Dubbelmara.

Jag har börjat dricka blutsaft, smart drag, nu sover jag i alla fall inte 20 timmar om dagen.

Jag blir fortfarande andfådd av att gå i en trappa. Motionsmässigt är jag en katastrof. Jag orkar ingenting. I vanlig fall brukar jag lite besserwisseraktigt kläcka ur mig sköna truismer som:
- Det blir inte bättre av att man sitter still.
Jag märker att illamåendet, yrsel och den allmänna tröttheten inte blir bättre av att jag rör på mig. Det blir bättre när jag vant lig vid hormonerna. Det är inte någon tröst NU direkt.

Jag läste någonstans att: att föda barn är som att springa två marathonlopp och sedan resa sig upp och sätta världsrekod i höjdhopp. Det verkar väldigt långt till den formen måste jag säga och jag är så jävla tacksam att jag har sprungit under sommaren och hösten. Jag har börjat se på förlossningen som när jag är ute och springer, focus, lyssna på kroppen, vila och orka. Hoppas bara att det inte tar 7 dagar.

Summa summarum, jag är alltså anmäld till ett dubbelmarathon med twist.

Hursomhelst, imorgon ska jag ringa en barnmorska, jag har dåligt samvete att jag inte har hört av mig till myndigheterna ännu. Min väninna K sa förresten just så när jag berättade att jag väntar barn:
- Måste man inte anmäla det till någon myndighet?
Kontrollsamhället har verkligen nått ut!

Jag ska ta mig till mamma-gympa och skaffa en mammagrupp och gå på profylaxkurs och mamma yoga. Det är liksom dags att starta all-around träningen. Och den där marathonformen måste jag hitta... ...snart...

Gigantiska bröst

Min gode vän J är intresserad avkvinnor. Tjocka syslöjdslärare från värmland och simfröknar med konstigt skratt. Min främsta egenskap ur ett rent vänskapligt perspektiv, i J:s ögon, är att jag har stora bröst. I och med denna fantastiska graviditet har de antagit gigantiska proportioner.

Jag ställde in kvällspromenaden idag, med viss lättnad eftersom jag inte orkar och bokade middag med J som plockade upp mig på Valhallavägen. Jag hoppade in i J:s bil och berättade flåsande att jag är gravid och att det är därför som jag tidigare under dagen ringt hans telefonsvarare och skällt ut honom för att jag inte fick tag på honom på hans mobil. J ignorerade min utläggning kring detta och frågade:
- Har dina bröst blivit stora?
- Jättestora!
- För jag känna?
- Javisst, sa jag och knäppte stolt upp kappan.

J:s hand kände runt. Inte nyfiket, mer undersökande och registrerande. Han lyckades bemästra bil och trafik vilket tyder på viss erfarenhet på området.

J konstaterade:
- De tar aldrig slut!

Resten av kvällen umgicks vi som folk gör mest och jag blev trött klockan 21, tjatade mig till skjuts hem och somnade 21.30. Ingen fräsig afton direkt.

En miljon hormoner

Det händer en massa saker i kroppen när man är gravid och man behöver inte vara gravid länge för att det skall genljuda i kroppen.

Hormoner.
- Jag ORKAR ingenting. Då menar jag INGENTING. Jag blir andfådd av att gå i en trappa. Helt otroligt. Om jag går från bottenvåningen till övervåningen så måste jag "pusta ut" när jag kommit upp för trappen. Om jag går från tvättstugan, i källaren, dvs. dubbelt så många trappsteg så måste jag lägga mig ned och vila lite när jag kommer upp. Orken beror tydligen på "blodbrist", det kommer att produceras ca 1,5 liter blod i min kropp under en period här i början.
- Jag gråter utan verkligen anledning alls. Till exempel för att det är så långt till det blir vår, eller för att det är så sorgligt med allt hemskt i världen eller för att någon är snäll och håller upp en dörr för mig. Eller för att det är så mycket bilar på en parkeringsplats att jag inte kan parkera längst fram vid ingången. Eller för att Amo köpt päron.
- Mitt luktsinne har blivit extremt välutvecklat. Jag kunde inte gå in i ett av IKEA:s visningsrum för att det stod en farbror där som luktade riktigt illa. Amo kände ingenting och klev rakt in i helvetets käftar. Han kom snabbt ut därifrån. Det är väl för att jag inte ska peta i mig allt sånt som är totalt livsfarligt för fostret. Första fem veckorna levde jag på sushi, jag visste ju inte att jag var gravid!!! Blir det nått fel ska jag skylla på det.

Ur motionsprespektiv kan man säga att jag ligger LÅGT.

En stor dag

Jag är med barn.
Det är alltså inte konstigt att jag mår skit, skriver deppiga inlägg på min egen blogg och vill sova hela tiden. Det är underbart med två små bli streck på en kiss-pinne och att mina bröst har svullnat upp.

Detta sätter den lite misslyckade löpningen i ett annat perspektiv. (Förra veckan mådde jag så illa att jag ljög och sa att jag hade prungit fastän jag inte hade det). Om jag bara hade vetat, då hade jag inte skämts så förfärligt.