Dubbelmara.

Jag har börjat dricka blutsaft, smart drag, nu sover jag i alla fall inte 20 timmar om dagen.

Jag blir fortfarande andfådd av att gå i en trappa. Motionsmässigt är jag en katastrof. Jag orkar ingenting. I vanlig fall brukar jag lite besserwisseraktigt kläcka ur mig sköna truismer som:
- Det blir inte bättre av att man sitter still.
Jag märker att illamåendet, yrsel och den allmänna tröttheten inte blir bättre av att jag rör på mig. Det blir bättre när jag vant lig vid hormonerna. Det är inte någon tröst NU direkt.

Jag läste någonstans att: att föda barn är som att springa två marathonlopp och sedan resa sig upp och sätta världsrekod i höjdhopp. Det verkar väldigt långt till den formen måste jag säga och jag är så jävla tacksam att jag har sprungit under sommaren och hösten. Jag har börjat se på förlossningen som när jag är ute och springer, focus, lyssna på kroppen, vila och orka. Hoppas bara att det inte tar 7 dagar.

Summa summarum, jag är alltså anmäld till ett dubbelmarathon med twist.

Hursomhelst, imorgon ska jag ringa en barnmorska, jag har dåligt samvete att jag inte har hört av mig till myndigheterna ännu. Min väninna K sa förresten just så när jag berättade att jag väntar barn:
- Måste man inte anmäla det till någon myndighet?
Kontrollsamhället har verkligen nått ut!

Jag ska ta mig till mamma-gympa och skaffa en mammagrupp och gå på profylaxkurs och mamma yoga. Det är liksom dags att starta all-around träningen. Och den där marathonformen måste jag hitta... ...snart...

Gigantiska bröst

Min gode vän J är intresserad avkvinnor. Tjocka syslöjdslärare från värmland och simfröknar med konstigt skratt. Min främsta egenskap ur ett rent vänskapligt perspektiv, i J:s ögon, är att jag har stora bröst. I och med denna fantastiska graviditet har de antagit gigantiska proportioner.

Jag ställde in kvällspromenaden idag, med viss lättnad eftersom jag inte orkar och bokade middag med J som plockade upp mig på Valhallavägen. Jag hoppade in i J:s bil och berättade flåsande att jag är gravid och att det är därför som jag tidigare under dagen ringt hans telefonsvarare och skällt ut honom för att jag inte fick tag på honom på hans mobil. J ignorerade min utläggning kring detta och frågade:
- Har dina bröst blivit stora?
- Jättestora!
- För jag känna?
- Javisst, sa jag och knäppte stolt upp kappan.

J:s hand kände runt. Inte nyfiket, mer undersökande och registrerande. Han lyckades bemästra bil och trafik vilket tyder på viss erfarenhet på området.

J konstaterade:
- De tar aldrig slut!

Resten av kvällen umgicks vi som folk gör mest och jag blev trött klockan 21, tjatade mig till skjuts hem och somnade 21.30. Ingen fräsig afton direkt.

En miljon hormoner

Det händer en massa saker i kroppen när man är gravid och man behöver inte vara gravid länge för att det skall genljuda i kroppen.

Hormoner.
- Jag ORKAR ingenting. Då menar jag INGENTING. Jag blir andfådd av att gå i en trappa. Helt otroligt. Om jag går från bottenvåningen till övervåningen så måste jag "pusta ut" när jag kommit upp för trappen. Om jag går från tvättstugan, i källaren, dvs. dubbelt så många trappsteg så måste jag lägga mig ned och vila lite när jag kommer upp. Orken beror tydligen på "blodbrist", det kommer att produceras ca 1,5 liter blod i min kropp under en period här i början.
- Jag gråter utan verkligen anledning alls. Till exempel för att det är så långt till det blir vår, eller för att det är så sorgligt med allt hemskt i världen eller för att någon är snäll och håller upp en dörr för mig. Eller för att det är så mycket bilar på en parkeringsplats att jag inte kan parkera längst fram vid ingången. Eller för att Amo köpt päron.
- Mitt luktsinne har blivit extremt välutvecklat. Jag kunde inte gå in i ett av IKEA:s visningsrum för att det stod en farbror där som luktade riktigt illa. Amo kände ingenting och klev rakt in i helvetets käftar. Han kom snabbt ut därifrån. Det är väl för att jag inte ska peta i mig allt sånt som är totalt livsfarligt för fostret. Första fem veckorna levde jag på sushi, jag visste ju inte att jag var gravid!!! Blir det nått fel ska jag skylla på det.

Ur motionsprespektiv kan man säga att jag ligger LÅGT.

En stor dag

Jag är med barn.
Det är alltså inte konstigt att jag mår skit, skriver deppiga inlägg på min egen blogg och vill sova hela tiden. Det är underbart med två små bli streck på en kiss-pinne och att mina bröst har svullnat upp.

Detta sätter den lite misslyckade löpningen i ett annat perspektiv. (Förra veckan mådde jag så illa att jag ljög och sa att jag hade prungit fastän jag inte hade det). Om jag bara hade vetat, då hade jag inte skämts så förfärligt.

Utmattning

Jag är less. Nästan så less som jag var när jag åt ett ton medicin. Nu är jag bara less.
Utan medicin. Jobb, jobb, jobb! Jobb, jobb jobb! Utan fin melodi i bakgrunden.
Jag har massor att göra, har Slarvat stort med springningen. Är utmattad och inte så rolig att ha att göra med. Det är som om när jag går så är det trögt i hela kroppen. Som om jag redan sprungit en mil.

Det roligaste som har hänt den här veckan, hitills är under min promenad hem från jobbet:
Jag hjälpte en kille som ramlade eftersom han aldrig sett is förut förrresten. Han stolpade rakt förbi mig över en isgata och slog i backen. Han sa förvånat:
- Jag ramlade.
- Stackars dig, sa jag.
- Ja, sa han.

Vi var överens.
Det är alltid roligt med oväntade möten.

Låt mig förlora ifred!

Har spelat bowling. Spelat? Heter det spela? Eller säger man "jag har bowlat"? Vet ej, är inte så himla bra på det. Har dock haft en lärorik upplevelse.

Jag var skitdålig på idrott i skolan. Riktigt dålig. En paria. Vald sist. Ännu sämre än den sämsta. Det har på sätt och vis blivit en vana. Jag är inte så rädd att komma sist, så länge det inte gäller livet är jag beredd att offra min heder eller prestige eller vad det nu kan vara.
Nu är jag inte sämst i världen på att springa längre. Jag är i alla fall bättre än jag själv var vid denna tid förra året. Nog om detta.

M, M och Amo och jag åkte till Olympiahallen (!) för att kasta klot.

Det hela började bra, jag pekade på ett anslag och gastade:
"Titta, de har bowling för pensionärer!"
Varpå en pigg pensionär dök upp från ingenstans och såg sportigt fräsch och klämmig ut. M påpekade att min tajming är obetalbar. (Jag informerade, för inte så länge sedan M om att man inte ska använda arbetshandskar när man arbetar med roterande verktyg, då kan man nämligen fastna i handsken och slita av sig hela handen, just som jag utgöt mig över detta passerade en enarmad man oss. Det var ett sådant tillfälle då ögonen såg att munnen borde tystna utan att munnen reagerade nämnvärt för den sakens skull).

Jag spelade bowling en gång på 1980 talet, det är länge sedan och resultatet var urkass. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag får tilit när jag ska prestera ihop med andra.
Man ska hålla ett klot som väger ett antal kg i sin hand, svänga den klothållande armen pendlande, samtidigt röra sig framåt tre eller fyra steg, böja sig ner och rulla iväg klotet mot käglorna. Man ska också sikta så att man helst träffar så många käglor som möjligt med ett kast. Sammanlagt är det tre saker att hålla reda på. Poängsystemet fattade jag inte alls. Det räknades för övrigt helt automatiskt av en dator som hängde sig mot slutet av andra omgången.

Det är lite genant att vara del av något som kan betraktas som en social katastrof. Alla vet ju att det är supertrist att förlora. Därför är det socialt fel när någon inte får poäng alls... Ungefär som om någon kom på fest och vägrade äta, dricka och prata. Eller att vara den enda som inte får julklappar av tomten. Jag bestämde mig att skicka iväg klotet och flyta med. Vad ska man annars göra?

Mina välvilliga medspelare kanske råkade in i det där katastroftänket eller inte, jag fick en mängd olika råd.
- Titta mot käglorna
- Fokusera på käglorna.
- Försök att sikta med hela kroppen.
- Du ska ha vänster ben framför dig när du kastar med höger hand.
- Ska jag förklara för dig hur du ska göra?
- Rulla klotet.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte kunde lyssna på de goda råden, jag hade nog med att hålla uppe en fasad av social samvaro för inne i mig var det fullt krig. Man säger att vi djur har två sätt att hantera faror, fly eller slåss. Jag hade kunnat ge mycket för att brandlarmet skulle gå och spelat hade behövt avbrytas.

Det var jättebra, de ville att jag skulle vara med i gänget.
För mig blir det helt tilt. Goda råd i samband med bolliknande föremål är helt ogreppbart.
Jag är vuxen nu, jag går inte på mellanstadiet och behöver vara rädd att de obefintliga kompisarna ska bli ännu mer obefintliga.
Känslorna var så motstridiga.
Jag ville bara säga åt dem att låta mig förlora ifred. Fan, ska det vara så viktigt att träffa de där jävla käglorna.
Varenda tips födde en känsla av otillräcklighet. Djupt, djupt, långt inne skar det i mig. Det var ett kraftprov. Jag visste att känslan inte var sann, det var inte jag mot dem. Jag var med, vi var alla på samma lag. Min reaktion, antaligen rejält inövad, var helt motsatt. Som om de hade pratat tvärtomspråket med mig. Jag var helt oförmögen att tolka tipsen som positiva.

Jag var där, i Olympiahallen, med goda vänner och var del av en tävling där ingen suckade, alla hurrade och allt var riktat mot kulighet!

... och jag fick vara med.

Snabb på IKEA

Jag gjorde en strålande löparinsats på IKEA dit jag och Amo hade begett oss för att köpa duschdraperiupphängningsringar. Väl vid kassan med en massa bra att ha saker kom jag på att vi inte hade plockat på oss de där draperiringarna. Kunden före oss fick kontakt med kassörskan som arbetade snabbt och effektivt. Amo sa: Spring!
Jag sprang.
Jag kutade som en, inte direkt sådär tjusigt som en antilop, med som en nordsvensk travare eller en golden retriver. Jag rev inte ned något, jag trampade inte ned något barn, jag råkade bara stöta till en Ikeaanställd eller rättare sagt råkade hon stöta till mig, jag fick hennes armbåge i bröstet och det gjorde skitont. Hoppas att hon var försäkrad och inte fick några men, jag har ett blåmärke.

Jag anlände till kassan och kunden före mig och Amo hade tre varor kvar.

För ett år sedan hade jag inte klarat av denna löparinsats. Det är med stor stolthet jag nedtecknar dessa ord och rader.

Inspirerad träning

Min projektledare på jobbet har sett ett inredningsprogram på teve, troligen en repris avgjorde hon, jag har inte en aning. Hon var lite begeistrad över att inredaren hade ersatt en kontorsstol med en sån där megastor boll. Den har ett eget namn men just nu kan jag inte minnas vad.
Hur som helst, detta föranledde mig att minnas att min far hade en såndär boll, ordinerad av läkaren efter pappas ryggoperation. Han ska träna på den eller med den eller vad som nu är rätt preposition.

