I spåret igen...

Är nu hemma igen. Har inte sprungit på en och en halv vecka tack vare den mest långdragna förkylning jag har dragit på mig... Dock har mitt liv inte varit utan motion.
Jag har:
- I ytterligt långsamt tempo, feberhet, masat mig runt Brighton. Brighton är som en finlandsbåt på land, vilket har den fördelen att man kan lämna stället när man inte står ut längre.
- Pinnat omkring på IOW och med snoret hängande ned mot naveln klättrat i en ravin. Då är det bra att pappa,redan vid tidig ålder, lärde mig att snyta mig i handen.
- Hostat mig igenom London.

Idag har jag tagit upp träningen igen. (Av rädsla för twar och allt annat som kan drabba en aningslös motionär som ger sig ut i motionssåret utan att vara frisk och vid sina sinnens fulla bruk håller jag hårt på att inte anstränga mig för mycket (inte alls om man ska vara ärligt) när jag är sjuk). I ärlighetens namn kändes det inte kul att ge sig iväg och dessutom hade jag glömt nästduk så jag fick utföra det kosntfulla tricket att snyta mig i näven.

Jo, jag värmde upp, tänjde och sträckte och viftade med armarna. Gick i ca 7 minuter som uppvärmning och började springa. Sprang och gick omväxlande, det kortaste intervallet 3 minuter och det lämgsta 9 minuter. In alles gjorde jag sträckan 5 km på ungefär 46 minuter. Ge och ta en halv minut. Hade jag joggat den sträcka jag hade som uppvärmning hade jag gjort sträckan på 42 minuter.
När jag hade sprungit ungefär hälften fick jag den där skrattkänslan i magen och hade god lust att pipa, den tant med gåstavar som passerade mig, i magen. Vi nöjde oss med ett enlekt hej.

I övrigt har jag under detta pass reflekterat över den stora frågan om varför man endast ser vänsterskor liggandes vid sidan av våra vägar? Frågan kom upp då jag sprang förbi ett par svarta sockar mitt i spåret. De låg med ca 15 meters mellanrum. Intressant.
Jag träffade också en otroligt cool karl med en vacker hund. Han och jag höll till vänster, i samförstånd. Det är så trevligt när folk med hund håller undan sina djur. Tipset för dagen är att det är lättare att trycka upp djuret i spenaten än att stå i spenaten själv och rycka och dra.

Fick lite ont i vänsterknäet. Det gick över.

PS. För alla som inte är insatta i snytandets konst bör få veta att när man snyter sig i näven så snyter man sig egentligen inte i näven. Man håller för ena näsborren och snyter ur den andra näsborren. Gör man detta snyggt och med viss sprutt så får man inte något snor på läppen kinden, hakan eller i handen.

Semester och sjuk: intällt pass på asfalt

Jag har semester, har sovit i fem dagar, endast lämnat sängen för att springa. Har åkt till England, Southamton.

I söndags sprang jag längs Rownhams road North. Jag gjorde ett lite kortare pass än vad jag har gjort de senaste veckorna. 4 minuter spring, 2 minuter gå i 4 intervall, plus uppvärmning och nedvarvning. Ungefär 4 km spring.

Idag, springdag, är jag sjuk. Trist som fanken. Ont i halsen och allmänt hänging. Jag ska till Exbury Garden idag och kolla in monumentala träd, ser det som "motion" för tillfället. Riktigt besviken är jag och hoppas att jag kan springa på torsdag.

5 km, en dum hundägare, en snäll hundägare och får

Idag slog jag tidighetsrekord, jag var ute i spåret 9.30, cirka, allt som har att göra med att jag springer är cirka.

Efter att ha sprungit vilse alla de tillfällen jag tidigare sprunigt i Bruces skog så har jag hårdpluggat kartan, funderat långt och länge på varför jag väljer att springa vänster när det är tydligt att jag borde springa höger och hur det kommer sig att jag inte känner igen en rastplats när jag kommer från ett annat håll än förra gången, det är ju samma rastplats och den försvinner inte om jag blundar.


Jag bestämde mig för att ta mig runt 5 km spåret. Jag tror att jag kanske gjorde det på tiden 45 minuter. Nåväl, först skämde jag en hundägare genom att uppvärmningsgå, kvalificerat silly walkning. Samme hundägare höll taktfullt in sin hund när vi passerade varandra lite senare i spåret, jag flåsade tack. Jag tror han förstod vad jag sa.

