Det ska erkännas att jag är inte intresserad av omvärlden när jag lufsar runt. Jag har jämt nog med att sätta fötterna rakt på marken och att inte flåsa omkull. Ikväll hände det så mycket att jag faktiskt inte kunde låta bli att ha ögonen öppna...
Idag sprang jag förbi tvåtonåriga killar som tjyvrökte över sina cykelstyren och jag tittade inte på dem, tänkte att jag gärna bara skulle vilja evaporisera och slippa bli beskådad. Motion är ett väldigt bra skönhetsmedel men det verkar långsamt och just i stunden är jag inte snygg.
Sen sprang jag förbi en tant med en hund. Skärpte till mig när jag stegade förbi henne för att jag inte skulle se så hemskans utarbetad ut. Sen ser jag honom. En man med cykel och en gul väst. Han har sigit av cykeln och friserar, med hjälp av en sekatör, buskaget vid sidan om parkvägen. Ambitiöst får man väl lov att säga. Men knäppt. Tvivelsutan knäppt och jag hinner nästan inte tänka den tanken, om att det är knäppt klart förrän det står helt klart för mig att den där mannen kommer säkert börja jaga mig med sekatören för att han helt enkelt en halvvarm junikväll när villakvarteren är vilande kommer att finna att jag är den kvinna som helt enkelt kan stilla hans primala lustar. Det där med att utklädd i gul väst klippa buskar är bara en täckmantel.
Jag har kramp i vaderna. Detta bådar inte gott. Jag pinnar på och bestämmer mig för att om han går till anfall ska jag ta den där sekatören och i bästa Systema stil frisera honom. Men han är mer intresserad av buskarna än mig och jag kan slappna av.
Jag gör mitt sista gåpass och får en sån himla lust att sjunga så jag klämmer i med en skön Taube, "Så länge skutan kan gå". Den går liksom att skutta till också. Sen ser jag något röra sig snett bakom mig och det är ju såklart cyklisten som snabbt som fan cyklar förbi mig. Han tittar lite bakåt som för att försäkra sig om att avståndet oss emellan ökar.
Vem är galningen? Ett noll till de inbillat farliga männen.
Kör sista joggpasset, säger till mig själv att jag får, om jag vill, sluta springa när det är klart, men jag pinnar på en stund till och känner mig orimligt glad. (Tidigare i kväll var jag så fruktansvärt trött och sliten att det är helt otrlogt att mitt humör skiftat). Svetten rinner om mig och jag börjar gå. Jag obsererer att en man kommer joggande emot migm jag känner mig full av glädje och liksom riktigt sprudlande och får en ohejdad lust att spring fram emot honom och pipa honom i magen och säga: "Hej joggare!"
Jag ler istället. Han registrerar mitt leende, jag tindrar på ordentligt och han ser på mig och viker bort blicken på det där sättet som man gör när man försöker undvika att bli överfallen av en idiot.
Två noll till de inbillat farliga männen.
Egentligen är det tre noll (jag samlade på mig ett poäng i höstas i Tyrestareservatet) men jag började inte räkna poäng förrän idag.
Jag orkar springa ett extra intervall och känner mig mycket nöjd med mig själv.
Live long and prosper!
torsdag 28 juni 2007
måndag 25 juni 2007
Disonans
... ett ord som sammanfattar söndagens träningsvända.
Disonans. Va male!
Kroppen är längst ut åt ena hållet på en skala och psyket är längst ut åt andra hållet. Det är som att dra en ilskan treåring till dagis.
Jag kom att tänka på den där kvällen hemma hos G när vi satt och sjöng och livet var tipp-topp och G helt plötsligt avbröt sången med att barskt säga till mig:
- Stina du byter tornart mitt i sången, nu får du vara tyst.
Jag tänker inte vara tyst och jag tänker inte ge upp springningen för att musklerna mellan mina knän och fötter obstruerar. Däremot tänker jag motivera dem med massage och tänjning, strechning och värme.
Solen kommer alltid att vinna över vinden när det gäller att få folk att ta av sig kläderna och solen, den ska skina på mig när jag joggar.