När jag hälsade på hos mina föräldrar straxt efter operationen demonstrerades denna boll av min mor. Hon kastade sig fram med ett vigt hopp och landade elegant på bollen som värsta gymnasten och visade med precision olika uppbyggliga rörelser. Det såg underbart roligt ut.

Idag emottog jag från projektledaren två böcker, en bok som heter Bålstabilitet och en som heter Parträning. I boken Bålstabilitet beskrivs massor av övningar med bollen i centrum. Parträning är en den utomordentligt social bok, duoövningar av brottaren Martin Lidberg. (Det kan hända att jag namnger boken fel). Projektledaren har fått böckerna från bokklubben SISU, ett folkbildningsförbund inom idrott.

Jag har inte öppnat någon av böckerna och studerat dem på allvar ännu, har haft fullt upp med annat. Jag vet inte om jag tycker det är skoj eller inte när folk intresserar sig för min träning.

Bilderna som illustrerar övningarna i Parträningsboken är väldigt närgångna, det ska hängas, klängas, bäras, hävas, dra, släpa, sitta på, ligga under, lutas mot. Som en fruktsallad av kroppsdelar. Jag får se hur det går med det där. Jag är så himla dålig på att följa instruktioner och eller recept att det antagligen varken blir hackat eller malet. Bäst är att försöka röra sig framåt så fort som möjligt, så länge som möjligt.

Nasinoreng

Idag har jag råkat ut för Nasinoreng det kan även vara något annat, broccoligratäng, rödkålssallad eller vad som helst som serverades i personalmatsalen idag. Klockan 18 var allt toapapper, på hela avdelningen, slut. Det var inte bara jag som hade problem.

Jag krälade hem, uttorkad, utmattad, en sorglig syn. Har inte sprungit. Kom faktiskt just på att jag inte sprungit. Har suttit och tryckt på att det är något jag borde göra, något som jag glömt. M frågade om jag inte skulle springa idag.

Det har jag inte och jag har inte dåligt samvete.

Med bränd bak

Söndagar är min softa lunka runt och trivas dag. Jag värmer upp länge och joggar kortaste intervallet i veckan och varvar ner länge och mest bara trivs med naturen, djuren och deras ägare. Det är i alla fall tanken. Det har inte varit så en enda gång. Inte en enda söndag har jag kunnat softa ifred. Det har alltid varit någon slags problematik. Detta är dagens störande moment:

Under uppvärmningen gjorde sig det helt naturliga kissbehovet sig påmint. Det känns bara inte så himla naturligt att sätta sig ner bland snåren för att lätta på trycket. Inte med hundar, stavgångare, hundägare, barnfamiljer och vad som helst i faggorna. Dessutom är jag i en skånsk skog, en därtill planterad skog. Träden står i snörräta rader och det finns ingen undervegetation att huka sig i. Det blir till slut kris. Jag är tvungen att släppa mitt vatten och jag kliver in i buskaget eller det ganska torftiga buskage som finns att tillgå.
Det är bråttom. Vi är många i spåret och jag har passerat massor av folk på min uppvärmningsrunda. Jag drar ner brallorna och hukar mig och det sticker till som fan själv har bitit mig i skinkan.
Jomenvisst! Brännässlor!

Jag kan i samklang med moder natur därför informera alla och en var att även vissna brännässlor sticks och att det där kissbehovet var inte så himla trängande när allt kom kring.

I övrigt var dagens tur bra, allmänt trevlig och det gick lätt att springa. Jag hade ett bättre tempo än förra söndagens fruktansvärda köckemödding. Jag lyckades få upp ett tempo som jag var själv mycket imponerad av och när jag väl tänkt tanken att såhär fort skulle jag vilja springa jämt och sedan förvånat: såhär fort kan väl inte jag springa, det är jag ju inte rustad för! Då blev jag astrött. Sen höll jag ett tempo som ingen kan vara stolt över, när jag märkte att jag nästan stod stilla tog jag mig i kragen och fick till nått slags bättre takt. Lite shockad, lite förvirrad och glad!

Nu, hemma, är jag så slut att jag inte vet vad. Det kan vara nässlorna, att jag pinnade på så fruktansvärt att jag fick någon slags bäng och eller jag vet inte. Bäst att bara luta sig tillbaks och låta naturen ha sin gång.

Med svansen mellan bena.

-MOLLY KOM HIT!
Vrålet nådde mig och till skillnad från den adresserade hunden som rusade runt i en nyfiken åtta stelnade jag faktiskt till.
Hunden pep iväg som en oljad blixt och när jag passerade den helt uppgivna hundägaren tipsade jag om ett uppfostringstrick.
- Gå och göm dig.
- Jag har testat, sa hundägaren, jag har testat allt. Hon bara vägrar att komma.
- Brotta ner henne på rygg?
- Jag har testat allt.

Vi skildes åt och det tog inte lång stund förrän en liten grå studsande boll låg nästan jämte mina fötter och jag höll på att trampa på hunden. Jag skrek i sedvanlig ordning till och hunden glodde skärmt på mig och då vrålade jag ännu värre, som en döende, någonting. Hunden vek svansen mellan bena och pep iväg. Jag hoppas att hon sprang till sin förtvivlade matte. Jag hörde inte några mer vrål i alla fall.

Vad ska jag ha för mål?

Jag har blivit ställd inför att jag skulle kunna ha ett mål med att springa.
Typ som att springa Marathon.

OK. en jublande publik vore kul. Eller inte. Känslan av att vara liten smyger sig på. Jag vill inte bli sedd. Jag skulle vilja ha sällskap i skogen, helst av någon som är både blind och döv så att personen varken ser mig eller hör mig. Att utsätta mig för att bli betraktad, bedömd och tilltyckt om det är jag intresserad av, inte när jag springer, det är definitivt ett utsatt läge. En mycket god vän skulle också kunna gå bra. Kanske. Jag ska ta och ta itu med de där känslorna en dag här framöver.

Anledningen till att jag började springa kan man läsa i första inlägget på den här bloggen. Jag blev utmanad. Jag hade aldrig antagit den där utmaningen om inte jag hade träffat en av de mest begåvade personer jag någonsin mött. Rune Larsson. Han är sån ultra-distanslöpare. Det betyder att han springer himla långt, länge och Rune springer med den inställningen att han inte har ansträngt sig tillräckligt om han inte får åka ambulans till sjukhuset efter ett Spartalon.
Jag lyssnade på en föreläsning som Rune höll hösten 2006, han pratade motivation. Han berättade om att han haft som målsättning att inför en friidrottsdag att hela skolan skulle springa en mil. På friluftsadagen kom en av säkskoleeleverna till honom och sa att hon ville springa. Han sa att han inte ville att hon skulle springa, på grund av sitt handikapp kan hon slita ut sig. Då frågade hon om hon fick cykla. Det fick hon.
När flickan kommit i mål ser Rune att hon leder cykeln. Hon ler och säger, på trollhättandialekt, som Roy och Roger i Macken:
- Nu lurade jag dig!

Om en liten handikappad tjej kan springa en mil med en cykel så kan jag faktiskt lära mig springa. Plus att det lät så roligt när Rune berättade. Roligt! Det var det som öppnade möjlighetens dörr.

Har jag någonsin varit trakterad av mål?
Nej.
Jag simmade för att jag gillar att vara i vatten. Det var astrist att tävla. Jag tjurade mig igenom en hel tävling sittandes på bänken bredvid bassängen en gång för länge sedan och jag har aldrig förstått benchmarking.
När jag blev klar med mina studier och lämnade in exjobbsrapporten trodde jag att en stråkkör skulle ljuda i korridoren, ack, nej. Jag lyssnade ganska noga, MÅLET var ju uppnått. Något tecken skulle väl världsaltet prestera? Inte ett knyst.

Då insåg jag att målet med studierna var att genomföra dem, inte att få examen. Examen är någon slags polityr. Ett påhitt av folk som har mål och förstår mål. För mig är det vägen som är målet.

Så jag antar att när jag kan springa 5 varv runt Bruces skog på mindre än 4 timmar så har jag gått vägen med dessa studier och då ska jag se om det finns någon annan väg jag vill gå.

Det viktigaste är ju att göra något

Deltog med liv och lust i hundpromenaden i kväll.
Eftersom det är springkväll men jag har aversioner mot att springa i Stockholm fick hundpromenad i Kärrtorpsskogen duga.

För att påvisa hur himla vältränad jag blivit sedan i våras påtalade jag för min bror att jag inte flåsar lika mycket som jag gjorde i våras. (22% mindre kanske).
...jag flåsar inte, jag flåsar inte... , ältade jag och sen kom en ganska lång och sugande uppförsbacken. Med smarta korta frågor lyckades jag dölja det faktum att jag visst fick lite flås i rösten. Vi höll ett jävla tempo.

Det var en mycket bra promenad och det lite negativa faktum att det inte var spring överglänstes av en mycket, mycket givande konversation om livet.

I brist på joggingspårsobservation

Jag vegeterade på tunnelbanan hem. Riktigt relaxade och då stod det där plötsligt ett par och hånglade bland folket i rusningstrafiken. Det osade samvaro och erotik. Det glittrade och tindrade som rena rama nyårsfyrverkeriet. Jag kunde inte se mig mätt på deras förnöjsamma nosade över varandras ansikten.

Farbrorn såg ut att vara 15 och tanten inte en dag äldre.

... postivt räkning

... siffror har den fantastiska förmågan att om man vränger och vrider lite på dem så nog kan man få till nått som är till ens egen fördel.

Jag har mätt och tidtagit och är så jävla sur för att jag sprang långsammare än vanligt och fick inte upp något slags flyt alls. Det var bara irriterande och jobbigt och massa löv på vägen och sen blev det någon konstig noppa på strumpan under hälen som gjorde ont.

Men jag insåg att jag gått och sprungit samma sträcka och då kan jag glatt konstatera att jag springer fortare än jag går i väldigt rask takt, mer precis 22 procent snabbare.

Suck.

På söndag då jävlar!

Foten är inte blå längre. Det finns ett ilsket rött märke på hälen. Jag har lappat på med ett engelsk mirakelplåster med Aloe Vera. Det blir nog bra det där.

På söndag ska jag ut igen. Gör samma lågintensiva runda som förra söndagen.

För övrigt har jag, idag, ägnat mig åt att tvätta. Hushållsarbete. Jag hatar hushållsarbete. Det är bra träning för alla mentala muskler att tvätta. Motivations arbetet är hårt. Från det att jag sorterar, letar sockor, stoppar i maskinen och plockar ut våta textilier för att hänga på tork får jag inte för en sekund tänka på något annat, då faller hela arbetet. I-landsproblematik helt klart, jag försöker vara konstruktiv.

Jag har läst ett citat av en kvinna som uttalade sig om sin längtan att vara i nuet. Hon sa att när hon tvättade tänker hon på sex och när hon hade sex så tänkte hon på att lakanen skulle bli solkiga. Det problemet har inte jag. Kanske jag är lite för närvarande.

