Utmattning

Jag är less. Nästan så less som jag var när jag åt ett ton medicin. Nu är jag bara less.
Utan medicin. Jobb, jobb, jobb! Jobb, jobb jobb! Utan fin melodi i bakgrunden.
Jag har massor att göra, har Slarvat stort med springningen. Är utmattad och inte så rolig att ha att göra med. Det är som om när jag går så är det trögt i hela kroppen. Som om jag redan sprungit en mil.

Det roligaste som har hänt den här veckan, hitills är under min promenad hem från jobbet:
Jag hjälpte en kille som ramlade eftersom han aldrig sett is förut förrresten. Han stolpade rakt förbi mig över en isgata och slog i backen. Han sa förvånat:
- Jag ramlade.
- Stackars dig, sa jag.
- Ja, sa han.

Vi var överens.
Det är alltid roligt med oväntade möten.

Låt mig förlora ifred!

Har spelat bowling. Spelat? Heter det spela? Eller säger man "jag har bowlat"? Vet ej, är inte så himla bra på det. Har dock haft en lärorik upplevelse.

Jag var skitdålig på idrott i skolan. Riktigt dålig. En paria. Vald sist. Ännu sämre än den sämsta. Det har på sätt och vis blivit en vana. Jag är inte så rädd att komma sist, så länge det inte gäller livet är jag beredd att offra min heder eller prestige eller vad det nu kan vara.
Nu är jag inte sämst i världen på att springa längre. Jag är i alla fall bättre än jag själv var vid denna tid förra året. Nog om detta.

M, M och Amo och jag åkte till Olympiahallen (!) för att kasta klot.

Det hela började bra, jag pekade på ett anslag och gastade:
"Titta, de har bowling för pensionärer!"
Varpå en pigg pensionär dök upp från ingenstans och såg sportigt fräsch och klämmig ut. M påpekade att min tajming är obetalbar. (Jag informerade, för inte så länge sedan M om att man inte ska använda arbetshandskar när man arbetar med roterande verktyg, då kan man nämligen fastna i handsken och slita av sig hela handen, just som jag utgöt mig över detta passerade en enarmad man oss. Det var ett sådant tillfälle då ögonen såg att munnen borde tystna utan att munnen reagerade nämnvärt för den sakens skull).

Jag spelade bowling en gång på 1980 talet, det är länge sedan och resultatet var urkass. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag får tilit när jag ska prestera ihop med andra.
Man ska hålla ett klot som väger ett antal kg i sin hand, svänga den klothållande armen pendlande, samtidigt röra sig framåt tre eller fyra steg, böja sig ner och rulla iväg klotet mot käglorna. Man ska också sikta så att man helst träffar så många käglor som möjligt med ett kast. Sammanlagt är det tre saker att hålla reda på. Poängsystemet fattade jag inte alls. Det räknades för övrigt helt automatiskt av en dator som hängde sig mot slutet av andra omgången.

Det är lite genant att vara del av något som kan betraktas som en social katastrof. Alla vet ju att det är supertrist att förlora. Därför är det socialt fel när någon inte får poäng alls... Ungefär som om någon kom på fest och vägrade äta, dricka och prata. Eller att vara den enda som inte får julklappar av tomten. Jag bestämde mig att skicka iväg klotet och flyta med. Vad ska man annars göra?

Mina välvilliga medspelare kanske råkade in i det där katastroftänket eller inte, jag fick en mängd olika råd.
- Titta mot käglorna
- Fokusera på käglorna.
- Försök att sikta med hela kroppen.
- Du ska ha vänster ben framför dig när du kastar med höger hand.
- Ska jag förklara för dig hur du ska göra?
- Rulla klotet.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte kunde lyssna på de goda råden, jag hade nog med att hålla uppe en fasad av social samvaro för inne i mig var det fullt krig. Man säger att vi djur har två sätt att hantera faror, fly eller slåss. Jag hade kunnat ge mycket för att brandlarmet skulle gå och spelat hade behövt avbrytas.

Det var jättebra, de ville att jag skulle vara med i gänget.
För mig blir det helt tilt. Goda råd i samband med bolliknande föremål är helt ogreppbart.
Jag är vuxen nu, jag går inte på mellanstadiet och behöver vara rädd att de obefintliga kompisarna ska bli ännu mer obefintliga.
Känslorna var så motstridiga.
Jag ville bara säga åt dem att låta mig förlora ifred. Fan, ska det vara så viktigt att träffa de där jävla käglorna.
Varenda tips födde en känsla av otillräcklighet. Djupt, djupt, långt inne skar det i mig. Det var ett kraftprov. Jag visste att känslan inte var sann, det var inte jag mot dem. Jag var med, vi var alla på samma lag. Min reaktion, antaligen rejält inövad, var helt motsatt. Som om de hade pratat tvärtomspråket med mig. Jag var helt oförmögen att tolka tipsen som positiva.