Disonans. Va male!
Kroppen är längst ut åt ena hållet på en skala och psyket är längst ut åt andra hållet. Det är som att dra en ilskan treåring till dagis.
Jag kom att tänka på den där kvällen hemma hos G när vi satt och sjöng och livet var tipp-topp och G helt plötsligt avbröt sången med att barskt säga till mig:
- Stina du byter tornart mitt i sången, nu får du vara tyst.
Jag tänker inte vara tyst och jag tänker inte ge upp springningen för att musklerna mellan mina knän och fötter obstruerar. Däremot tänker jag motivera dem med massage och tänjning, strechning och värme.
Solen kommer alltid att vinna över vinden när det gäller att få folk att ta av sig kläderna och solen, den ska skina på mig när jag joggar.
söndag 24 juni 2007
Kramp
Faktum är att smärta kan vara lite eggande.
Kramp är inte alls sexigt.
Sprang den 21 juni. Har inte brytt mig om att blogga sedan dess.
M följde med ut.
Jag fick kramp av uppvärmningen. Krampen bet sig fast i vaden och i muskeln som ligger på utsidan av skenbenet. Det gjorde bara ont när jag gick. När jag sprang släppte krampen.
M påtalade med viss finess att jag har ett konstigt steg. Jag "trippar". Jag har undersökt saken noggrant och kan konstatera att jag har ett konstigt steg och att steget beror på att krampen släpper om jag inte sätter ner hela foten. När jag går sätter jag faktiskt ned hela foten och följdaktligen får jag kramp då...
Genomförde hela passet. Sprang hela passet och la på en extra treminutare. Det kändes bra. Hjärtat tyckte om det. Vaderna var mer motståndare än medspelare, inte värre än att vi fortfarande kommunicerar med varandra.
Fick massage vid hemkomsten.
Har läst på om kramp. Internet det världsomspännande datanätverket är en outsinlig källa till kunskap. Det är bara viktigt att sålla informationen. Summa summarum, som jag har uppfattat saken beror kramp på dålig syresättning av muskeln gärna i kombination med störd vätske och /eller elektrolytbalans.
Jag hyser en misstanke om att krampen beror på att jag har för dålig kondition och att muskeln inte syresätts ordentligt. Det kommer att vara obehaglit ett tag tills min kondis blir bättre. Bra, det kan jag hantera.
Jag tror också att jag inte petar i mig tillräckligt med salter.
Dessutom uppdagade massagen att jag har knutor i skenbens-, och vadmuskulaturen. Inte undra på att syresättnigen är trög...
Ännu ett pass väntar ikväll. Ska strecha före, efter och möjligen, om de behövs, under passet.
Kramp är inte alls sexigt.
Sprang den 21 juni. Har inte brytt mig om att blogga sedan dess.
M följde med ut.
Jag fick kramp av uppvärmningen. Krampen bet sig fast i vaden och i muskeln som ligger på utsidan av skenbenet. Det gjorde bara ont när jag gick. När jag sprang släppte krampen.
M påtalade med viss finess att jag har ett konstigt steg. Jag "trippar". Jag har undersökt saken noggrant och kan konstatera att jag har ett konstigt steg och att steget beror på att krampen släpper om jag inte sätter ner hela foten. När jag går sätter jag faktiskt ned hela foten och följdaktligen får jag kramp då...
Genomförde hela passet. Sprang hela passet och la på en extra treminutare. Det kändes bra. Hjärtat tyckte om det. Vaderna var mer motståndare än medspelare, inte värre än att vi fortfarande kommunicerar med varandra.
Fick massage vid hemkomsten.
Har läst på om kramp. Internet det världsomspännande datanätverket är en outsinlig källa till kunskap. Det är bara viktigt att sålla informationen. Summa summarum, som jag har uppfattat saken beror kramp på dålig syresättning av muskeln gärna i kombination med störd vätske och /eller elektrolytbalans.