Hur som helst. Jag när jag stod där och hushållsarbetar kom jag att tänka på en föreläsning som jag fått serverad via public service TV, en professorsperson som talade på Hjärndagarna i Uppsala kanske förra hösten, kanske mer troligt i våras. Hon berättade om hur viktigt det är att acceptera att vi har olika hjärnor och att hjärnorna har olika behov. Hon påvisade på olika sätt hur Olika män och kvinnors hjärnor är. Inget var sämre eller bättre men olika. På vilket sätt har jag glömt, jag minns att hon sa att kvinnor hör bättre och män ser bättre och det beror på nått hjärnmagiskt. Typ. Det som var avslutning på föreläsningen totalkvaddade ett sekels jämställdhetsarbete, hon säger:
- Det är därför vi inte ska tvinga män att utföra hushållsarbete, deras hjärnor klarar inte av det.
(Då har hon tidigare visat en bild på två fina klockkurvor som visade egenskaperna hos mäns och kvinnors hjärnor och dessa två klockkurvor överlappade varandra till med än 50 procent.

Jag tror att det var så att jag såg hennes föreläsning samtidigt som jag hade tvättid.

Nu är jag i alla fall på så himla dåligt humör att endast en ordentlig tur i motions spåret kan avhjälpa detta.

Nedladdat träningsmaterial

Nu har jag läst på www.marathon.se och laddat ned ett träningsprogram för att Springa 5 km. Oerhört bra, då slipper jag hitta på olika varianter på hur jag ska göra, mer än att bara jogga på.
Jag antar att det kan vara rätt smart att börja med 5 km för att sedan röra sig snabbare en längre sträcka. Förövrigt är det trevligt med inspiration.

Till handling

Jag såg på min fot när jag vaknade idag på morgonen.
En blåröd bulle buktade ut från hälen. Inte vidare snyggt och ont.

Tandis har berättat med lyster i rösten hur hon tömt bölder på var. Jag kände inspirationen och tog en kniv, desinficerade den med kokande vatten och skar ett snyggt snitt på undersidan av bölden varpå det bruna varet rann ut.

Nu gör det inte ont längre men det är ömt. Hälen är fortfarande blå.

... strategi...

Jag har nu läst på om hälseninflammationer.

Min PL förklarade övningen jag hittade på FASS databasen. Tydligen heter det Isostatisk träning, jag tyckte hon sa Excentrisk träning. Mig kvittar det lika såhär går det till:
Stå i en trappa, med tårna på ett trappsteg, lyft kroppen med bägge fötterna, sänk hälen med dålig fot, håll kvar, gör detta 3x15 gånger och acceptara att det gör ont.

- Ät Voltaren-T.

Jag ska slänga skorna som är upphov till detta. Jag vet vilka de är och sammanfattningsvis ska man inte ta med ett par skor som tidigare har varit lömska på konferens och knata omkring i dem i flera dygn i sträck. Det är som att skjuta sig själv i... ... just det!

Har lånat ett par tofflor som jag labbar omkring i. Det ser inte så himla bra ut att åka till jobbet i kontorsutstyrsel och tofflor. Jag klarar bara inte av något tryck mot hälen. Jag ska aldrig mer tänka elaka tankar om folk som har tofflor på sig ute på stan.
- De som har tofflor, konstiga mössor och som jamar kommer jag däremot att fortsätta tänka elaka tankar om. Förlåt mig.

Jag måste dock erkänna att det är bara det jamande ljudet som saknas just nu för att jag ska passera gränsen till excentrisk utan att vara rik... ... byfåne.

... en viktig kroppsdel gör sig påmind

Så typiskt när jag nu äntligen har kommit igång igen och längtade till dagens tur. Motivationen har varit på topp sedan i söndags. Jag bestämde mig för att springa på vägen hem från jobbet, hade ett sent möte och det skulle ta för lång tid att åka hem, klä om och sen ge sig ut. Beslutet landade på att ta med kläder, byta om på jobbet, åka halvvägs hem och sedan jogga genom förorten.

Varför har inte detta realiserats frågar sig vän av ordning?
Jag har en inflammerad hälsena. Hälsena? Hälsena!
Hälsena. En sena så liten att den inte knappt finns! Tydligen mycket potent i ilsket tillstånd. Den kan vara en såndär slemsäck som svullnat upp också, svårt att veta eftersom jag inte kan röntga mig .
Jag konstaterar att om man inte kan andas är det svårt att springa och om man inte har fungerande fötter är det också svårt att springa.

Jag trodde att det var ett skavsår som blossat upp i söndags. Icke. Jag har en knallröd ilsket värkande och svullen högerhäl. Trodde faktiskt inte att den kunde se ut sådär, som nått utomjordiskt. Igår när jag skulle ta av mig skorna "satt de som klistrade" vilket gjorde att det var mycket smärtsamt att bända av dojjan på högerfoten. Nåja. Talade med Å om saken. Hon gav mig sin dom och sa strängt att det är lika bra att jag vilar.

Detta jädra vilande, det är inte kul . Jag har därför bestämt mig för att vila aktivt. Vet inte riktigt vad det betyder. Å sa att jag kan stretcha lite försiktigt.

Det kan alltså hända att jag blir några cm längre om den här hälen inte ger sig inom överskådlig framtid. Å andra sidan skulle jag kunna springa barfota.

Mannen som kunde skapa en vinna-vinna situation

Idag tog jag det lugnt.

Först var det trögt att ta sig ut i spåret. Jag bad A säga till mig på skarpen, det gjorde han och då blev jag arg för att han inte visade upp någon slags känslighet inför den sköra situationen. Sammanfattningsvis, latmasken hade tagit tag i mig. Jag kom iväg tillslut.

Åkte till Bruces skog, där finns en 2,5 km slinga som också är hundpromenadområde. Jag tänkte att jag går slingan som uppvärmning och sedan springer den för att se hur sakta jag springer samma sträcka. För att varva ner går jag ett varv till. Det var en glimmrande idé.
Dessutom, vad mer kan man begära än vackert väder, hög luft och gödseldoften bortblåst, med peppande musik i öronen var det ganska lätt att pinna iväg!

När jag sprungit ca 1,5 km ser jag en stor svart hund komma i ögonvrån. Jag har nog med att sätta fötterna framför varandra när jag springer och jag koncentrerade mig starkt framåt. Jag blev skiträdd och skrek "iii" och "hjälp".

Hunden passerade mig och det gjorde husse och matte också, i snygga löpartrikåer. Det syntes tydligt att de där två visste exakt vad de höll på med. Vältränat par i sina bästa år antagligen med Webergrill på verandan och flat-screen TV på väggen. Tvättbräda på magarna. Som klippta ur Runners World. Jag kan liksom inte konkurrera på någon punkt där. Jag är ett intet.

På nått sätt stannade mina tankar vid den där svarta hårbollen som passerade mig och min rädsla satt vid mig fast som en gummerad etikett. Jag vet ju hur det är, jag gillar hundar och tar hand om min brors hund när det behövs; man vill ha hunden lös, man vet ju själv att hunden inte hoppar på någon vilt främmande, i alla fall har hunden aldrig gjort det tidigare och alltså det här med koppeltvång är lite överspänt...
Min bror har ett bra kommando, "bakom", som helt enkelt innebär att hunden rättar in sig i ledet och går bakom föraren. Otroligt användbart.

Paret satt på parkeringsplatsen och stretchade när jag kom dit efter mitt nedvarvningsvarv. Kvinnnan gav mig en igenkännande blick och hon tittade på mannen, roat lagarbete, "vi vet, det är Hon, den där skrikande långsamjoggaren". Jag funderade lite på saken och tänkte att om jag inte säger vad jag tycker nu så kommer jag att bli tokig när jag kommer hem och älta det här till dödagar.
Folk som har hund ska ha sin jävla hund kopplad när de är ute med, särskilt när man befinner sig i ett område med stora skyltar där det står att hundar ska hållas kopplade. Jag funderade snabbt hur jag skulle kunna säga vad jag tänkte på utan att vara för gå-påig.

Jag klev fram till dem och sa:
- Vet ni, jag blev jätterädd när er hund passerade mig. Mina fint uttänkta ord var som bortblåsta.
- Jaha, sa de. Mannen såg intresserad ut och kvinnan såg ilsken ut. Jag kände att jag trampat på en öm tå.
- Jag tror att vi kommer ses igen och jag skulle uppskatta om ni håller er hund hos er när ni passerar mig. Ungefär här började jag nästan gråta. Helt otroligt varför ska jag börja lipa för att jag uttrycker mina känslor?
- Hon var bara två meter framför oss, sa mannen och pratade tydligt om hunden, inte om sin kvinna.
- Jag blev i alla fall rädd, kväkte jag.
- Om du inte hade lyssnat på musik så hade du hört oss för vi ropar på henne hela tiden, sa kvinnan skarpt, i en ton som verkligen fick mig att fatta att jag inte skulle komma här och komma med idéer om hur de skulle hantera sin hund: den snälla, rara hårbollen som inte vill någon illa. Där fick jag mig en läxa. Hon hade ju rätt, om jag hade haft lägre volym på i hörlurarna hade jag ju hört dem. Å andra sidan brukar jag bli ganska rädd även för snabblöpare som passerar även när jag inte har musik på. Jag är rädd helt enkelt, en tufsig svart hårboll som har "fel" storlek i vidvinkelperspektivet är verkligen en källa till fruktan. Mannen sa snabbt:
- Det är helt okej med oss, vi ska verkligen tänka på det i fortsättningen.

Jag tackade, satte mig i bilen, kände mig tillintetgjord och samtidigt lite stolt över att ha vågat tilltala främmande personer, grät lite och åkte hem.

Därmed har jag idag, förutom att ha tränat på att springa, tränat på att uttrycka mina känslor, fått lära mig en läxa och träffat en man som kunde skapa en vinna-vinna situation. Den kvinnan som han har hunden och den troliga Webergrillen ihop med ska vara grymt tacksam för sin karl, det är ju ett som är sant.

Det där med att skapa vinna-vinna situationer är något jag försöker göra om jag kan, det är sällsynt att jag är med om att någon försöker skapa dem "för mig", vilket troligen beror på att jag sällan frivilligt utsätter mig för obekväma situationer. Det är min erfarenhet att det är helt värdelöst att gå i strid med människor som försöker uttrycka en uppfattning eller en känsla. Vinna-vinna handlar om att lyssna och ge ett erkännande för den uttryckta känslan. I nio fall av tio vill folk bara bli hörda. Vi vill inte få skrivet på näsan att vi själva varit skyldiga till allsköns skit och dynga. Vilket vi vet om ändå. Ofta är det ju så att om någon berättar för oss att vi gjort dem illa svara vi med någonting som liknar: "det är inte bara du som är drabbad, titta vad DU har gjort mig!"
Det är stort att kunna ta in eller att bara identifiera att här borde jag ta in och göra så, oberoende av om medmänniskan som uttrycker känslan har rätt eller inte.

Den känsla av vinna-vinna mannen skapade var mycket behaglig och hans hund får gärna skrämma mig igen. Så förutom att ha lite lägre volym på ipoden ska jag verkligen, verkligen tillämpa vinna-vinna, nu vet jag verkligen, hands-on, hur det känns att få en dörr av lyssnande och erkännande öppnad.

Det osar gödsel, slemet åker hiss och jag springer!

Har tagit mig samman idag. Råkade kläcka ur mig förra veckan att "nästa vecka, då ska jag springa", mamma, brorsan och Amo har frågat. Har upprepat detta på förekommen fråga från A i helgen och jag vågar inte luras. Hur pinsamt skulle det vara egentligen? Så nu har jag gjort det.

Eller vi: jag, min hjärna och min kropp i samordnad handling framåt.