Lite längre fram träffade jag på två tanter med hund. Det är typiskt att man ska träffa på folk som är lite smidiga som stubbar i en situation när man själv inte är särskilt smidig och dessutom på enda stället längs spåret där vattnet inte runit undan. De höll inte in hundarna och de stod mitt på spåret på ett par grästuvor. Jag sprang i kanten på spåret, där det nästan var torrt, bara nästan. Skvätt, skvätt, skvätt.
Jag har själv varit ute och gått med hund. fyra som mest. Ett mycket bra kommando är "bakom" vlket betyder att hundarna ska samla sig bakom föraren. Dessutom är det så att den hund man inte är bekant med är en farlig hund. Vem vet vad de där lurviga puckona hittar på? Jag önskar att alla hundägare jag springer förbi kan ha sin hund så nära att de bara kan dra ner den i ett dike och läsa lusen av den om den gör nått. Vilket den inte gör, de gör aldrig nått illa om man inte luktar intressant eller ser suspekt ut.

Lite senare när jag hetsat upp mig lite på de där tanterna och deras små jävla hundar ett tag möter jag en stor karl med en jättestor hund och han är ett skolboksexempel. Vi får ögonkontakt på 20 meters avstånd. Han sätter hunden vid sin sida och sedan står de still tills att jag passerat. Jag flåsade tack till honom också. Han log. Jag tror att jan förstod vad jag sa.

Appråpå djur så finns det en fårhage i skogen. Urpitoreskt och luktar illa. Jag noterade dem i söndags. Idag noterade jag inte att jag sprang förbi dem och de bräkte till bredvid mig, hela skocken stod och godde uppmärksamt på mig. Jag blev skit-rädd!

Faktum är att det tog ett par minuter att lugna ner sig efter det där bräkandet.

Vilse, en träning i att tänka positivt

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag har inte något vidare lokalsinne.

Vid alla de tillfällen jag pinnat omkring i min motionsmiljö (Bruces skog) har jag sprungit vilse och faktum är att det är väldigt jobbigt. Det positiva med att jag har sprungit vilse är att jag fått träna positivt tänkande. Jag har lockat mig själv att flåsande och trött att tänka och att känna att det är spännande att utforska nya marker, att jag är pigg och fräsch och stark och att jag njuter av att bättra på min kondition.

Hjärna och hjärta i stark kombination. Samarbete över gränserna. Igår när jag var vilse insåg jag att Bruces skog är det enda motionsspåret där det längre spåret har grön snitsling, kortaste spåret har gul färg. Helt tvärt emot alla andra motionsspår! Efter 45 minuters trampande runt befann jag mig mitt ute i spenaten, längs det långa spåret och jag var totalt desorienterad. Faktum är att jag var nästan på vippen att ringa en taxi. Nu är jag ju inte så himla okreativ, jag bestämde mig raskt för gå till närmaste informations tavla och sedan omdirigera rutten.
Nu harjag besökt nästan alla informationstavlor i Bruces skog och vid nästa tillfälle ska jag klara av att springa 5 km spåret utan att komma vilse.

Det är jättetydligt, hur beroende kroppen är av knoppen. Jag kan springa i ett för mig ganska gott tempo fram till att jag är vilse eller tror att jag är vilse. Sen är det som att sätta en black om foten.
- Var är jag?
- Hur långt är det till jag vet var jag är igen?
- Orkar jag?

I det ögonblick jag tänkt "orkar jag" så är det kört!

Det är väldigt intressant och lärorikt. Det är svårare att skapa känslor när man är ansträngd. I vanliga fall har jag ganska lätt att skapa positiva känslor och som man säger "tänka positivt". I min värld är att tänka positivt egentligen att inympa en positiv känsla och att nära den, det handlar inte så mycket om att tänka utan om att tillåta sig att känna före man har anledning att göra det.
Hur som helst, det ärsvårare att inympa positiva känslor när pulsen är högre, man har kramp i en vad och svetten rinner ner i ögonen. Och det går att göra.

Jag känner ofta sådan glädje när jag springer, inte när jag är vilse, det ska sägas, då är jag bara arg. Ofta känner jag en virvlande skrattimpuls som ligger i magen och kittlar runt. Bara nu när jag skriver detta drar glädjeimpulsen igång. NLP kallas det av vissa. Neuro lingvistisk programmering. Du kopplar ihop en känsla och en händelse och vips känner du känslan när du utför händelsen. Ungefär. Jag har tydligen kopplat ihop ordet spring med glädje. Det är suveränt.