Jag hyser en misstanke om att krampen beror på att jag har för dålig kondition och att muskeln inte syresätts ordentligt. Det kommer att vara obehaglit ett tag tills min kondis blir bättre. Bra, det kan jag hantera.
Jag tror också att jag inte petar i mig tillräckligt med salter.
Dessutom uppdagade massagen att jag har knutor i skenbens-, och vadmuskulaturen. Inte undra på att syresättnigen är trög...
Ännu ett pass väntar ikväll. Ska strecha före, efter och möjligen, om de behövs, under passet.
Intälld tur
Jag har jobbat hårt i veckan.
Det har varit mycket mentalt slitsamt och tillslut har kroppen liksom gett med sig och balansen mellan kropp och själ är milsvid. Trots detta har jag lyckats hålla springhumöret uppe.
Efter förra turen planerade jag hur veckans turer skulle ligga. Så att jag kan boka i almanackan. Sen kom nästa till fälle. Jag kom hem vid 23, rejält trött. Promenerade från tunnelbanan som en lätt uppvärmning.
Tog mig en funderare.
Jag hade planerat min träning till denna kväll. Sett fram emot det. Vägde för och emot.
Insåg att jag gjorde bäst i att lägga mig för att sova och skjuta turen till nästa dag.
Mitt beslut grundar sig på det faktum att jag är övertygad om att min kropp måste följa med ut och springa och att hela jag ska vilja vara ute och lunka runt och bli trött. Jag har en viss känsla av att jag gör mig själv en otjänst om jag är ute för att plåga mig för att plågsamma pass bygger karaktär.
Det är som när man gör ett grupparbete som ska redovisas och man sitter och pillar med presentationen och det drar ut på tiden. Det är ingen idé att hela gruppen plågar sig till vargtimmen. Det är bättre att låta en person jobba klart presentationen, alltså få mindre sömn och sedan ta en mindre roll på redovisningen än att alla i gruppen ska stå som hålögda ufon och redovisa.
Jag tror att karaktär byggs av positiv perception och feedback.
Så summa summarum har jag missat ett träningstillfälle och har nu lärt mig att planering är a och o.
Det har varit mycket mentalt slitsamt och tillslut har kroppen liksom gett med sig och balansen mellan kropp och själ är milsvid. Trots detta har jag lyckats hålla springhumöret uppe.
Efter förra turen planerade jag hur veckans turer skulle ligga. Så att jag kan boka i almanackan. Sen kom nästa till fälle. Jag kom hem vid 23, rejält trött. Promenerade från tunnelbanan som en lätt uppvärmning.
Tog mig en funderare.
Jag hade planerat min träning till denna kväll. Sett fram emot det. Vägde för och emot.
Insåg att jag gjorde bäst i att lägga mig för att sova och skjuta turen till nästa dag.
Mitt beslut grundar sig på det faktum att jag är övertygad om att min kropp måste följa med ut och springa och att hela jag ska vilja vara ute och lunka runt och bli trött. Jag har en viss känsla av att jag gör mig själv en otjänst om jag är ute för att plåga mig för att plågsamma pass bygger karaktär.
Det är som när man gör ett grupparbete som ska redovisas och man sitter och pillar med presentationen och det drar ut på tiden. Det är ingen idé att hela gruppen plågar sig till vargtimmen. Det är bättre att låta en person jobba klart presentationen, alltså få mindre sömn och sedan ta en mindre roll på redovisningen än att alla i gruppen ska stå som hålögda ufon och redovisa.
Jag tror att karaktär byggs av positiv perception och feedback.
Så summa summarum har jag missat ett träningstillfälle och har nu lärt mig att planering är a och o.
söndag 17 juni 2007
Det är inte vädret det är fel på
Jag har legat i soffan hela dagen.
Ingenting att göra och en ruskigt bra bok att läsa.
Regnväder och planerad träningstur.
Motivation obefintlig.
Planen var: åka till Ramlösa, umgås med andra människor, vara social och kanske få en kompis, stanna till i Fredriksdal och springa, åka hem och bada.
Vädret har varit mer än kass.
