Det viktigaste är ju att göra något

Deltog med liv och lust i hundpromenaden i kväll.
Eftersom det är springkväll men jag har aversioner mot att springa i Stockholm fick hundpromenad i Kärrtorpsskogen duga.

För att påvisa hur himla vältränad jag blivit sedan i våras påtalade jag för min bror att jag inte flåsar lika mycket som jag gjorde i våras. (22% mindre kanske).
...jag flåsar inte, jag flåsar inte... , ältade jag och sen kom en ganska lång och sugande uppförsbacken. Med smarta korta frågor lyckades jag dölja det faktum att jag visst fick lite flås i rösten. Vi höll ett jävla tempo.

Det var en mycket bra promenad och det lite negativa faktum att det inte var spring överglänstes av en mycket, mycket givande konversation om livet.

I brist på joggingspårsobservation

Jag vegeterade på tunnelbanan hem. Riktigt relaxade och då stod det där plötsligt ett par och hånglade bland folket i rusningstrafiken. Det osade samvaro och erotik. Det glittrade och tindrade som rena rama nyårsfyrverkeriet. Jag kunde inte se mig mätt på deras förnöjsamma nosade över varandras ansikten.

Farbrorn såg ut att vara 15 och tanten inte en dag äldre.

... postivt räkning

... siffror har den fantastiska förmågan att om man vränger och vrider lite på dem så nog kan man få till nått som är till ens egen fördel.

Jag har mätt och tidtagit och är så jävla sur för att jag sprang långsammare än vanligt och fick inte upp något slags flyt alls. Det var bara irriterande och jobbigt och massa löv på vägen och sen blev det någon konstig noppa på strumpan under hälen som gjorde ont.

Men jag insåg att jag gått och sprungit samma sträcka och då kan jag glatt konstatera att jag springer fortare än jag går i väldigt rask takt, mer precis 22 procent snabbare.

Suck.

På söndag då jävlar!

Foten är inte blå längre. Det finns ett ilsket rött märke på hälen. Jag har lappat på med ett engelsk mirakelplåster med Aloe Vera. Det blir nog bra det där.

På söndag ska jag ut igen. Gör samma lågintensiva runda som förra söndagen.

För övrigt har jag, idag, ägnat mig åt att tvätta. Hushållsarbete. Jag hatar hushållsarbete. Det är bra träning för alla mentala muskler att tvätta. Motivations arbetet är hårt. Från det att jag sorterar, letar sockor, stoppar i maskinen och plockar ut våta textilier för att hänga på tork får jag inte för en sekund tänka på något annat, då faller hela arbetet. I-landsproblematik helt klart, jag försöker vara konstruktiv.

Jag har läst ett citat av en kvinna som uttalade sig om sin längtan att vara i nuet. Hon sa att när hon tvättade tänker hon på sex och när hon hade sex så tänkte hon på att lakanen skulle bli solkiga. Det problemet har inte jag. Kanske jag är lite för närvarande.

Hur som helst. Jag när jag stod där och hushållsarbetar kom jag att tänka på en föreläsning som jag fått serverad via public service TV, en professorsperson som talade på Hjärndagarna i Uppsala kanske förra hösten, kanske mer troligt i våras. Hon berättade om hur viktigt det är att acceptera att vi har olika hjärnor och att hjärnorna har olika behov. Hon påvisade på olika sätt hur Olika män och kvinnors hjärnor är. Inget var sämre eller bättre men olika. På vilket sätt har jag glömt, jag minns att hon sa att kvinnor hör bättre och män ser bättre och det beror på nått hjärnmagiskt. Typ. Det som var avslutning på föreläsningen totalkvaddade ett sekels jämställdhetsarbete, hon säger:
- Det är därför vi inte ska tvinga män att utföra hushållsarbete, deras hjärnor klarar inte av det.
(Då har hon tidigare visat en bild på två fina klockkurvor som visade egenskaperna hos mäns och kvinnors hjärnor och dessa två klockkurvor överlappade varandra till med än 50 procent.

Jag tror att det var så att jag såg hennes föreläsning samtidigt som jag hade tvättid.

Nu är jag i alla fall på så himla dåligt humör att endast en ordentlig tur i motions spåret kan avhjälpa detta.

Nedladdat träningsmaterial

Nu har jag läst på www.marathon.se och laddat ned ett träningsprogram för att Springa 5 km. Oerhört bra, då slipper jag hitta på olika varianter på hur jag ska göra, mer än att bara jogga på.
Jag antar att det kan vara rätt smart att börja med 5 km för att sedan röra sig snabbare en längre sträcka. Förövrigt är det trevligt med inspiration.

Till handling

Jag såg på min fot när jag vaknade idag på morgonen.
En blåröd bulle buktade ut från hälen. Inte vidare snyggt och ont.