Jag promenerade först surmulet. Den där känslan av att om jag springer så kommer jag att dö av sprängda lungor låg som ett envist regnmoln över mig. Dessutom har bönderna höstgödslat och det stinker NPK i spåret, särskilt eftersom en lätt vind bar med sig stanken av bajs från åkrarna omkring. Bajs luktar inte gott. Det luktar verkligen skit. Tillslut tänkte jag som så att nu får jag ju jävlar ta mig samman. (Som mamma brukar säga, duscha och sminka dig så känns det bättre). Man når en viss gräns av låga tankar och sen blir det ganska tråkigt att lida, då kan man faktiskt sluta med det.

Jag kom överens med mig själv om att springa en halv minut (!). Jag sprang till bussen för ett par dagar sedan och det var ju ok. Dealen var om att det inte kändes bra efter 30 sek skulle jag få fortsätta promenera. Luring kluring. Jag la raskt på 3 minuter eftersom 30 sek var ok. Sen tyckte jag att 5 minuter kunde vara helt ok. Typ, lagom utmanande.

Jag glömde titta på klockan och upptäckte det vid 8 minuter och nu är det så att eftersom jag är lite neurotisk och inte kan "börja eller sluta" på tal som inte är delbara med 5 så var jag ju tvungen att pinna på till 10 minuter. Vid 10 minuter hade jag kommit in i nått slags lunk och kom överens med mig själv om att om jag kunde klämma 15 minuter så skulle det vara jättebra och sedan skulle jag kunna gå. Men sedan kollade jag inte klockan så noga och var tvungen att springa till 20 minuter.

Vid 20 minuter hade jag sammanlagt 35 minuter i rörelse. Tjohoo då inträder sinnesförändringen. Det slår till nått helt fantastiskt, jag blir glad. Så just då ville jag ju inte sluta springa. Jag pinnande på i 35 minuter och då kunde jag ha slutat springa eftersom jag passerade min bil. Men jag kom överens om att jag ändå var tvungen att promenera mig ner i varv och då kunde jag ju springa en bit bort, typ åt det håll jag promenerat som uppvärmning och sen kunde jag ju gå tillbaks...

Lättlurad hjärna. Så jag pinnade på ett par minuter till och tror att jag sprang in alles 45 minuter. Saken är den att vid 37 minuter ringde receptionisten på jobbet hon ville prata om mitt mobilabonnemang. Jag svarade av någon sinnessjuk anledning (jag trodde det var chefen som ringde och jag vågade inte annat än att svara) och försökte prata och springa samtidigt. Jag ska inte säga att det var lätt. Det var inte charmigt att flåsa henne i örat.
Jag var rätt rejält slutkörd just då och jag hostade slem som en lungsjuk gubbe, mums för hundarna som promenerar i spåret.
Sammanfattningsvis kan sägas att samtalet slog mig lite ur fattningen och dessutom la tidtagningsfunktionen på mobilen av. Därför vet jag inte exakt, hur länge jag sprang. Jag slog dock mig själv med häpnad.

Sammanfattningsvis sprang jag lika länge som innan jag blev sjuk och jag sprang längre på den tiden. Är jag en vinnare? Jag det är jag.

Detta betyder att all sjukdom och oro över att inte kunna prestera var helt onödig och PANG där har jag lärt mig en läxa. Jag är inte så mycket minus som jag trodde. Det kommer slem ur halsen och näsan, inte mer än jag kan hantera och det gjorde lite ont (faktiskt ganska rejält mycket) i ena lungan ett tag. Om det inte går över ska jag gå till Doktor Eng.

Dessutom sprang jag förbi en farbror som ropade att jag var jätteduktig. Vilket jag är. Kul för honom att han fick chansen att säga ett sanningens ord idag.

Nu så...

En månad av dålig andning. Lungorna ÄR viktiga när man springer.
Utomordentlig trötthet. Motivation lägre än jag vet inte vad.
Jag har hållit mina rutiner med promenader. I alla fall något att vara glad åt.
Ibland när jag har knatat på mina rundor har jag nästan haft gråten i halsen. Det är så motigt och kroppen är mer mot än med.

Sjuk igen!

Nu har asfalten blommat och jag är så less.

Jag har varit sjuk i 6 veckor. Pencillin, kortison och salvor och jag vet inte vad.
Sedan sidan tabletten pencillin har jag försökt träna men kroppen har inte hängt med. Jag har försökt springa men det har bara inte gått. Det har varit sämre än när jag började springa.

Nu har händelserna gått mig emot fullständigt och jag är sjuk igen och ska gå till doktorn imorgon.

PÄRKELE

Tillbaks i spåret - med ork som sillmjölke

Har nu ätit klart pencillinet, druckit upp den sista slurken kortison och droppat den sista droppen antibiotika i ögonen.

Har insett att jag börjar om på nytt. Jag är mycket slut i kroppen. Liksom blek och urvattnad, vilket kan ha att göra med de faktastiska biverkniagnra jag fått av att äta pencillin.

Jag behöver både komma i kondition och bli en diciplinerad träningsmänniska igen. Det har fan inte varit någon idée att röra på sig de senaste veckorna, sammanfattningsvis: fungerar inte lungorna är det rätt tungt att andas.

Tjolahej!

I tisdag gick jag raskt med ett trött hund i 40 minuter och det kändes bra. Igår drog jag på mig skorna, gick ut i skogen. 8 km promenerades in alles. Det var toppen. Blött om föttern aoch jag blev hemskt arb på det men jag tyckte det var magiskt bra.
Hittade svamp också. Oätlig.

Funderade på dessa saker:
I km 1-3:
- Varför har män i övre medelåldern så svårt att ta instruktioner? Till exempel på flyget, när man flyger i en liten maskin och flygvärdinnan ber en om att kliva längre bak så sätter sig gamla stubbgubbar längst fram ändå. (Samma gubbar återfinns vid bagagebandet väntandes på sitt bagage, så de tär inte det att de har bråttom). Rent logistiskt är det också lättare om man fyller på längst bak och frammåt. Men nej, gubbar har svårt att lyssna och agera.
Dessutom har jag förstått att planet gärna ska vara baktungt för att vara stabilt när det lyfter och landar. (SAS hade någon incident med ett "framtungt" plan för ett par år sedan).
Till syvene och sist handlar det ju om arbetsmiljö: piloterna ska kunna lyfta och landa smidigt. Jag tänker på min pappa, typisk man i övre medelåldern. Om någon kom och la en bunte papper på hans skrivbord på ett ställe där han inte hade bett om att få dem lagda så skulle han kunna få spel.

I km 4-6
Leif Silbersky. Denna man, advokat som talar med nobelskånsk dialekt och har något slags panta rei över sig har skrivit en krönika i en gratis Villa-tidning. Dvs. en sån tidning som alla som har villa får. I den krönikan är han så till den grad överdrivet självgod att jag undrar vad det är som gör att människor tar honom på allvar i andra sammanhang. För han är ju duktig. Han är i övre medelåldern och duktig. Undrar var han sätter sig i planet...

Här skrämde jag en flock med får, trampade i lervälling och svor.

I km 7-8:
Svamp. Jag älskar att plocka svamp. Har inte hittat någon bra svampskog här i Skåne. Det är helt annorlunda topografi. Jag får bege mig till mina gamla jaktmarker i Stockholm.
Hittade förresten en massa svamp utmed spåret som kunde ha varit honungskremla men det var gallkremla. Stor skillnad. Stor. Det bränner på tungan bland annat.


På söndag är det träningspass igen och jag ska springa.


PS. Det är endast med kremlor man kan göra smaktest.

Det där läkarbesöket, kanske världens bästa läkare!

Jag släpade mig till doktorn. Fick akuttid och fix vänta i en kvart på att bli undersökt. Blev visad till ett undersökningsrum.
Han kom in i rummet. Lite som en filmstjärna av mer bedagad sort. Glad.
Jag förklarade mina problem och avslutade med att klämkäckt säga:
-Så därför har jag bestämt att jag behöver professionell hjälp.
Han såg på mig och sa:
- Då får du nog vända dig någon annan stans, sen skrattade han.

Sen lyssnade han på mina lungor och tittade med en moj i min näsa och i mina ögon och i mina öron. Sen sa han att det var bra att jag kommit dit för jag var sjuk. (Det fyller mig såhär i efterhand med tillförsikt. Jag är inte en sån som går till akuten med fotvårtor. Jag nyttjar samhällets resurser när det Behövs). Doktorn sa åt mig att vänta på att bli hämtad till labbet. (Jag noterade att besöket liknade "Fångarna på fortet"). På labbet togs en sänka och sen konstaterade doktorn att jag skulle få en massa mediciner. För att slå på alla fronter.

Pencillin, ögonsalva och nån skön jordgubbsmakande kortisonlösning för halsen.
Jag frågade var närmaste apotek ligger. Han förklarade och avslutade:
- Om du inte hittar det så kan du lika bra gå till systembolaget.
- Har de samma lager, frågade jag?
- Skulle tro det, svarade han.

Sen frågade jag om det här med löpningen och han såg allvarigt brydd ut och sa att jag faktiskt nästan inte skulle tänka på att springa.

Det visade sig senar på kvällen Grandissimo på Stortorget att min väninna M har samma doktor! Vi hängav oss åt en lovsång över doktorn, åt pizza och drack vin.

En bra fredag.

Bihåleinflammation

Nu är det belagt och utom all tvivel (nästan eftersom doktorns ultraljudsapparat hade gått sönder) att jag har bihåleinflammation.

Jag får börja springa 5 dagar efter att jag slutat ta penicillinet men jag får promenera för att hålla igång på de dagar jag brukar springa. Jag får inte bli anfådd. Det är en utmaning med tanke på att jag får svettbrytningar och låter som en blåsbälg när jag rör mig längre än 10 meter.

Jag väntar nu på att apoteket ska öppna så att den föreskrivna lagerrensningen kan genomföras.

Ögon öra hals.

Jamen vad introvert den här texten har blivit!
Jag har någonslags kombination av ögoninflammation och luftrörskatarr eller begynnande lunginflammation. Kan var apollenallegi och snuva också. Jag känner att detta leder helt och fullt till ord-diarée i alla fall.

Åh, vad jag vill SPRINGA!

Sjukdom och elände.

Träningen gick helt åt helskotta vecka 33. På en gång. Hann knappt andas långpromenad förrän det var klippt. Har sammanfattningsvis: spytt, haft feber och mått så jädra dåligt att det hade varit värt att fotogragera eländet. Inga observationer har blivit gjorda heller. Sen har det bara fortsatt...

Förutom, min stordatorkunskap har ökat med säg 25%:
Har lärt mig att SKIFT+F6 är samma sak som PF18 och jag undrade över logiken med detta. En man skrattade åt mig när jag frågade min kollega. Antingen framstår jag som ett jon eller också har jag berört en öm punkt. (Har varit och frågat en gång till… jag framstår som ett jon. Det finns 12 F tangenter. 12+6 är 18).

Jag blev barskt tillsagd av en väninna att det är HELT förbjudet att träna när man är sjuk. Jag funderade ärligt talat på HUR sjuk eftersom jag har en aning om att all min ihopsparade goda kondition kommer att rinna ut i vasken om jag inte tränar. Jag antar att denna fantastiska kvinna, som känner mig och alla toner i min röst kände en viss anledning att vara barks i tonen, jag lät väl fullkomligt opålitlig när jag sa at jag . Jag får inte träna förrän jag varit feberfri i två dar.