Ingen resa till Ramlösa. Konstaterad översvämning i Ramlösa. Slöa på soffan ännu mer.
Blir påmind om att det skulle minsann tränas idag.
A poängterar med emfas:
- Ska det här vara ledarskap, eller?
Pratar kort om saken.
Tar på mig träningskläder. Dricker vatten.
Det regnar. Det regnar inte förresten: det öser ner. Det regnar katter och hundar! Det går knappt att se två meter framför sig för den vägg av vatten som vädergudarna serverar.
Jag går till Slottsparken. Det öser ner vatten. Ingen publik finns, visualiseringen fungerade till fullo på den punkten. Ett gäng killar tränar Capoeira under ett regnskydd, det hade sätt riktigt flott ut om de hade stått på gräsmattan istället för hopträngda under skyddet. De spelar musik och det låter ofattbart coolt. Jag pinnar på. Pinnar på. Pinnar på. Stryker vatten från ansiktet.
Första treminutaren går bra, bättre ska jag säga. Under tredje treminutaren träffar jag en glad tös i regnkläder som hälsar med glad min och höjer hela träningspasset till världsklass. Sen är jag dyngsur. Riktigt genomvåt inpå bara kroppen. A har varit och handlat och parkerar vid Slottsparken och väntar på mig. Jag stretchar i en kvart och hoppar in i bilen och känner mig som värsta lyxbruden.
Tar ett bad när jag kommer hem. Funderar.
Nog har jag vunnit över mig själv ändå? Hur lätt är det inte att bara ligga kvar i samma ställning i flera timmar. Obefintlig aktivitet.
A är kollosalt stolt över mig och berättar om sin stolthet varannan minut. Jag känner mig som en superkvinna. (Jag är en superkvinna).
Konstaterar nu kallt att har jag varit ute i det väder som bjöds idag finns det ingen återvändo, då klarar jag allt. Så länge jag har en hjärna som styr kroppen är verkligen allt möjligt.
Ingenting att göra och en ruskigt bra bok att läsa.
Regnväder och planerad träningstur.
Motivation obefintlig.
Planen var: åka till Ramlösa, umgås med andra människor, vara social och kanske få en kompis, stanna till i Fredriksdal och springa, åka hem och bada.
Vädret har varit mer än kass.
Ingen resa till Ramlösa. Konstaterad översvämning i Ramlösa. Slöa på soffan ännu mer.
Blir påmind om att det skulle minsann tränas idag.
A poängterar med emfas:
- Ska det här vara ledarskap, eller?
Pratar kort om saken.
Tar på mig träningskläder. Dricker vatten.
Det regnar. Det regnar inte förresten: det öser ner. Det regnar katter och hundar! Det går knappt att se två meter framför sig för den vägg av vatten som vädergudarna serverar.
Jag går till Slottsparken. Det öser ner vatten. Ingen publik finns, visualiseringen fungerade till fullo på den punkten. Ett gäng killar tränar Capoeira under ett regnskydd, det hade sätt riktigt flott ut om de hade stått på gräsmattan istället för hopträngda under skyddet. De spelar musik och det låter ofattbart coolt. Jag pinnar på. Pinnar på. Pinnar på. Stryker vatten från ansiktet.
Första treminutaren går bra, bättre ska jag säga. Under tredje treminutaren träffar jag en glad tös i regnkläder som hälsar med glad min och höjer hela träningspasset till världsklass. Sen är jag dyngsur. Riktigt genomvåt inpå bara kroppen. A har varit och handlat och parkerar vid Slottsparken och väntar på mig. Jag stretchar i en kvart och hoppar in i bilen och känner mig som värsta lyxbruden.
Tar ett bad när jag kommer hem. Funderar.
Nog har jag vunnit över mig själv ändå? Hur lätt är det inte att bara ligga kvar i samma ställning i flera timmar. Obefintlig aktivitet.
A är kollosalt stolt över mig och berättar om sin stolthet varannan minut. Jag känner mig som en superkvinna. (Jag är en superkvinna).