Tandis har berättat med lyster i rösten hur hon tömt bölder på var. Jag kände inspirationen och tog en kniv, desinficerade den med kokande vatten och skar ett snyggt snitt på undersidan av bölden varpå det bruna varet rann ut.

Nu gör det inte ont längre men det är ömt. Hälen är fortfarande blå.

... strategi...

Jag har nu läst på om hälseninflammationer.

Min PL förklarade övningen jag hittade på FASS databasen. Tydligen heter det Isostatisk träning, jag tyckte hon sa Excentrisk träning. Mig kvittar det lika såhär går det till:
Stå i en trappa, med tårna på ett trappsteg, lyft kroppen med bägge fötterna, sänk hälen med dålig fot, håll kvar, gör detta 3x15 gånger och acceptara att det gör ont.

- Ät Voltaren-T.

Jag ska slänga skorna som är upphov till detta. Jag vet vilka de är och sammanfattningsvis ska man inte ta med ett par skor som tidigare har varit lömska på konferens och knata omkring i dem i flera dygn i sträck. Det är som att skjuta sig själv i... ... just det!

Har lånat ett par tofflor som jag labbar omkring i. Det ser inte så himla bra ut att åka till jobbet i kontorsutstyrsel och tofflor. Jag klarar bara inte av något tryck mot hälen. Jag ska aldrig mer tänka elaka tankar om folk som har tofflor på sig ute på stan.
- De som har tofflor, konstiga mössor och som jamar kommer jag däremot att fortsätta tänka elaka tankar om. Förlåt mig.

Jag måste dock erkänna att det är bara det jamande ljudet som saknas just nu för att jag ska passera gränsen till excentrisk utan att vara rik... ... byfåne.

... en viktig kroppsdel gör sig påmind

Så typiskt när jag nu äntligen har kommit igång igen och längtade till dagens tur. Motivationen har varit på topp sedan i söndags. Jag bestämde mig för att springa på vägen hem från jobbet, hade ett sent möte och det skulle ta för lång tid att åka hem, klä om och sen ge sig ut. Beslutet landade på att ta med kläder, byta om på jobbet, åka halvvägs hem och sedan jogga genom förorten.

Varför har inte detta realiserats frågar sig vän av ordning?
Jag har en inflammerad hälsena. Hälsena? Hälsena!
Hälsena. En sena så liten att den inte knappt finns! Tydligen mycket potent i ilsket tillstånd. Den kan vara en såndär slemsäck som svullnat upp också, svårt att veta eftersom jag inte kan röntga mig .
Jag konstaterar att om man inte kan andas är det svårt att springa och om man inte har fungerande fötter är det också svårt att springa.

Jag trodde att det var ett skavsår som blossat upp i söndags. Icke. Jag har en knallröd ilsket värkande och svullen högerhäl. Trodde faktiskt inte att den kunde se ut sådär, som nått utomjordiskt. Igår när jag skulle ta av mig skorna "satt de som klistrade" vilket gjorde att det var mycket smärtsamt att bända av dojjan på högerfoten. Nåja. Talade med Å om saken. Hon gav mig sin dom och sa strängt att det är lika bra att jag vilar.

Detta jädra vilande, det är inte kul . Jag har därför bestämt mig för att vila aktivt. Vet inte riktigt vad det betyder. Å sa att jag kan stretcha lite försiktigt.

Det kan alltså hända att jag blir några cm längre om den här hälen inte ger sig inom överskådlig framtid. Å andra sidan skulle jag kunna springa barfota.

Mannen som kunde skapa en vinna-vinna situation

Idag tog jag det lugnt.

Först var det trögt att ta sig ut i spåret. Jag bad A säga till mig på skarpen, det gjorde han och då blev jag arg för att han inte visade upp någon slags känslighet inför den sköra situationen. Sammanfattningsvis, latmasken hade tagit tag i mig. Jag kom iväg tillslut.

Åkte till Bruces skog, där finns en 2,5 km slinga som också är hundpromenadområde. Jag tänkte att jag går slingan som uppvärmning och sedan springer den för att se hur sakta jag springer samma sträcka. För att varva ner går jag ett varv till. Det var en glimmrande idé.
Dessutom, vad mer kan man begära än vackert väder, hög luft och gödseldoften bortblåst, med peppande musik i öronen var det ganska lätt att pinna iväg!

När jag sprungit ca 1,5 km ser jag en stor svart hund komma i ögonvrån. Jag har nog med att sätta fötterna framför varandra när jag springer och jag koncentrerade mig starkt framåt. Jag blev skiträdd och skrek "iii" och "hjälp".