Sen kom tankarna på lunginflammation, twar och allmän hjärtsvikt.
Jag gick till butiken om hörnet och det höll på att kosta mig livet. Inte en chans i hela fridens namn att jag skulle kunna ha sprungit. Jag pustade och stånkade och stödde mig mot ett staket.

Huvudsaken är att jag inarbetat motivation och såndär träningsdiciplin. Jag vet att träningen blir gjord när jag väl blir frisk. För det är ju så fantastiskt roligt!

Återfall i hosta och snörvel
Jag måste ta reda på när jag får börja träna igen. På riktigt. Någon auktoritet som säger: Du får börja träna när du inte använt näsduk eller haft ont i halsen i två dar.

Ytterliggare ett problem har tillstött: Jag har hackat murbruk från tegelstenar och jag tror att jag har fått damm i vänster öga. Kunde inte öppna ögat för allt klegg.

Det kan hända att jag håller på att bli ruskigt gammal. Plus den här bloggen börjar likna Adrian Moles patetiska dagbok. En träningsdagbok utan träning. (Jag hoppas att jag inte får för mig att leverera någon utsaga om hur min avföring ser ut).

Kan dock meddela att det tog exakt 7 dagar på jobbet för att jag skulle ha hunnit bita av alla mina vackra naglar…

Kristina, 34, 2/3 år… precis den 30 augusti faktiskt.

Puls.se

Har gjort mig till medlem på puls. Där är även min idol Rune Larsson medlem. På www.puls.se diskuteras allt som har med högre form av träning att göra och jag känner inte riktigt att jag hör hemma där. Jag är mer som en ingift familjemedlem som det viskas bakom ryggen på: "hon har gift upp sig". De andra medlemarna vet ju iof inte att jag finns eftrsom jag inte gjort något inlägg ännu. Jag har märkt genom att läsa igenom foruminläggen att tonen kan vara syrlig mot rikspuckon och andra svaga individer. Vet man inte vad det innebär att hålla 5:30… Då är man ett rikspucko. Ungefär som på orkidé-forumet där folk blir åthutade för att de inte kan kontrollera sin luftfuktighet. Jag tror och hoppas att jag kan få tag på springkamrater och kanske lite tips och råd. Har anmält mitt intresse för Klubb Skåne.

Har hittat löpträningsprogram på www.marathon.se, har noga läst hur man ska träna för att springa 5 km. Med empas på springa. Inte masa sig fram i sakta tempo som jag gör nu (eller innan jag insjuknade): Inbillningsspringer. I träningen ingår backträning.Hejja! Var får man tag på en backe som tar två minuter att springa uppför i Skåne? Ha ha ha, jag som gjort allt för att undvika backar!

Faktum är att mitt mål är att kunna springa 5 km, säg, för att förkylningen ska gå över ordentligt, vecka 45. 10 veckor. Och då menar jag springa inte trampa fram i någon slags pinsam trav som A kan promenera i RASK takt. (Vill gärna understryka RASK igen).

Vecka 34, Ett erkännande

Förr-föra helgen var jag i Halmstad på kräftskiva, festa orkar man göra fastän man är sjuk. Träffade min inspiratör och gode vän A. berättade om mina bravader i fråga om träning och konditionell utveckling. Jag erkände att jag springer långsamt. Han frågade om de som går med gångstavar går om mig. (Han hånskrattade tyst när han sa det). Jag förnekade, å det bestämdaste, att jag springer SÅ sakta. Sen har jag ju fått ruelse förstås. Har jag ljugit?

De gångstavande människor som jag har mött och sprungit om har inte kunnat GÅNGSTAVA sig förbi mig. Stavarna där jag springer sitter ofta i händerna på småtjocka tanter som dessutom passar en hund eller farbröder som ser ut att höra ihop med en småtjock tant och en hund och... de (varken tanten eller frabrorn) ser inte motiverade ut.

Sedan är det ju det där tillfället då pojkvännen A följde med i spåret. Han gick faktiskt i rask takt, bredvid, snett bakom mig. Jag vill gärna ha det till småsprang, i alla fall den biten han var bredvid mig… Jag tror att om min oerhört vältränade faster skulle gångstava bredvid mig skulle jag inte ha en chans att hänga med men hon är ju i det närmaste professionell.

Fan också.

Jag måste, måste, måste bli snabbare. Samt frisk.

Detta har hänt v.33 (navelskåderi).

Om v. 32 var ett lågvattenmärke så är v. 33 ännu värre.

I söndags blev jag sjuk. Jobbade i måndags. Blev sjukare. Däckade i tisdags och sedan dess har jag liksom inte varit mig själv. Jobbade i torsdags då jag var feberfri på morgonen.
Träning lika med noll.

Ska ta mitt pass imorgon, söndag.

Reflexioner v.32

Sammanfattningsvis har vecka 32 varit ett lågvattenmärke i min träning. Jag har varit slutkörd, alla pass har gått tungt, jag har inte skött mig i övrigt vad gäller mat och rutiner. Enkelt uttryckt: som man raggar får man knulla. (Stulet visdomsord). (Dessutom är detta inlägg en vecka försenat...)

Jag konstaterar dessa förändringar sedan två månader då jag började springa.
1, Jag orkar mer.
2, Jag svettas mer, i tid och otid om man ska vara ärlig och det kanske inte alls har med någon motionsresulterad temperaturutjämning att göra, det kan vara hormoner.

3, Jag tror att jag såg ett grått hårstrå idag. kan ha berott på ljuset, kan vara det att jag är skittrött i ögonen, det kan vara solblekning eller det kan vara en synvilla. Hoppas det inte har med springandet att göra.

4, Jag är mer aggressiv. Igår skällde jag ut människor som tränger sig på tåget innan alla som måste gå av har gått av. En karl sa: ”Men jag visste ju inte att du skulle gå av!” Nej, tack så mycket. En tant som klev på och stod framför mig fick en rejäl utskällning. Jag puffade en annan person med min väska.

5, Jag tolererar inte lathet längre. Om jag, jag som är kanske den mest eftersläntrande personen i Sverige kan träna 3 gånger i veckan i två månader har ingen annan någon ursäkt (för någonting)! Det är bara att le och kämpa på. En person jag arbetar med, som fick en ganska trist arbetsuppgift som ”någon” borde ha gjort i maj (inte mitt jobb), gnällde och sa att det blir för jobbigt och implicerade att jag borde göra jobbet. Jag höll på att tuppa av och sa ilsket: ” Det finns inget enkelt sätt att göra det här på, du måste jobba på och använda din fantasi. Det är bara att göra”. Som någon dryg jävla besserwisser.

Sammanfattningsvis punkt 4 och 5, jag är asocialt otrevlig och använder, det jag tycker är min egen framgång till en anledning att terrorisera andra. typ ”jag som är så bra och duktig har rätt att…” Det är inte snällt av mig. Jag tror att det finns energi som frigjorts helt enkelt. Det kan även vara ett försenat terapiresultat. Ska bli mer konstruktiv. Kanske jag ska ta och informera andra som beter sig drygt, besserwissrigt och allmänt illa om att de inte ska göra det.

- Åh det finns ett par personer som borde få sig en avhyvling!

Saker jag inte rekommenderar:
1, Att springa när du är bakfull eller så trött att vägen liksom kröker sig och det känns som om man springer i en loop. Det är ingen idé att göra något roligt svårt och plågsamt! Det bygger inte upp motivationen. Det är bättre med ett enkelt pass som blir av än ett tungt som inte blir av (Fler stulna ord).

2, Att gå i högklackade skor utan att stretcha efteråt. Det är bara det att jag älskar att titta på mina vristers krökning och att känna det som om jag kan vända på en femöring.

I övrigt vill jag: Ta en promenad, kela lite och att ha lite lugn och ro.

Denna vecka planeras:
1, Måndag: lång promenad. Tisdag: joggning i Stockholm. Onsdag: promenad i någon skog i Stockholm. Torsdag: långpromenad, joggning och eller balett. Fredag ska jag bara slappa. Lördag: slappa. Söndag: upprepning av det otroliga 45-minuterspasset.

2, Bokning av PU-samtal. Med ärlighet och uppriktighet som tunga ingredienser.
3, Ett par vänliga telefonsamtal.

Lättare pass med celebert sällskap

Sprang 15 minuter, promenerade 5 minuter och gjorde detta 3 gånger. Lite lättare än de två senaste passen. Med mig i spåret följde A, min alldeles egen sambo.

A har tränat mycket i sitt tidigare liv. Idrott och Martial arts och jag vet inte vad. Konditionen är det inget fel på. Han fick trots allt förfärligt ont i vaderna. Han kunde inte springa, han promenerade i rask takt bredvid mig. Nu är det alltså tämligen klart hur otroligt långsamt jag springer och det var inte direkt bra för sjävförtroendet att ha en karl promenerande bredvid sig... Alltså, jag vill verkligen trycka på att det var RASK promenad. Rask. Han var tvungen att småjogga för att hänga med - faktiskt.

Hur som helst är jag den smidigare av oss. Jag kan böja mig fram och sätta händerna i marken. Det kan inte A. Han kan knappt nå sina knän.

Gjorde i övrigt ingen färgstark observation. Förutom: strumporna som jag noterade i spåret förra veckan ligger kvar.
.

Reflexion om färg i spåret

Jag har tidigare nämnt att de spår som jag letat reda på och springer i har färger, rött är lätt eller kort, gult är halvlångt eller halvlätt och grönt är inte lätt eller närmare en mil långt. Jag fattar inte. Det är som att köra vänstertrafik. Det slog mig i natt när jag låg och kontemplerade mina solbrända axlar att Skåne är ett landskap som har Blå mellanmjölk.

En milstolpe, gånger två och nakenbad

I söndags sprang jag 45 minuter i sträck och vi ska inte nämna distansen eller ens hasigheten med vilken jag behagade röra mig... Men jag hade satt upp detta som mål till november och jag gjorde det nu. Det är jag mycket nöjd med.

Idag gjorde jag om denna bedrift. Det blir ungefär 5-6 km på den tiden, tror jag. Jag sprang i Pålsjö skog och sprang givetvis vilse. I ett avgörande läge kom två mammor med barnvagnar och en farbror med hund och jag sprang åt fel håll. Det rår jag inte för. Tur att jag bryr mig mer om minuterna än distansen.

Sedan, efter springturen, pustade jag ut ordentligt och strechade och la då märke till att det är mycket par ute i skogen och joggar. Det är jättegulligt. Jag skulle också vilja stå vid målgången och ropa: ska du springa en mil till? efter en svettig och skumpande karl... ... och sen full av beundran inför min bättre hälft tänja min smidiga kropp. Det är lätt att få förutfattade meningar om folk.

Jag tycker förövrigt att det är så snyggt med vältränade karlar, det behövs inte så mycket välträning för att jag ska tycka att det är vältränat. Det är mest hållningen och att de tär en man. Ja, jag har ägglossning idag och det är ju, precis som pms är en förevändning att vara otrevlig, en förevändning att få hetsa upp sig lite över det andra könets förtjänster.

När jag pustat klart drog jag till Pålsjöbadet som är ett nakenbad ute på en brygga, damer till vänster och herrar till höger. Jag vill rekommendera alla kvinnor att gå på nakenbad. Det ger en för det första lite perspektiv på tillvaron, som motvikt till den cellulitfixerade damtidningsvärlden och dessutom är det skönt att få vara naken. Naken och naturlig och fin.
Jag känner också en väldig vördnad inför äldre kvinnors kroppar. Nog för att en spänstig 19-åring är skön att vila ögonen på. Det jag tycker så mycket om med de äldre kvinnornas kroppar är att de är rynkiga och man kan se att kroppen använts. Taxöron och hänglår. Det är tjusigt på nått vis.