Konstaterar nu kallt att har jag varit ute i det väder som bjöds idag finns det ingen återvändo, då klarar jag allt. Så länge jag har en hjärna som styr kroppen är verkligen allt möjligt.
torsdag 14 juni 2007
Jag erkänner smärta
Dags igen för en liten tur mot kondition, hälsa och allmänt ökat välmående.
Har under tisdag och onsdag visualiserat ordentligt vad den här turen skulle innebära, vad som kommer hända och hur det kommer kännas. Igår fick jag något av en insikt i att det är lätt att springa. Bara lätt. Bara lätt och positivt. Jag skrev ner det i min almanacka.
- Det är lätt att springa.
Ett mentalt skifte. Nog för att det tog ett par dagar att skapa den känslan. Mina känslor är viktiga för mig. Nog för att jag inte har full respekt för mina känslor, särskilt inte när känslorna motarbetar mina syften: jag menar obefogad rädsla, skam och skuld. Känslor som pockar på att vilja bli tagna på allvar när de faktiskt bara är att betrakta som hjärnspöken.
Jag har alltså uppfunnit hjärnspöket "det är lätt att springa". Det fungerar.
Om jag inte hade denna känsla hade jag verkligen skitit i det här med springningen efter dagens lilla träningstur.
1, Jag springer i en park. Mitt i parken hade ett gäng placerat sig och hade pick-nick. Jag drabbades av någon slags himla fåfänga och var tvungen att se till att lunka iväg någon annanstans. Detta hade jag inte visualiserat... Jo, jag har ju visualiserat publik. Men jag har också visualiserat publik i kombination med ett mer fit jag... Universum lyssnar lite väl fort ibland.
2, Jag har gått i högklackade skor hela dagen och strechade inte före turen. Ont var bara början.
Första tre minutaren gjorde rejält ont och det kändes som om två hundar bitit sig fast i mina vader. Den andra tre minutaren var lite lättare, med tyngd på lite.
Tredje treminutaren var en jävla plåga. Jag tänkte att det _går_ inte att springa långsammare, jag får bara gilla läget! Sen tänkte jag att oavsett vad som händer så är denna tid, när jag bygger upp mig den jobbigaste. Det är det här som är jobbigt. För jag varje nytt steg blir det bättre.
Den sista tre minutaren pågick bara med fötter som kändes som ölbackar av gummi. Den slutfördes och jag promenerade tills dess att mina vader hade slappnat av lite, det tog ett tag. Sen strechade jag varje vad i 5 minuter och har lärt mig av det högklackade misstaget.
3, Jag har visualiserat sol också. På hemvägen hade jag solen i ögonen och med vader stumma som vedträn var det inte kul.
Fruktansvärt gnäll idag!
Det är kanske som att föda barn. Man glömmer smärtan. Man vill göra om det! En god vän berättade för mig att vi inte har något smärtminne, inte som vi har doftminne eller känslominne. Vi kan inte återskapa smärta. När den är slut så är den slut.
Jag ser med spänning fram emot söndagens träningstur. Jag ska visualisera lite mer modest och fysiskt.
Jag håller på att visualisera längre fram. Jag vet inte vad som är
Har under tisdag och onsdag visualiserat ordentligt vad den här turen skulle innebära, vad som kommer hända och hur det kommer kännas. Igår fick jag något av en insikt i att det är lätt att springa. Bara lätt. Bara lätt och positivt. Jag skrev ner det i min almanacka.
- Det är lätt att springa.
Ett mentalt skifte. Nog för att det tog ett par dagar att skapa den känslan. Mina känslor är viktiga för mig. Nog för att jag inte har full respekt för mina känslor, särskilt inte när känslorna motarbetar mina syften: jag menar obefogad rädsla, skam och skuld. Känslor som pockar på att vilja bli tagna på allvar när de faktiskt bara är att betrakta som hjärnspöken.
Jag har alltså uppfunnit hjärnspöket "det är lätt att springa". Det fungerar.
Om jag inte hade denna känsla hade jag verkligen skitit i det här med springningen efter dagens lilla träningstur.