Hunden passerade mig och det gjorde husse och matte också, i snygga löpartrikåer. Det syntes tydligt att de där två visste exakt vad de höll på med. Vältränat par i sina bästa år antagligen med Webergrill på verandan och flat-screen TV på väggen. Tvättbräda på magarna. Som klippta ur Runners World. Jag kan liksom inte konkurrera på någon punkt där. Jag är ett intet.

På nått sätt stannade mina tankar vid den där svarta hårbollen som passerade mig och min rädsla satt vid mig fast som en gummerad etikett. Jag vet ju hur det är, jag gillar hundar och tar hand om min brors hund när det behövs; man vill ha hunden lös, man vet ju själv att hunden inte hoppar på någon vilt främmande, i alla fall har hunden aldrig gjort det tidigare och alltså det här med koppeltvång är lite överspänt...
Min bror har ett bra kommando, "bakom", som helt enkelt innebär att hunden rättar in sig i ledet och går bakom föraren. Otroligt användbart.

Paret satt på parkeringsplatsen och stretchade när jag kom dit efter mitt nedvarvningsvarv. Kvinnnan gav mig en igenkännande blick och hon tittade på mannen, roat lagarbete, "vi vet, det är Hon, den där skrikande långsamjoggaren". Jag funderade lite på saken och tänkte att om jag inte säger vad jag tycker nu så kommer jag att bli tokig när jag kommer hem och älta det här till dödagar.
Folk som har hund ska ha sin jävla hund kopplad när de är ute med, särskilt när man befinner sig i ett område med stora skyltar där det står att hundar ska hållas kopplade. Jag funderade snabbt hur jag skulle kunna säga vad jag tänkte på utan att vara för gå-påig.

Jag klev fram till dem och sa:
- Vet ni, jag blev jätterädd när er hund passerade mig. Mina fint uttänkta ord var som bortblåsta.
- Jaha, sa de. Mannen såg intresserad ut och kvinnan såg ilsken ut. Jag kände att jag trampat på en öm tå.
- Jag tror att vi kommer ses igen och jag skulle uppskatta om ni håller er hund hos er när ni passerar mig. Ungefär här började jag nästan gråta. Helt otroligt varför ska jag börja lipa för att jag uttrycker mina känslor?
- Hon var bara två meter framför oss, sa mannen och pratade tydligt om hunden, inte om sin kvinna.
- Jag blev i alla fall rädd, kväkte jag.
- Om du inte hade lyssnat på musik så hade du hört oss för vi ropar på henne hela tiden, sa kvinnan skarpt, i en ton som verkligen fick mig att fatta att jag inte skulle komma här och komma med idéer om hur de skulle hantera sin hund: den snälla, rara hårbollen som inte vill någon illa. Där fick jag mig en läxa. Hon hade ju rätt, om jag hade haft lägre volym på i hörlurarna hade jag ju hört dem. Å andra sidan brukar jag bli ganska rädd även för snabblöpare som passerar även när jag inte har musik på. Jag är rädd helt enkelt, en tufsig svart hårboll som har "fel" storlek i vidvinkelperspektivet är verkligen en källa till fruktan. Mannen sa snabbt:
- Det är helt okej med oss, vi ska verkligen tänka på det i fortsättningen.

Jag tackade, satte mig i bilen, kände mig tillintetgjord och samtidigt lite stolt över att ha vågat tilltala främmande personer, grät lite och åkte hem.

Därmed har jag idag, förutom att ha tränat på att springa, tränat på att uttrycka mina känslor, fått lära mig en läxa och träffat en man som kunde skapa en vinna-vinna situation. Den kvinnan som han har hunden och den troliga Webergrillen ihop med ska vara grymt tacksam för sin karl, det är ju ett som är sant.

Det där med att skapa vinna-vinna situationer är något jag försöker göra om jag kan, det är sällsynt att jag är med om att någon försöker skapa dem "för mig", vilket troligen beror på att jag sällan frivilligt utsätter mig för obekväma situationer. Det är min erfarenhet att det är helt värdelöst att gå i strid med människor som försöker uttrycka en uppfattning eller en känsla. Vinna-vinna handlar om att lyssna och ge ett erkännande för den uttryckta känslan. I nio fall av tio vill folk bara bli hörda. Vi vill inte få skrivet på näsan att vi själva varit skyldiga till allsköns skit och dynga. Vilket vi vet om ändå. Ofta är det ju så att om någon berättar för oss att vi gjort dem illa svara vi med någonting som liknar: "det är inte bara du som är drabbad, titta vad DU har gjort mig!"
Det är stort att kunna ta in eller att bara identifiera att här borde jag ta in och göra så, oberoende av om medmänniskan som uttrycker känslan har rätt eller inte.