Jag undrar om män ser på andra, äldre, män med samma vördnad?

Jag kom till badet vid 10.30 och var själv där ett tag och passade på att njuta av "friheten" och kände mig som en galjonsfigur när jag blottade mitt bleka lekamen mot fjärden. Det var bara jag och måsarna och tre kanotister som nyfiket såg på mig.
Efter lunchtid troppade fler och fler damer ut på bryggan. Alla hälsade och stämningen var mycket gemytlig. Nästa torsdag annordnar man kräftskiva på bryggan. Jag funderar faktiskt på att gå.

Ett mycket bra sätt att spendera en dag. Efter bad, sol och bastu, mer sol och ännu mer bastu känns musklerna i vader och lår riktigt medgörliga.

I spåret igen...

Är nu hemma igen. Har inte sprungit på en och en halv vecka tack vare den mest långdragna förkylning jag har dragit på mig... Dock har mitt liv inte varit utan motion.
Jag har:
- I ytterligt långsamt tempo, feberhet, masat mig runt Brighton. Brighton är som en finlandsbåt på land, vilket har den fördelen att man kan lämna stället när man inte står ut längre.
- Pinnat omkring på IOW och med snoret hängande ned mot naveln klättrat i en ravin. Då är det bra att pappa,redan vid tidig ålder, lärde mig att snyta mig i handen.
- Hostat mig igenom London.

Idag har jag tagit upp träningen igen. (Av rädsla för twar och allt annat som kan drabba en aningslös motionär som ger sig ut i motionssåret utan att vara frisk och vid sina sinnens fulla bruk håller jag hårt på att inte anstränga mig för mycket (inte alls om man ska vara ärligt) när jag är sjuk). I ärlighetens namn kändes det inte kul att ge sig iväg och dessutom hade jag glömt nästduk så jag fick utföra det kosntfulla tricket att snyta mig i näven.

Jo, jag värmde upp, tänjde och sträckte och viftade med armarna. Gick i ca 7 minuter som uppvärmning och började springa. Sprang och gick omväxlande, det kortaste intervallet 3 minuter och det lämgsta 9 minuter. In alles gjorde jag sträckan 5 km på ungefär 46 minuter. Ge och ta en halv minut. Hade jag joggat den sträcka jag hade som uppvärmning hade jag gjort sträckan på 42 minuter.
När jag hade sprungit ungefär hälften fick jag den där skrattkänslan i magen och hade god lust att pipa, den tant med gåstavar som passerade mig, i magen. Vi nöjde oss med ett enlekt hej.

I övrigt har jag under detta pass reflekterat över den stora frågan om varför man endast ser vänsterskor liggandes vid sidan av våra vägar? Frågan kom upp då jag sprang förbi ett par svarta sockar mitt i spåret. De låg med ca 15 meters mellanrum. Intressant.
Jag träffade också en otroligt cool karl med en vacker hund. Han och jag höll till vänster, i samförstånd. Det är så trevligt när folk med hund håller undan sina djur. Tipset för dagen är att det är lättare att trycka upp djuret i spenaten än att stå i spenaten själv och rycka och dra.

Fick lite ont i vänsterknäet. Det gick över.

PS. För alla som inte är insatta i snytandets konst bör få veta att när man snyter sig i näven så snyter man sig egentligen inte i näven. Man håller för ena näsborren och snyter ur den andra näsborren. Gör man detta snyggt och med viss sprutt så får man inte något snor på läppen kinden, hakan eller i handen.

Semester och sjuk: intällt pass på asfalt

Jag har semester, har sovit i fem dagar, endast lämnat sängen för att springa. Har åkt till England, Southamton.

I söndags sprang jag längs Rownhams road North. Jag gjorde ett lite kortare pass än vad jag har gjort de senaste veckorna. 4 minuter spring, 2 minuter gå i 4 intervall, plus uppvärmning och nedvarvning. Ungefär 4 km spring.

Idag, springdag, är jag sjuk. Trist som fanken. Ont i halsen och allmänt hänging. Jag ska till Exbury Garden idag och kolla in monumentala träd, ser det som "motion" för tillfället. Riktigt besviken är jag och hoppas att jag kan springa på torsdag.

5 km, en dum hundägare, en snäll hundägare och får

Idag slog jag tidighetsrekord, jag var ute i spåret 9.30, cirka, allt som har att göra med att jag springer är cirka.

Efter att ha sprungit vilse alla de tillfällen jag tidigare sprunigt i Bruces skog så har jag hårdpluggat kartan, funderat långt och länge på varför jag väljer att springa vänster när det är tydligt att jag borde springa höger och hur det kommer sig att jag inte känner igen en rastplats när jag kommer från ett annat håll än förra gången, det är ju samma rastplats och den försvinner inte om jag blundar.


Jag bestämde mig för att ta mig runt 5 km spåret. Jag tror att jag kanske gjorde det på tiden 45 minuter. Nåväl, först skämde jag en hundägare genom att uppvärmningsgå, kvalificerat silly walkning. Samme hundägare höll taktfullt in sin hund när vi passerade varandra lite senare i spåret, jag flåsade tack. Jag tror han förstod vad jag sa.

Lite längre fram träffade jag på två tanter med hund. Det är typiskt att man ska träffa på folk som är lite smidiga som stubbar i en situation när man själv inte är särskilt smidig och dessutom på enda stället längs spåret där vattnet inte runit undan. De höll inte in hundarna och de stod mitt på spåret på ett par grästuvor. Jag sprang i kanten på spåret, där det nästan var torrt, bara nästan. Skvätt, skvätt, skvätt.
Jag har själv varit ute och gått med hund. fyra som mest. Ett mycket bra kommando är "bakom" vlket betyder att hundarna ska samla sig bakom föraren. Dessutom är det så att den hund man inte är bekant med är en farlig hund. Vem vet vad de där lurviga puckona hittar på? Jag önskar att alla hundägare jag springer förbi kan ha sin hund så nära att de bara kan dra ner den i ett dike och läsa lusen av den om den gör nått. Vilket den inte gör, de gör aldrig nått illa om man inte luktar intressant eller ser suspekt ut.

Lite senare när jag hetsat upp mig lite på de där tanterna och deras små jävla hundar ett tag möter jag en stor karl med en jättestor hund och han är ett skolboksexempel. Vi får ögonkontakt på 20 meters avstånd. Han sätter hunden vid sin sida och sedan står de still tills att jag passerat. Jag flåsade tack till honom också. Han log. Jag tror att jan förstod vad jag sa.

Appråpå djur så finns det en fårhage i skogen. Urpitoreskt och luktar illa. Jag noterade dem i söndags. Idag noterade jag inte att jag sprang förbi dem och de bräkte till bredvid mig, hela skocken stod och godde uppmärksamt på mig. Jag blev skit-rädd!

Faktum är att det tog ett par minuter att lugna ner sig efter det där bräkandet.

Vilse, en träning i att tänka positivt

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag har inte något vidare lokalsinne.

Vid alla de tillfällen jag pinnat omkring i min motionsmiljö (Bruces skog) har jag sprungit vilse och faktum är att det är väldigt jobbigt. Det positiva med att jag har sprungit vilse är att jag fått träna positivt tänkande. Jag har lockat mig själv att flåsande och trött att tänka och att känna att det är spännande att utforska nya marker, att jag är pigg och fräsch och stark och att jag njuter av att bättra på min kondition.

Hjärna och hjärta i stark kombination. Samarbete över gränserna. Igår när jag var vilse insåg jag att Bruces skog är det enda motionsspåret där det längre spåret har grön snitsling, kortaste spåret har gul färg. Helt tvärt emot alla andra motionsspår! Efter 45 minuters trampande runt befann jag mig mitt ute i spenaten, längs det långa spåret och jag var totalt desorienterad. Faktum är att jag var nästan på vippen att ringa en taxi. Nu är jag ju inte så himla okreativ, jag bestämde mig raskt för gå till närmaste informations tavla och sedan omdirigera rutten.
Nu harjag besökt nästan alla informationstavlor i Bruces skog och vid nästa tillfälle ska jag klara av att springa 5 km spåret utan att komma vilse.

Det är jättetydligt, hur beroende kroppen är av knoppen. Jag kan springa i ett för mig ganska gott tempo fram till att jag är vilse eller tror att jag är vilse. Sen är det som att sätta en black om foten.
- Var är jag?
- Hur långt är det till jag vet var jag är igen?
- Orkar jag?

I det ögonblick jag tänkt "orkar jag" så är det kört!

Det är väldigt intressant och lärorikt. Det är svårare att skapa känslor när man är ansträngd. I vanliga fall har jag ganska lätt att skapa positiva känslor och som man säger "tänka positivt". I min värld är att tänka positivt egentligen att inympa en positiv känsla och att nära den, det handlar inte så mycket om att tänka utan om att tillåta sig att känna före man har anledning att göra det.
Hur som helst, det ärsvårare att inympa positiva känslor när pulsen är högre, man har kramp i en vad och svetten rinner ner i ögonen. Och det går att göra.

Jag känner ofta sådan glädje när jag springer, inte när jag är vilse, det ska sägas, då är jag bara arg. Ofta känner jag en virvlande skrattimpuls som ligger i magen och kittlar runt. Bara nu när jag skriver detta drar glädjeimpulsen igång. NLP kallas det av vissa. Neuro lingvistisk programmering. Du kopplar ihop en känsla och en händelse och vips känner du känslan när du utför händelsen. Ungefär. Jag har tydligen kopplat ihop ordet spring med glädje. Det är suveränt.

Förut när jag har motionerat så har jag alltid lidit en himla massa. Ont när jag tränar, träningsvärk efteråt, dåligt samvete när jag inte utför programmet exakt så som tänkt.

Jag har också trott att det där med att bli hög när man springer, få en endorfinkick är något som endast ett par utvalda kan föräras. Jag lurar min kropp att få en såndär glädjekick redan nu. Tänk hur det kommer bli när jag verkligen får en såndär kick. Jag kommer kanske att trilla omkull och kikna av skratt.

1 poäng till de inbillat farliga männen

... ännu en energigivande språngmarch.

Inte lika kul som i söndags, jag inser att asfalt är en del av problemet med min kramp.

Dubblade sista jogg-intervallet och blir omkörd av en cyklist. Jag pinnar på i mitt makliga tempo och noterar längre bort på parkvägen att det står någon vänd mot buskarna. Lite väl nära för att studera bladen och buskens estetism, han pinkar naturligtvis.

Jag närmar mig honom. Han pinkar katastrofalt långsamt och jag tänker att detta verkligen är en så kallad social studie. När jag är kanske tio meter från honom börjar han skaka av snoppen. Sen ska han knäppa brallorna. Han har nu två val, antingen skapar han lite privat utrymme och vänder han sig från mig så att jag får se hans ryggtavla eller så vänder han sig mot mig så att jag får se... ... hela härligheten.

Jag erkänner, jag är inte mer än en kvinna, vill en vuxen man visa sin snopp så finner jag på en något stenåldersmässig nivå detta intressant, det är ju inte särskilt ofta en karl visar snoppen för en. Den kissande cyklisten gjorde det.

Han vänder sig mot mig och står där med snoppen i händerna, som om det vore en renrakad hamster, skiftande i grå, brun, blått och en liten tuss svintoaktigt hår.
Jag tittar uppmärksamt och intresserat och springer förbi.