1, Jag springer i en park. Mitt i parken hade ett gäng placerat sig och hade pick-nick. Jag drabbades av någon slags himla fåfänga och var tvungen att se till att lunka iväg någon annanstans. Detta hade jag inte visualiserat... Jo, jag har ju visualiserat publik. Men jag har också visualiserat publik i kombination med ett mer fit jag... Universum lyssnar lite väl fort ibland.
2, Jag har gått i högklackade skor hela dagen och strechade inte före turen. Ont var bara början.
Första tre minutaren gjorde rejält ont och det kändes som om två hundar bitit sig fast i mina vader. Den andra tre minutaren var lite lättare, med tyngd på lite.
Tredje treminutaren var en jävla plåga. Jag tänkte att det _går_ inte att springa långsammare, jag får bara gilla läget! Sen tänkte jag att oavsett vad som händer så är denna tid, när jag bygger upp mig den jobbigaste. Det är det här som är jobbigt. För jag varje nytt steg blir det bättre.
Den sista tre minutaren pågick bara med fötter som kändes som ölbackar av gummi. Den slutfördes och jag promenerade tills dess att mina vader hade slappnat av lite, det tog ett tag. Sen strechade jag varje vad i 5 minuter och har lärt mig av det högklackade misstaget.
3, Jag har visualiserat sol också. På hemvägen hade jag solen i ögonen och med vader stumma som vedträn var det inte kul.
Fruktansvärt gnäll idag!
Det är kanske som att föda barn. Man glömmer smärtan. Man vill göra om det! En god vän berättade för mig att vi inte har något smärtminne, inte som vi har doftminne eller känslominne. Vi kan inte återskapa smärta. När den är slut så är den slut.
Jag ser med spänning fram emot söndagens träningstur. Jag ska visualisera lite mer modest och fysiskt.
Jag håller på att visualisera längre fram. Jag vet inte vad som är
tisdag 12 juni 2007
Känner efter ...
Frånsett att jag blev så jävla förbannad när jag kom till jobbet att jag fick blodsmak i munnen, har slarvat rejält med maten och arbetat med en mycket krävande uppgift har denna dag varit fysiskt bra.
Hämta dig, hämta dig, säger jag, gång på gång till mig själv och väntar på nästa planerade jogg-tillfälle. M filosoferade över hur länge jag kommer orka springa om ett halvår. Han kom fram till 30 minuter. (Säger inget om hasigheten dock, springa är ett i mitt fall ganska töjbart begrepp).
På den, sedan ett par månader tillbaka, dagliga promenaden (från tunnelbanan hem) blev av och sedan följde en timmes engagerat trädgårdsarbete och en välmenande granne som lutade sig över staketet och sa välmenande:
- Ja, nu kanske du går ner lite i vikt.
- Det kan man ju tycka är lämpligt, tänkte jag lite sammanbitet och började fundera på att leja ett gäng ungdomar för att trampa ner hennes rabatt.
Jag tror att jag ser ut som om jag behöver uppmuntran.
Hämta dig, hämta dig, säger jag, gång på gång till mig själv och väntar på nästa planerade jogg-tillfälle. M filosoferade över hur länge jag kommer orka springa om ett halvår. Han kom fram till 30 minuter. (Säger inget om hasigheten dock, springa är ett i mitt fall ganska töjbart begrepp).
På den, sedan ett par månader tillbaka, dagliga promenaden (från tunnelbanan hem) blev av och sedan följde en timmes engagerat trädgårdsarbete och en välmenande granne som lutade sig över staketet och sa välmenande:
- Ja, nu kanske du går ner lite i vikt.
- Det kan man ju tycka är lämpligt, tänkte jag lite sammanbitet och började fundera på att leja ett gäng ungdomar för att trampa ner hennes rabatt.
Jag tror att jag ser ut som om jag behöver uppmuntran.
måndag 11 juni 2007
Mina skor har bättre kondis än jag
Har köpt skor. Vetenskapligt hjälpt av en ung kvinna. Hon förklarade allt om mina fötter för mig och kommenterade vänligt att jag har fina fotvalv.