Förut när jag har motionerat så har jag alltid lidit en himla massa. Ont när jag tränar, träningsvärk efteråt, dåligt samvete när jag inte utför programmet exakt så som tänkt.

Jag har också trott att det där med att bli hög när man springer, få en endorfinkick är något som endast ett par utvalda kan föräras. Jag lurar min kropp att få en såndär glädjekick redan nu. Tänk hur det kommer bli när jag verkligen får en såndär kick. Jag kommer kanske att trilla omkull och kikna av skratt.

1 poäng till de inbillat farliga männen

... ännu en energigivande språngmarch.

Inte lika kul som i söndags, jag inser att asfalt är en del av problemet med min kramp.

Dubblade sista jogg-intervallet och blir omkörd av en cyklist. Jag pinnar på i mitt makliga tempo och noterar längre bort på parkvägen att det står någon vänd mot buskarna. Lite väl nära för att studera bladen och buskens estetism, han pinkar naturligtvis.

Jag närmar mig honom. Han pinkar katastrofalt långsamt och jag tänker att detta verkligen är en så kallad social studie. När jag är kanske tio meter från honom börjar han skaka av snoppen. Sen ska han knäppa brallorna. Han har nu två val, antingen skapar han lite privat utrymme och vänder han sig från mig så att jag får se hans ryggtavla eller så vänder han sig mot mig så att jag får se... ... hela härligheten.

Jag erkänner, jag är inte mer än en kvinna, vill en vuxen man visa sin snopp så finner jag på en något stenåldersmässig nivå detta intressant, det är ju inte särskilt ofta en karl visar snoppen för en. Den kissande cyklisten gjorde det.

Han vänder sig mot mig och står där med snoppen i händerna, som om det vore en renrakad hamster, skiftande i grå, brun, blått och en liten tuss svintoaktigt hår.
Jag tittar uppmärksamt och intresserat och springer förbi.

Han cyklar förbi mig bara en kort stund senare, han ställer sig inte för att kissa i buskarna längre fram och tar chansen att visa snoppen igen. Det hade väl bara varit för uppenbart vad han sysslade med i så fall.

En karl med pulsmätare och stegräknare

Jag har bivit anmodad via ett annat forum att skriva om den inbillat farlige mannen i Tyrestareservatet.

Nåväl, det var i höstas, i slutet av svampsäsongen då det börjar skymma vid halv fem och är svart vid pass 18.00. Jag bestämde mig vid tvåtiden att ta en tur och plocka lite svamp. När jag kom till reservatet bestämde jag mig för att gå längs en av de snitslade slingorna i skogen och gjorde så. Mitt lokalsinne är ingenting att lita på. Jag gick kanske 10 meter från stigen och korgen fylldes på och vid fyra började ljuset bli gråare. Jag snabbade på .

Klockan blev halv fem och jag hade liksom inte räknat med att det skulle vara lite mer skymming bland träden. Det var det. Plötsligt på stigen kommer en karl studsande mot mig. Han såg ganks amatt ut. Han stannade framför mig. Jag såg ut som en hare fångad av bilens ljuskäglor. Stelt väntande och stormgloende.

Vad är det som gör att varje gång jag möter en främmande karl på ett okänt eller lite mystkgt ställe så växer en stark rädsla för att bli mördad, styckad, våldtagen och nedgrävd. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Han suckade, stönade och andades andfått. Jag höll hårt i min korg.
- Var är jag, frågade han?
- I Tyrestareservatet, svarade jag artigt men avvaktande.
- Hur långt är det till Tyresta by?

Jag gjorde ett snabbt överslag och sa:
- Jag vet inte men jag tror att det är fyra km åt det hållet och en kilometer åt det hållet.
Han synade mig. Jag hade stövlar, stickad tröja, mössa, galonbyxor och var alltså inte särskilt attraktiv. Jag försökte se lite efterbliven ut.
- Jag har sprungit 2 milsslingan, sa han.
- Oj vad duktigt, sa jag och började röra mig lite åt en-kilometer-kvar-hållet.
- Jag undrar om jag ska springa hitåt sa han och pekade åt fyra kilometers hållet.
- Jo det ska du nog, sa jag, ska man springa 2 mil så ska man ju! Jag fokuserade mina tankar på att han skulle springa iväg.
- Vad heter du, sa han och presenterade sig.
Jag sa vad jag hette och sen vinkade jag lite "hej då" och vi skildes åt.

