Låt mig förlora ifred!

Har spelat bowling. Spelat? Heter det spela? Eller säger man "jag har bowlat"? Vet ej, är inte så himla bra på det. Har dock haft en lärorik upplevelse.

Jag var skitdålig på idrott i skolan. Riktigt dålig. En paria. Vald sist. Ännu sämre än den sämsta. Det har på sätt och vis blivit en vana. Jag är inte så rädd att komma sist, så länge det inte gäller livet är jag beredd att offra min heder eller prestige eller vad det nu kan vara.
Nu är jag inte sämst i världen på att springa längre. Jag är i alla fall bättre än jag själv var vid denna tid förra året. Nog om detta.

M, M och Amo och jag åkte till Olympiahallen (!) för att kasta klot.

Det hela började bra, jag pekade på ett anslag och gastade:
"Titta, de har bowling för pensionärer!"
Varpå en pigg pensionär dök upp från ingenstans och såg sportigt fräsch och klämmig ut. M påpekade att min tajming är obetalbar. (Jag informerade, för inte så länge sedan M om att man inte ska använda arbetshandskar när man arbetar med roterande verktyg, då kan man nämligen fastna i handsken och slita av sig hela handen, just som jag utgöt mig över detta passerade en enarmad man oss. Det var ett sådant tillfälle då ögonen såg att munnen borde tystna utan att munnen reagerade nämnvärt för den sakens skull).

Jag spelade bowling en gång på 1980 talet, det är länge sedan och resultatet var urkass. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag får tilit när jag ska prestera ihop med andra.
Man ska hålla ett klot som väger ett antal kg i sin hand, svänga den klothållande armen pendlande, samtidigt röra sig framåt tre eller fyra steg, böja sig ner och rulla iväg klotet mot käglorna. Man ska också sikta så att man helst träffar så många käglor som möjligt med ett kast. Sammanlagt är det tre saker att hålla reda på. Poängsystemet fattade jag inte alls. Det räknades för övrigt helt automatiskt av en dator som hängde sig mot slutet av andra omgången.

Det är lite genant att vara del av något som kan betraktas som en social katastrof. Alla vet ju att det är supertrist att förlora. Därför är det socialt fel när någon inte får poäng alls... Ungefär som om någon kom på fest och vägrade äta, dricka och prata. Eller att vara den enda som inte får julklappar av tomten. Jag bestämde mig att skicka iväg klotet och flyta med. Vad ska man annars göra?

Mina välvilliga medspelare kanske råkade in i det där katastroftänket eller inte, jag fick en mängd olika råd.
- Titta mot käglorna
- Fokusera på käglorna.
- Försök att sikta med hela kroppen.
- Du ska ha vänster ben framför dig när du kastar med höger hand.
- Ska jag förklara för dig hur du ska göra?
- Rulla klotet.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte kunde lyssna på de goda råden, jag hade nog med att hålla uppe en fasad av social samvaro för inne i mig var det fullt krig. Man säger att vi djur har två sätt att hantera faror, fly eller slåss. Jag hade kunnat ge mycket för att brandlarmet skulle gå och spelat hade behövt avbrytas.

Det var jättebra, de ville att jag skulle vara med i gänget.
För mig blir det helt tilt. Goda råd i samband med bolliknande föremål är helt ogreppbart.
Jag är vuxen nu, jag går inte på mellanstadiet och behöver vara rädd att de obefintliga kompisarna ska bli ännu mer obefintliga.
Känslorna var så motstridiga.
Jag ville bara säga åt dem att låta mig förlora ifred. Fan, ska det vara så viktigt att träffa de där jävla käglorna.
Varenda tips födde en känsla av otillräcklighet. Djupt, djupt, långt inne skar det i mig. Det var ett kraftprov. Jag visste att känslan inte var sann, det var inte jag mot dem. Jag var med, vi var alla på samma lag. Min reaktion, antaligen rejält inövad, var helt motsatt. Som om de hade pratat tvärtomspråket med mig. Jag var helt oförmögen att tolka tipsen som positiva.

Jag var där, i Olympiahallen, med goda vänner och var del av en tävling där ingen suckade, alla hurrade och allt var riktat mot kulighet!

... och jag fick vara med.