Den känsla av vinna-vinna mannen skapade var mycket behaglig och hans hund får gärna skrämma mig igen. Så förutom att ha lite lägre volym på ipoden ska jag verkligen, verkligen tillämpa vinna-vinna, nu vet jag verkligen, hands-on, hur det känns att få en dörr av lyssnande och erkännande öppnad.

Det osar gödsel, slemet åker hiss och jag springer!

Har tagit mig samman idag. Råkade kläcka ur mig förra veckan att "nästa vecka, då ska jag springa", mamma, brorsan och Amo har frågat. Har upprepat detta på förekommen fråga från A i helgen och jag vågar inte luras. Hur pinsamt skulle det vara egentligen? Så nu har jag gjort det.

Eller vi: jag, min hjärna och min kropp i samordnad handling framåt.

Jag promenerade först surmulet. Den där känslan av att om jag springer så kommer jag att dö av sprängda lungor låg som ett envist regnmoln över mig. Dessutom har bönderna höstgödslat och det stinker NPK i spåret, särskilt eftersom en lätt vind bar med sig stanken av bajs från åkrarna omkring. Bajs luktar inte gott. Det luktar verkligen skit. Tillslut tänkte jag som så att nu får jag ju jävlar ta mig samman. (Som mamma brukar säga, duscha och sminka dig så känns det bättre). Man når en viss gräns av låga tankar och sen blir det ganska tråkigt att lida, då kan man faktiskt sluta med det.

Jag kom överens med mig själv om att springa en halv minut (!). Jag sprang till bussen för ett par dagar sedan och det var ju ok. Dealen var om att det inte kändes bra efter 30 sek skulle jag få fortsätta promenera. Luring kluring. Jag la raskt på 3 minuter eftersom 30 sek var ok. Sen tyckte jag att 5 minuter kunde vara helt ok. Typ, lagom utmanande.

Jag glömde titta på klockan och upptäckte det vid 8 minuter och nu är det så att eftersom jag är lite neurotisk och inte kan "börja eller sluta" på tal som inte är delbara med 5 så var jag ju tvungen att pinna på till 10 minuter. Vid 10 minuter hade jag kommit in i nått slags lunk och kom överens med mig själv om att om jag kunde klämma 15 minuter så skulle det vara jättebra och sedan skulle jag kunna gå. Men sedan kollade jag inte klockan så noga och var tvungen att springa till 20 minuter.

Vid 20 minuter hade jag sammanlagt 35 minuter i rörelse. Tjohoo då inträder sinnesförändringen. Det slår till nått helt fantastiskt, jag blir glad. Så just då ville jag ju inte sluta springa. Jag pinnande på i 35 minuter och då kunde jag ha slutat springa eftersom jag passerade min bil. Men jag kom överens om att jag ändå var tvungen att promenera mig ner i varv och då kunde jag ju springa en bit bort, typ åt det håll jag promenerat som uppvärmning och sen kunde jag ju gå tillbaks...

Lättlurad hjärna. Så jag pinnade på ett par minuter till och tror att jag sprang in alles 45 minuter. Saken är den att vid 37 minuter ringde receptionisten på jobbet hon ville prata om mitt mobilabonnemang. Jag svarade av någon sinnessjuk anledning (jag trodde det var chefen som ringde och jag vågade inte annat än att svara) och försökte prata och springa samtidigt. Jag ska inte säga att det var lätt. Det var inte charmigt att flåsa henne i örat.
Jag var rätt rejält slutkörd just då och jag hostade slem som en lungsjuk gubbe, mums för hundarna som promenerar i spåret.
Sammanfattningsvis kan sägas att samtalet slog mig lite ur fattningen och dessutom la tidtagningsfunktionen på mobilen av. Därför vet jag inte exakt, hur länge jag sprang. Jag slog dock mig själv med häpnad.

Sammanfattningsvis sprang jag lika länge som innan jag blev sjuk och jag sprang längre på den tiden. Är jag en vinnare? Jag det är jag.

Detta betyder att all sjukdom och oro över att inte kunna prestera var helt onödig och PANG där har jag lärt mig en läxa. Jag är inte så mycket minus som jag trodde. Det kommer slem ur halsen och näsan, inte mer än jag kan hantera och det gjorde lite ont (faktiskt ganska rejält mycket) i ena lungan ett tag. Om det inte går över ska jag gå till Doktor Eng.

Dessutom sprang jag förbi en farbror som ropade att jag var jätteduktig. Vilket jag är. Kul för honom att han fick chansen att säga ett sanningens ord idag.

Nu så...

En månad av dålig andning. Lungorna ÄR viktiga när man springer.
Utomordentlig trötthet. Motivation lägre än jag vet inte vad.
Jag har hållit mina rutiner med promenader. I alla fall något att vara glad åt.
Ibland när jag har knatat på mina rundor har jag nästan haft gråten i halsen. Det är så motigt och kroppen är mer mot än med.