Han cyklar förbi mig bara en kort stund senare, han ställer sig inte för att kissa i buskarna längre fram och tar chansen att visa snoppen igen. Det hade väl bara varit för uppenbart vad han sysslade med i så fall.

En karl med pulsmätare och stegräknare

Jag har bivit anmodad via ett annat forum att skriva om den inbillat farlige mannen i Tyrestareservatet.

Nåväl, det var i höstas, i slutet av svampsäsongen då det börjar skymma vid halv fem och är svart vid pass 18.00. Jag bestämde mig vid tvåtiden att ta en tur och plocka lite svamp. När jag kom till reservatet bestämde jag mig för att gå längs en av de snitslade slingorna i skogen och gjorde så. Mitt lokalsinne är ingenting att lita på. Jag gick kanske 10 meter från stigen och korgen fylldes på och vid fyra började ljuset bli gråare. Jag snabbade på .

Klockan blev halv fem och jag hade liksom inte räknat med att det skulle vara lite mer skymming bland träden. Det var det. Plötsligt på stigen kommer en karl studsande mot mig. Han såg ganks amatt ut. Han stannade framför mig. Jag såg ut som en hare fångad av bilens ljuskäglor. Stelt väntande och stormgloende.

Vad är det som gör att varje gång jag möter en främmande karl på ett okänt eller lite mystkgt ställe så växer en stark rädsla för att bli mördad, styckad, våldtagen och nedgrävd. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Han suckade, stönade och andades andfått. Jag höll hårt i min korg.
- Var är jag, frågade han?
- I Tyrestareservatet, svarade jag artigt men avvaktande.
- Hur långt är det till Tyresta by?

Jag gjorde ett snabbt överslag och sa:
- Jag vet inte men jag tror att det är fyra km åt det hållet och en kilometer åt det hållet.
Han synade mig. Jag hade stövlar, stickad tröja, mössa, galonbyxor och var alltså inte särskilt attraktiv. Jag försökte se lite efterbliven ut.
- Jag har sprungit 2 milsslingan, sa han.
- Oj vad duktigt, sa jag och började röra mig lite åt en-kilometer-kvar-hållet.
- Jag undrar om jag ska springa hitåt sa han och pekade åt fyra kilometers hållet.
- Jo det ska du nog, sa jag, ska man springa 2 mil så ska man ju! Jag fokuserade mina tankar på att han skulle springa iväg.
- Vad heter du, sa han och presenterade sig.
Jag sa vad jag hette och sen vinkade jag lite "hej då" och vi skildes åt.

Sen tappade jag min svampkorg i ett dike och flera timmars arbete var förgäves. Jag stegade mot parkeringplatsen efter ett par långa sejourer upp i terrängen. Skogen hade glesnat avsevärt och det blev lite ljusare vid marken. Jag fnissade lite för mig själv åt mitt ganska töntiga och stela sätt att prata med karln jag mött. Faktum är att jag har en känsla av att majoriteten av alla män inte ger sig ut i skog och mark för att hitta ett lämpligt offer för eventuella lustar. Han var ju definitivt rätt utpumpad vid tillfället och då... nej det är nog inte så lätt att våldta, mörda och gräva ner någon då. Det är antagligen inte det som en motionär tänker mest på.

När jag kommer till parkeringsplatsen så står han där. Eftersvettad och klar. Ogenerat stegar han fram till mig och börjar prata om sin tur i skogen och hur glad han vara att han träffade mig just i det avgörande ögonblicket av total förvirring mellan gran och tall. Jag svängde lite med min korg och berättade att jag tappat all svamp i ett dike eftersom jag halkat utefter en stenhäll och nästan skadat mig. Han anmärkser att det är mycket praktiskt med galonbyxor. Jag håller med och sen berättar han att han just börjat springa, nybliven motionär. Sen drar han upp byxbenet och visar grej som ser ut som en elektronisk fotboja. Det är en stegräknare och sen visar han sin arm, en pulsmätare. Jag är tyst och inte så imponerad, jag har lärt mig att man ska åtminstone verka lite imponerad och det gör jag med resultat att han bjuder ut mig på en fika, inte nu men nästa helg eftersom barnen är hos mamma då.

Han är kanske sinnesförvirrad av sin språngmarch. Jag har aldrig blivit utbjuden då jag varit iklädd galonbyxor förut. Kanske ser han den fantastiska glöden från djupet innuti min svampplockar kropp, han kanske ser min sinnliga känslighet, hur jag är intensivt utålig och charmig. Elller också så ser han bara en människa som borde vara mer desperat än vad han är att få ett ragg.

Jag tackar nej, artigt såklart.
- Man måste ju få fråga, säger han, lite bitter i tonen.
- Man måste ju få säga nej, säger jag.

Vi går mot våra bilar.
Jag är glad att inte ha blivit överfallen.
Han är nog ganska glad att slippa tjejen i galonbyxor.

Kanske han bara var ute och sprang efter en ny mamma till barnen.

5 km på rekordtid, en härlig känsla!

Igår åkte jag till Bruces skog. En otroligt vacker bokskog utanför Helsingborg. Skogen har den fenomenala fördelen att den är platt. Ingen jädra orienteringsportig terräng med 80% uppförsbackar. Otroligt skön promenadväg, tre spår, 5 och 8 km och en ridväg.
Jag bestämde att 5 km skulle vara bäst för mig. Grönt spår.

Det var skönt att springa på mjukt underlag. Smärtan i skenbensmusklernahåller på att släppa tror jag, den var inte så himla ihållande när jag gick. Det kan ju bero på underlaget kanske.
Jag har börjat göra avancerade strechövningar och tränar balettsmidighet. Har verkligen inga muskler att göra pliéer med men det kommer väl det också. Huvudsaken att jag blir smidigare och musklerna blir mjukare.

Jag gjorde mitt lilla pass, 12 minuters snabb promenad som uppvärmning, 3x4 minuter jogg och promenad och avslutande 10 minuter promenad.

Jag trodde att jag gjort 5 km på 28 minuter, en inte så bra tid kan man tycka men jag, som utan självkritik tyckte att min dagsform var häpnadsväckande trodde fullt och fast att jag lyckats åstadkomma något fantastiskt. Det kändes superbra! 28 minuer på en halvmil blir ju 56 minuter på en mil, ungefär lika bra som när jag sprang i min ungdom! Tjejmilen: Here I come!
Sedan kollade jag kartan vid parkeringen.
Det visade sig då att jag högst tagit mig runt en sträcka på kanske, om man är himla snäll, 3,5 km. Jag har alltså, sprungit 3,5 på en Urusel tid. Förutom att jag inte har någon hastighet att skryta över eller någon slags känsla för sträckor märkte jag, när jag synade kartan, att jag sprungit fel, jag bytte snitsling mitt i och sprang gult spår... Hur kan man gå vilse på en snitslad bana?

Hur som helst kan jag meddela att det var en fantastisk känsla att ha sprungit snabbt! Det är verkligen en känsla jag ska hålla fast i!

Tänk vad bra det ska kännas att ha sprungit snabbt på riktigt.

2 noll till de inbillat farliga männen.

Det ska erkännas att jag är inte intresserad av omvärlden när jag lufsar runt. Jag har jämt nog med att sätta fötterna rakt på marken och att inte flåsa omkull. Ikväll hände det så mycket att jag faktiskt inte kunde låta bli att ha ögonen öppna...

Idag sprang jag förbi tvåtonåriga killar som tjyvrökte över sina cykelstyren och jag tittade inte på dem, tänkte att jag gärna bara skulle vilja evaporisera och slippa bli beskådad. Motion är ett väldigt bra skönhetsmedel men det verkar långsamt och just i stunden är jag inte snygg.

Sen sprang jag förbi en tant med en hund. Skärpte till mig när jag stegade förbi henne för att jag inte skulle se så hemskans utarbetad ut. Sen ser jag honom. En man med cykel och en gul väst. Han har sigit av cykeln och friserar, med hjälp av en sekatör, buskaget vid sidan om parkvägen. Ambitiöst får man väl lov att säga. Men knäppt. Tvivelsutan knäppt och jag hinner nästan inte tänka den tanken, om att det är knäppt klart förrän det står helt klart för mig att den där mannen kommer säkert börja jaga mig med sekatören för att han helt enkelt en halvvarm junikväll när villakvarteren är vilande kommer att finna att jag är den kvinna som helt enkelt kan stilla hans primala lustar. Det där med att utklädd i gul väst klippa buskar är bara en täckmantel.

Jag har kramp i vaderna. Detta bådar inte gott. Jag pinnar på och bestämmer mig för att om han går till anfall ska jag ta den där sekatören och i bästa Systema stil frisera honom. Men han är mer intresserad av buskarna än mig och jag kan slappna av.

Jag gör mitt sista gåpass och får en sån himla lust att sjunga så jag klämmer i med en skön Taube, "Så länge skutan kan gå". Den går liksom att skutta till också. Sen ser jag något röra sig snett bakom mig och det är ju såklart cyklisten som snabbt som fan cyklar förbi mig. Han tittar lite bakåt som för att försäkra sig om att avståndet oss emellan ökar.

Vem är galningen? Ett noll till de inbillat farliga männen.

Kör sista joggpasset, säger till mig själv att jag får, om jag vill, sluta springa när det är klart, men jag pinnar på en stund till och känner mig orimligt glad. (Tidigare i kväll var jag så fruktansvärt trött och sliten att det är helt otrlogt att mitt humör skiftat). Svetten rinner om mig och jag börjar gå. Jag obsererer att en man kommer joggande emot migm jag känner mig full av glädje och liksom riktigt sprudlande och får en ohejdad lust att spring fram emot honom och pipa honom i magen och säga: "Hej joggare!"
Jag ler istället. Han registrerar mitt leende, jag tindrar på ordentligt och han ser på mig och viker bort blicken på det där sättet som man gör när man försöker undvika att bli överfallen av en idiot.

Två noll till de inbillat farliga männen.

Egentligen är det tre noll (jag samlade på mig ett poäng i höstas i Tyrestareservatet) men jag började inte räkna poäng förrän idag.

Jag orkar springa ett extra intervall och känner mig mycket nöjd med mig själv.

Live long and prosper!

Disonans

... ett ord som sammanfattar söndagens träningsvända.

Disonans. Va male!

Kroppen är längst ut åt ena hållet på en skala och psyket är längst ut åt andra hållet. Det är som att dra en ilskan treåring till dagis.

Jag kom att tänka på den där kvällen hemma hos G när vi satt och sjöng och livet var tipp-topp och G helt plötsligt avbröt sången med att barskt säga till mig:
- Stina du byter tornart mitt i sången, nu får du vara tyst.

Jag tänker inte vara tyst och jag tänker inte ge upp springningen för att musklerna mellan mina knän och fötter obstruerar. Däremot tänker jag motivera dem med massage och tänjning, strechning och värme.

Solen kommer alltid att vinna över vinden när det gäller att få folk att ta av sig kläderna och solen, den ska skina på mig när jag joggar.

Kramp

Faktum är att smärta kan vara lite eggande.
Kramp är inte alls sexigt.

Sprang den 21 juni. Har inte brytt mig om att blogga sedan dess.
M följde med ut.

Jag fick kramp av uppvärmningen. Krampen bet sig fast i vaden och i muskeln som ligger på utsidan av skenbenet. Det gjorde bara ont när jag gick. När jag sprang släppte krampen.