Vad ska man säga? Det tycker jag också.
Har gjort mitt första pass. 4 intervall med 3 minuter något slags snabbare färdsätt än gång och promenad in alles 30 min aktiv rörelse för mitt bästa.
Det gick bättre än jag trodde det skulle gå. Å andra sidan, jag har lagt upp det så att jag ska vinna.
Jag testsprang till bussen i morse i dåliga skor och med en otroligt otymplig bag. Kostaterade kallt att 3 minuter är nog en bra tid för mig att börja på.
Hade hoppats på 5 minuter, är glad att det inte blev 2 minuter.
Kräktes inte. Blev glad. Svettig och glad och skrattade. Det var en överraskning. Det bubblade till och jag blev tvungen att skratta.
Nästa gång ska jag tänka in en riktigt stor publik som hurrar!
Vad ska man säga? Det tycker jag också.
Har gjort mitt första pass. 4 intervall med 3 minuter något slags snabbare färdsätt än gång och promenad in alles 30 min aktiv rörelse för mitt bästa.
Det gick bättre än jag trodde det skulle gå. Å andra sidan, jag har lagt upp det så att jag ska vinna.
Jag testsprang till bussen i morse i dåliga skor och med en otroligt otymplig bag. Kostaterade kallt att 3 minuter är nog en bra tid för mig att börja på.
Hade hoppats på 5 minuter, är glad att det inte blev 2 minuter.
Kräktes inte. Blev glad. Svettig och glad och skrattade. Det var en överraskning. Det bubblade till och jag blev tvungen att skratta.
Nästa gång ska jag tänka in en riktigt stor publik som hurrar!
Det är bara en fråga om ledarskap
Min kompanjon A ser skarp ut och hon säger:
- När jag kommer på middag och träffar folk i ledande ställning inom företagen och berättar vad jag håller på med så frågar de om ledarskap och det är tydligt att de inte inser att vägen till ett gott ledarskap är god självkänska, god självkännedom och att arbeta med den personliga utvecklingen. Det handlar om människor som sitter på ledande ställning i svenska företag.
Vi har just hållit en kurs, grundkurs i ledarskap och är på väg hem. Jag ska träffa min vän gode A och delta, på det mest passiva sätt man kan tänka sig, i Stockholm Marathon. Jag berättar om detta för min kompanjon som säger:
- Varför springer inte du och jag Marathon?
Ingen av oss är särskilt vältränade. Vi brukar skämta om det. Titta på ruskigt vältränade människor och le och säga att sådär vältränade kommer vi aldrig att bli.
Jag säger, lite tankspritt:
- Jag antar att det bara är en fråga om ledarskap.
Sen inser jag, det klickar till i mitt inre sådär som det gör när, det, bara säger klick, att nu är det faktiskt dags att ta ledarskapet till en högre nivå. För hur ska jag kunna leda andra att leda sig själva om jag tvekar?
- När jag kommer på middag och träffar folk i ledande ställning inom företagen och berättar vad jag håller på med så frågar de om ledarskap och det är tydligt att de inte inser att vägen till ett gott ledarskap är god självkänska, god självkännedom och att arbeta med den personliga utvecklingen. Det handlar om människor som sitter på ledande ställning i svenska företag.
Vi har just hållit en kurs, grundkurs i ledarskap och är på väg hem. Jag ska träffa min vän gode A och delta, på det mest passiva sätt man kan tänka sig, i Stockholm Marathon. Jag berättar om detta för min kompanjon som säger:
- Varför springer inte du och jag Marathon?
Ingen av oss är särskilt vältränade. Vi brukar skämta om det. Titta på ruskigt vältränade människor och le och säga att sådär vältränade kommer vi aldrig att bli.
Jag säger, lite tankspritt:
- Jag antar att det bara är en fråga om ledarskap.
Sen inser jag, det klickar till i mitt inre sådär som det gör när, det, bara säger klick, att nu är det faktiskt dags att ta ledarskapet till en högre nivå. För hur ska jag kunna leda andra att leda sig själva om jag tvekar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)