Jag var där, i Olympiahallen, med goda vänner och var del av en tävling där ingen suckade, alla hurrade och allt var riktat mot kulighet!

... och jag fick vara med.

Snabb på IKEA

Jag gjorde en strålande löparinsats på IKEA dit jag och Amo hade begett oss för att köpa duschdraperiupphängningsringar. Väl vid kassan med en massa bra att ha saker kom jag på att vi inte hade plockat på oss de där draperiringarna. Kunden före oss fick kontakt med kassörskan som arbetade snabbt och effektivt. Amo sa: Spring!
Jag sprang.
Jag kutade som en, inte direkt sådär tjusigt som en antilop, med som en nordsvensk travare eller en golden retriver. Jag rev inte ned något, jag trampade inte ned något barn, jag råkade bara stöta till en Ikeaanställd eller rättare sagt råkade hon stöta till mig, jag fick hennes armbåge i bröstet och det gjorde skitont. Hoppas att hon var försäkrad och inte fick några men, jag har ett blåmärke.

Jag anlände till kassan och kunden före mig och Amo hade tre varor kvar.

För ett år sedan hade jag inte klarat av denna löparinsats. Det är med stor stolthet jag nedtecknar dessa ord och rader.

Inspirerad träning

Min projektledare på jobbet har sett ett inredningsprogram på teve, troligen en repris avgjorde hon, jag har inte en aning. Hon var lite begeistrad över att inredaren hade ersatt en kontorsstol med en sån där megastor boll. Den har ett eget namn men just nu kan jag inte minnas vad.
Hur som helst, detta föranledde mig att minnas att min far hade en såndär boll, ordinerad av läkaren efter pappas ryggoperation. Han ska träna på den eller med den eller vad som nu är rätt preposition.

När jag hälsade på hos mina föräldrar straxt efter operationen demonstrerades denna boll av min mor. Hon kastade sig fram med ett vigt hopp och landade elegant på bollen som värsta gymnasten och visade med precision olika uppbyggliga rörelser. Det såg underbart roligt ut.

Idag emottog jag från projektledaren två böcker, en bok som heter Bålstabilitet och en som heter Parträning. I boken Bålstabilitet beskrivs massor av övningar med bollen i centrum. Parträning är en den utomordentligt social bok, duoövningar av brottaren Martin Lidberg. (Det kan hända att jag namnger boken fel). Projektledaren har fått böckerna från bokklubben SISU, ett folkbildningsförbund inom idrott.

Jag har inte öppnat någon av böckerna och studerat dem på allvar ännu, har haft fullt upp med annat. Jag vet inte om jag tycker det är skoj eller inte när folk intresserar sig för min träning.

Bilderna som illustrerar övningarna i Parträningsboken är väldigt närgångna, det ska hängas, klängas, bäras, hävas, dra, släpa, sitta på, ligga under, lutas mot. Som en fruktsallad av kroppsdelar. Jag får se hur det går med det där. Jag är så himla dålig på att följa instruktioner och eller recept att det antagligen varken blir hackat eller malet. Bäst är att försöka röra sig framåt så fort som möjligt, så länge som möjligt.

Nasinoreng

Idag har jag råkat ut för Nasinoreng det kan även vara något annat, broccoligratäng, rödkålssallad eller vad som helst som serverades i personalmatsalen idag. Klockan 18 var allt toapapper, på hela avdelningen, slut. Det var inte bara jag som hade problem.

Jag krälade hem, uttorkad, utmattad, en sorglig syn. Har inte sprungit. Kom faktiskt just på att jag inte sprungit. Har suttit och tryckt på att det är något jag borde göra, något som jag glömt. M frågade om jag inte skulle springa idag.

Det har jag inte och jag har inte dåligt samvete.

Med bränd bak

Söndagar är min softa lunka runt och trivas dag. Jag värmer upp länge och joggar kortaste intervallet i veckan och varvar ner länge och mest bara trivs med naturen, djuren och deras ägare. Det är i alla fall tanken. Det har inte varit så en enda gång. Inte en enda söndag har jag kunnat softa ifred. Det har alltid varit någon slags problematik. Detta är dagens störande moment:

Under uppvärmningen gjorde sig det helt naturliga kissbehovet sig påmint. Det känns bara inte så himla naturligt att sätta sig ner bland snåren för att lätta på trycket. Inte med hundar, stavgångare, hundägare, barnfamiljer och vad som helst i faggorna. Dessutom är jag i en skånsk skog, en därtill planterad skog. Träden står i snörräta rader och det finns ingen undervegetation att huka sig i. Det blir till slut kris. Jag är tvungen att släppa mitt vatten och jag kliver in i buskaget eller det ganska torftiga buskage som finns att tillgå.
Det är bråttom. Vi är många i spåret och jag har passerat massor av folk på min uppvärmningsrunda. Jag drar ner brallorna och hukar mig och det sticker till som fan själv har bitit mig i skinkan.
Jomenvisst! Brännässlor!