Sen tappade jag min svampkorg i ett dike och flera timmars arbete var förgäves. Jag stegade mot parkeringplatsen efter ett par långa sejourer upp i terrängen. Skogen hade glesnat avsevärt och det blev lite ljusare vid marken. Jag fnissade lite för mig själv åt mitt ganska töntiga och stela sätt att prata med karln jag mött. Faktum är att jag har en känsla av att majoriteten av alla män inte ger sig ut i skog och mark för att hitta ett lämpligt offer för eventuella lustar. Han var ju definitivt rätt utpumpad vid tillfället och då... nej det är nog inte så lätt att våldta, mörda och gräva ner någon då. Det är antagligen inte det som en motionär tänker mest på.

När jag kommer till parkeringsplatsen så står han där. Eftersvettad och klar. Ogenerat stegar han fram till mig och börjar prata om sin tur i skogen och hur glad han vara att han träffade mig just i det avgörande ögonblicket av total förvirring mellan gran och tall. Jag svängde lite med min korg och berättade att jag tappat all svamp i ett dike eftersom jag halkat utefter en stenhäll och nästan skadat mig. Han anmärkser att det är mycket praktiskt med galonbyxor. Jag håller med och sen berättar han att han just börjat springa, nybliven motionär. Sen drar han upp byxbenet och visar grej som ser ut som en elektronisk fotboja. Det är en stegräknare och sen visar han sin arm, en pulsmätare. Jag är tyst och inte så imponerad, jag har lärt mig att man ska åtminstone verka lite imponerad och det gör jag med resultat att han bjuder ut mig på en fika, inte nu men nästa helg eftersom barnen är hos mamma då.

Han är kanske sinnesförvirrad av sin språngmarch. Jag har aldrig blivit utbjuden då jag varit iklädd galonbyxor förut. Kanske ser han den fantastiska glöden från djupet innuti min svampplockar kropp, han kanske ser min sinnliga känslighet, hur jag är intensivt utålig och charmig. Elller också så ser han bara en människa som borde vara mer desperat än vad han är att få ett ragg.

Jag tackar nej, artigt såklart.
- Man måste ju få fråga, säger han, lite bitter i tonen.
- Man måste ju få säga nej, säger jag.

Vi går mot våra bilar.
Jag är glad att inte ha blivit överfallen.
Han är nog ganska glad att slippa tjejen i galonbyxor.

Kanske han bara var ute och sprang efter en ny mamma till barnen.

5 km på rekordtid, en härlig känsla!

Igår åkte jag till Bruces skog. En otroligt vacker bokskog utanför Helsingborg. Skogen har den fenomenala fördelen att den är platt. Ingen jädra orienteringsportig terräng med 80% uppförsbackar. Otroligt skön promenadväg, tre spår, 5 och 8 km och en ridväg.
Jag bestämde att 5 km skulle vara bäst för mig. Grönt spår.

Det var skönt att springa på mjukt underlag. Smärtan i skenbensmusklernahåller på att släppa tror jag, den var inte så himla ihållande när jag gick. Det kan ju bero på underlaget kanske.
Jag har börjat göra avancerade strechövningar och tränar balettsmidighet. Har verkligen inga muskler att göra pliéer med men det kommer väl det också. Huvudsaken att jag blir smidigare och musklerna blir mjukare.

Jag gjorde mitt lilla pass, 12 minuters snabb promenad som uppvärmning, 3x4 minuter jogg och promenad och avslutande 10 minuter promenad.

Jag trodde att jag gjort 5 km på 28 minuter, en inte så bra tid kan man tycka men jag, som utan självkritik tyckte att min dagsform var häpnadsväckande trodde fullt och fast att jag lyckats åstadkomma något fantastiskt. Det kändes superbra! 28 minuer på en halvmil blir ju 56 minuter på en mil, ungefär lika bra som när jag sprang i min ungdom! Tjejmilen: Here I come!
Sedan kollade jag kartan vid parkeringen.
Det visade sig då att jag högst tagit mig runt en sträcka på kanske, om man är himla snäll, 3,5 km. Jag har alltså, sprungit 3,5 på en Urusel tid. Förutom att jag inte har någon hastighet att skryta över eller någon slags känsla för sträckor märkte jag, när jag synade kartan, att jag sprungit fel, jag bytte snitsling mitt i och sprang gult spår... Hur kan man gå vilse på en snitslad bana?

Hur som helst kan jag meddela att det var en fantastisk känsla att ha sprungit snabbt! Det är verkligen en känsla jag ska hålla fast i!

Tänk vad bra det ska kännas att ha sprungit snabbt på riktigt.