M påtalade med viss finess att jag har ett konstigt steg. Jag "trippar". Jag har undersökt saken noggrant och kan konstatera att jag har ett konstigt steg och att steget beror på att krampen släpper om jag inte sätter ner hela foten. När jag går sätter jag faktiskt ned hela foten och följdaktligen får jag kramp då...

Genomförde hela passet. Sprang hela passet och la på en extra treminutare. Det kändes bra. Hjärtat tyckte om det. Vaderna var mer motståndare än medspelare, inte värre än att vi fortfarande kommunicerar med varandra.
Fick massage vid hemkomsten.

Har läst på om kramp. Internet det världsomspännande datanätverket är en outsinlig källa till kunskap. Det är bara viktigt att sålla informationen. Summa summarum, som jag har uppfattat saken beror kramp på dålig syresättning av muskeln gärna i kombination med störd vätske och /eller elektrolytbalans.
Jag hyser en misstanke om att krampen beror på att jag har för dålig kondition och att muskeln inte syresätts ordentligt. Det kommer att vara obehaglit ett tag tills min kondis blir bättre. Bra, det kan jag hantera.
Jag tror också att jag inte petar i mig tillräckligt med salter.

Dessutom uppdagade massagen att jag har knutor i skenbens-, och vadmuskulaturen. Inte undra på att syresättnigen är trög...

Ännu ett pass väntar ikväll. Ska strecha före, efter och möjligen, om de behövs, under passet.

Intälld tur

Jag har jobbat hårt i veckan.
Det har varit mycket mentalt slitsamt och tillslut har kroppen liksom gett med sig och balansen mellan kropp och själ är milsvid. Trots detta har jag lyckats hålla springhumöret uppe.

Efter förra turen planerade jag hur veckans turer skulle ligga. Så att jag kan boka i almanackan. Sen kom nästa till fälle. Jag kom hem vid 23, rejält trött. Promenerade från tunnelbanan som en lätt uppvärmning.

Tog mig en funderare.
Jag hade planerat min träning till denna kväll. Sett fram emot det. Vägde för och emot.
Insåg att jag gjorde bäst i att lägga mig för att sova och skjuta turen till nästa dag.

Mitt beslut grundar sig på det faktum att jag är övertygad om att min kropp måste följa med ut och springa och att hela jag ska vilja vara ute och lunka runt och bli trött. Jag har en viss känsla av att jag gör mig själv en otjänst om jag är ute för att plåga mig för att plågsamma pass bygger karaktär.
Det är som när man gör ett grupparbete som ska redovisas och man sitter och pillar med presentationen och det drar ut på tiden. Det är ingen idé att hela gruppen plågar sig till vargtimmen. Det är bättre att låta en person jobba klart presentationen, alltså få mindre sömn och sedan ta en mindre roll på redovisningen än att alla i gruppen ska stå som hålögda ufon och redovisa.

Jag tror att karaktär byggs av positiv perception och feedback.

Så summa summarum har jag missat ett träningstillfälle och har nu lärt mig att planering är a och o.

Det är inte vädret det är fel på

Jag har legat i soffan hela dagen.
Ingenting att göra och en ruskigt bra bok att läsa.
Regnväder och planerad träningstur.
Motivation obefintlig.

Planen var: åka till Ramlösa, umgås med andra människor, vara social och kanske få en kompis, stanna till i Fredriksdal och springa, åka hem och bada.
Vädret har varit mer än kass.
Ingen resa till Ramlösa. Konstaterad översvämning i Ramlösa. Slöa på soffan ännu mer.
Blir påmind om att det skulle minsann tränas idag.
A poängterar med emfas:
- Ska det här vara ledarskap, eller?
Pratar kort om saken.

Tar på mig träningskläder. Dricker vatten.

Det regnar. Det regnar inte förresten: det öser ner. Det regnar katter och hundar! Det går knappt att se två meter framför sig för den vägg av vatten som vädergudarna serverar.

Jag går till Slottsparken. Det öser ner vatten. Ingen publik finns, visualiseringen fungerade till fullo på den punkten. Ett gäng killar tränar Capoeira under ett regnskydd, det hade sätt riktigt flott ut om de hade stått på gräsmattan istället för hopträngda under skyddet. De spelar musik och det låter ofattbart coolt. Jag pinnar på. Pinnar på. Pinnar på. Stryker vatten från ansiktet.

Första treminutaren går bra, bättre ska jag säga. Under tredje treminutaren träffar jag en glad tös i regnkläder som hälsar med glad min och höjer hela träningspasset till världsklass. Sen är jag dyngsur. Riktigt genomvåt inpå bara kroppen. A har varit och handlat och parkerar vid Slottsparken och väntar på mig. Jag stretchar i en kvart och hoppar in i bilen och känner mig som värsta lyxbruden.

Tar ett bad när jag kommer hem. Funderar.
Nog har jag vunnit över mig själv ändå? Hur lätt är det inte att bara ligga kvar i samma ställning i flera timmar. Obefintlig aktivitet.
A är kollosalt stolt över mig och berättar om sin stolthet varannan minut. Jag känner mig som en superkvinna. (Jag är en superkvinna).

Konstaterar nu kallt att har jag varit ute i det väder som bjöds idag finns det ingen återvändo, då klarar jag allt. Så länge jag har en hjärna som styr kroppen är verkligen allt möjligt.

Jag erkänner smärta

Dags igen för en liten tur mot kondition, hälsa och allmänt ökat välmående.

Har under tisdag och onsdag visualiserat ordentligt vad den här turen skulle innebära, vad som kommer hända och hur det kommer kännas. Igår fick jag något av en insikt i att det är lätt att springa. Bara lätt. Bara lätt och positivt. Jag skrev ner det i min almanacka.

- Det är lätt att springa.

Ett mentalt skifte. Nog för att det tog ett par dagar att skapa den känslan. Mina känslor är viktiga för mig. Nog för att jag inte har full respekt för mina känslor, särskilt inte när känslorna motarbetar mina syften: jag menar obefogad rädsla, skam och skuld. Känslor som pockar på att vilja bli tagna på allvar när de faktiskt bara är att betrakta som hjärnspöken.

Jag har alltså uppfunnit hjärnspöket "det är lätt att springa". Det fungerar.
Om jag inte hade denna känsla hade jag verkligen skitit i det här med springningen efter dagens lilla träningstur.

1, Jag springer i en park. Mitt i parken hade ett gäng placerat sig och hade pick-nick. Jag drabbades av någon slags himla fåfänga och var tvungen att se till att lunka iväg någon annanstans. Detta hade jag inte visualiserat... Jo, jag har ju visualiserat publik. Men jag har också visualiserat publik i kombination med ett mer fit jag... Universum lyssnar lite väl fort ibland.

2, Jag har gått i högklackade skor hela dagen och strechade inte före turen. Ont var bara början.
Första tre minutaren gjorde rejält ont och det kändes som om två hundar bitit sig fast i mina vader. Den andra tre minutaren var lite lättare, med tyngd på lite.
Tredje treminutaren var en jävla plåga. Jag tänkte att det _går_ inte att springa långsammare, jag får bara gilla läget! Sen tänkte jag att oavsett vad som händer så är denna tid, när jag bygger upp mig den jobbigaste. Det är det här som är jobbigt. För jag varje nytt steg blir det bättre.
Den sista tre minutaren pågick bara med fötter som kändes som ölbackar av gummi. Den slutfördes och jag promenerade tills dess att mina vader hade slappnat av lite, det tog ett tag. Sen strechade jag varje vad i 5 minuter och har lärt mig av det högklackade misstaget.

3, Jag har visualiserat sol också. På hemvägen hade jag solen i ögonen och med vader stumma som vedträn var det inte kul.

Fruktansvärt gnäll idag!

Det är kanske som att föda barn. Man glömmer smärtan. Man vill göra om det! En god vän berättade för mig att vi inte har något smärtminne, inte som vi har doftminne eller känslominne. Vi kan inte återskapa smärta. När den är slut så är den slut.

Jag ser med spänning fram emot söndagens träningstur. Jag ska visualisera lite mer modest och fysiskt.


Jag håller på att visualisera längre fram. Jag vet inte vad som är

Känner efter ...

Frånsett att jag blev så jävla förbannad när jag kom till jobbet att jag fick blodsmak i munnen, har slarvat rejält med maten och arbetat med en mycket krävande uppgift har denna dag varit fysiskt bra.

Hämta dig, hämta dig, säger jag, gång på gång till mig själv och väntar på nästa planerade jogg-tillfälle. M filosoferade över hur länge jag kommer orka springa om ett halvår. Han kom fram till 30 minuter. (Säger inget om hasigheten dock, springa är ett i mitt fall ganska töjbart begrepp).

På den, sedan ett par månader tillbaka, dagliga promenaden (från tunnelbanan hem) blev av och sedan följde en timmes engagerat trädgårdsarbete och en välmenande granne som lutade sig över staketet och sa välmenande:
- Ja, nu kanske du går ner lite i vikt.
- Det kan man ju tycka är lämpligt, tänkte jag lite sammanbitet och började fundera på att leja ett gäng ungdomar för att trampa ner hennes rabatt.

Jag tror att jag ser ut som om jag behöver uppmuntran.

Mina skor har bättre kondis än jag

Har köpt skor. Vetenskapligt hjälpt av en ung kvinna. Hon förklarade allt om mina fötter för mig och kommenterade vänligt att jag har fina fotvalv.

Vad ska man säga? Det tycker jag också.

Har gjort mitt första pass. 4 intervall med 3 minuter något slags snabbare färdsätt än gång och promenad in alles 30 min aktiv rörelse för mitt bästa.
Det gick bättre än jag trodde det skulle gå. Å andra sidan, jag har lagt upp det så att jag ska vinna.

Jag testsprang till bussen i morse i dåliga skor och med en otroligt otymplig bag. Kostaterade kallt att 3 minuter är nog en bra tid för mig att börja på.
Hade hoppats på 5 minuter, är glad att det inte blev 2 minuter.

Kräktes inte. Blev glad. Svettig och glad och skrattade. Det var en överraskning. Det bubblade till och jag blev tvungen att skratta.


Nästa gång ska jag tänka in en riktigt stor publik som hurrar!

Det är bara en fråga om ledarskap

Min kompanjon A ser skarp ut och hon säger:
- När jag kommer på middag och träffar folk i ledande ställning inom företagen och berättar vad jag håller på med så frågar de om ledarskap och det är tydligt att de inte inser att vägen till ett gott ledarskap är god självkänska, god självkännedom och att arbeta med den personliga utvecklingen. Det handlar om människor som sitter på ledande ställning i svenska företag.

Vi har just hållit en kurs, grundkurs i ledarskap och är på väg hem. Jag ska träffa min vän gode A och delta, på det mest passiva sätt man kan tänka sig, i Stockholm Marathon. Jag berättar om detta för min kompanjon som säger:
- Varför springer inte du och jag Marathon?
Ingen av oss är särskilt vältränade. Vi brukar skämta om det. Titta på ruskigt vältränade människor och le och säga att sådär vältränade kommer vi aldrig att bli.
Jag säger, lite tankspritt:
- Jag antar att det bara är en fråga om ledarskap.

Sen inser jag, det klickar till i mitt inre sådär som det gör när, det, bara säger klick, att nu är det faktiskt dags att ta ledarskapet till en högre nivå. För hur ska jag kunna leda andra att leda sig själva om jag tvekar?