Jag kan i samklang med moder natur därför informera alla och en var att även vissna brännässlor sticks och att det där kissbehovet var inte så himla trängande när allt kom kring.

I övrigt var dagens tur bra, allmänt trevlig och det gick lätt att springa. Jag hade ett bättre tempo än förra söndagens fruktansvärda köckemödding. Jag lyckades få upp ett tempo som jag var själv mycket imponerad av och när jag väl tänkt tanken att såhär fort skulle jag vilja springa jämt och sedan förvånat: såhär fort kan väl inte jag springa, det är jag ju inte rustad för! Då blev jag astrött. Sen höll jag ett tempo som ingen kan vara stolt över, när jag märkte att jag nästan stod stilla tog jag mig i kragen och fick till nått slags bättre takt. Lite shockad, lite förvirrad och glad!

Nu, hemma, är jag så slut att jag inte vet vad. Det kan vara nässlorna, att jag pinnade på så fruktansvärt att jag fick någon slags bäng och eller jag vet inte. Bäst att bara luta sig tillbaks och låta naturen ha sin gång.

Med svansen mellan bena.

-MOLLY KOM HIT!
Vrålet nådde mig och till skillnad från den adresserade hunden som rusade runt i en nyfiken åtta stelnade jag faktiskt till.
Hunden pep iväg som en oljad blixt och när jag passerade den helt uppgivna hundägaren tipsade jag om ett uppfostringstrick.
- Gå och göm dig.
- Jag har testat, sa hundägaren, jag har testat allt. Hon bara vägrar att komma.
- Brotta ner henne på rygg?
- Jag har testat allt.

Vi skildes åt och det tog inte lång stund förrän en liten grå studsande boll låg nästan jämte mina fötter och jag höll på att trampa på hunden. Jag skrek i sedvanlig ordning till och hunden glodde skärmt på mig och då vrålade jag ännu värre, som en döende, någonting. Hunden vek svansen mellan bena och pep iväg. Jag hoppas att hon sprang till sin förtvivlade matte. Jag hörde inte några mer vrål i alla fall.

Vad ska jag ha för mål?

Jag har blivit ställd inför att jag skulle kunna ha ett mål med att springa.
Typ som att springa Marathon.

OK. en jublande publik vore kul. Eller inte. Känslan av att vara liten smyger sig på. Jag vill inte bli sedd. Jag skulle vilja ha sällskap i skogen, helst av någon som är både blind och döv så att personen varken ser mig eller hör mig. Att utsätta mig för att bli betraktad, bedömd och tilltyckt om det är jag intresserad av, inte när jag springer, det är definitivt ett utsatt läge. En mycket god vän skulle också kunna gå bra. Kanske. Jag ska ta och ta itu med de där känslorna en dag här framöver.

Anledningen till att jag började springa kan man läsa i första inlägget på den här bloggen. Jag blev utmanad. Jag hade aldrig antagit den där utmaningen om inte jag hade träffat en av de mest begåvade personer jag någonsin mött. Rune Larsson. Han är sån ultra-distanslöpare. Det betyder att han springer himla långt, länge och Rune springer med den inställningen att han inte har ansträngt sig tillräckligt om han inte får åka ambulans till sjukhuset efter ett Spartalon.
Jag lyssnade på en föreläsning som Rune höll hösten 2006, han pratade motivation. Han berättade om att han haft som målsättning att inför en friidrottsdag att hela skolan skulle springa en mil. På friluftsadagen kom en av säkskoleeleverna till honom och sa att hon ville springa. Han sa att han inte ville att hon skulle springa, på grund av sitt handikapp kan hon slita ut sig. Då frågade hon om hon fick cykla. Det fick hon.
När flickan kommit i mål ser Rune att hon leder cykeln. Hon ler och säger, på trollhättandialekt, som Roy och Roger i Macken:
- Nu lurade jag dig!

Om en liten handikappad tjej kan springa en mil med en cykel så kan jag faktiskt lära mig springa. Plus att det lät så roligt när Rune berättade. Roligt! Det var det som öppnade möjlighetens dörr.

Har jag någonsin varit trakterad av mål?
Nej.
Jag simmade för att jag gillar att vara i vatten. Det var astrist att tävla. Jag tjurade mig igenom en hel tävling sittandes på bänken bredvid bassängen en gång för länge sedan och jag har aldrig förstått benchmarking.
När jag blev klar med mina studier och lämnade in exjobbsrapporten trodde jag att en stråkkör skulle ljuda i korridoren, ack, nej. Jag lyssnade ganska noga, MÅLET var ju uppnått. Något tecken skulle väl världsaltet prestera? Inte ett knyst.

Då insåg jag att målet med studierna var att genomföra dem, inte att få examen. Examen är någon slags polityr. Ett påhitt av folk som har mål och förstår mål. För mig är det vägen som är målet.

Så jag antar att när jag kan springa 5 varv runt Bruces skog på mindre än 4 timmar så har jag gått vägen med dessa studier och då ska jag se om det finns någon annan väg jag vill gå.