Summering kondiskunskapen

Nu har jag varit en ganska regelbunden motionär i snart ett år.
Jag är inte heller motionsberoende. Ha! Jag vet massor av saker som är roligare att göra än att träna. Lata mig till exempel.
Ibland kan jag känna lust att sätta ena foten före den andra i snabbare tempo. Ibland.

Hur som helst, jag har lät mig vissa saker:
1, Efter 30 minuters träning får jag en liten endorfinkick, den gör att jag kan börja skratta samtidigt som jag springer, skuttar runt i F&S ringen eller i simhallen.
2, Det tar ca 3 månader att gå från Riktigt urkass kondition till hjälpligt bra kondition. Från 5 minuter ihållande jogging till en timmes dito.
3, Självbedrägeri fungerar! Det är helt möjligt att lura sig att bli bättre och bättre på att springa. Det som krävs är att ha lite jävlar anamma och ge sig ut samtidigt som man berättar för sig själv att det är jättekul! Tänk jättekul för varje steg, efter ett tag händer nått i huvudet. Det blir jättekul.

Med detta vill jag ha sagt att jag har empiriskt bevisat med min kropp som verktyg att kondition inte är något man har, det är något man förtjänar. Det går att bygga upp sin kondition. Detta har jag trott var ett påhitt, typ en sådan sak som gäller andra men inte mig. Det går aldrig, var vad jag tänkte. Nu tänker jag:
- Jävlar, det fungerade! Nu har jag Ingen ursäkt att inte bli bättre än att jag inte orkar. (Är orkar ett begrepp som bara finns på svenska?)

Sen detta med självbedrägeri, det är ju inte så schysst att erkänna att man lurar sig själv. Å andra sidan fungerar det. Du som inte tror mig kan ju särskåda sig själv lite och kolla hur mycket du neggar på dig själv. ... och det fungerar ju eller hur?

Jag har kommit till slutsatsen att det är mer ok att vara negativ. Det är mycket lättare att tillåta sig att tänka:
- Jag orkar inte.
- Jag kan inte.
- Det är för svårt.

Hjärnan har en tendens att leverera det "vi vill ha".
På låg nivå: Tänker man elaka saker om sig själv blir man ledsen.
Tricket är att ge hjärnan det som ger en själv det man helst vill ha.
Jag tror att jag ska börja meditera på:
- Jag är oemotståndlig.
- Jag är stark.
- Jag är snabb.

Sen ska jag njuta av leveransen. Jag undrar om jag inte ska ta och börja njuta redan nu.

Trädgårdsmotion

Jag hade glömt att det är trädgårdskärlstömning idag och hörde bilen plocka upp grannens kärl tidigare idag.
Jag rusade ut och hämtade kärlet från baksidan av tomten.
Trädgårdskärlstömningsmannen tvärbromsade med bilen när han såg mig galoppera som
en tjock ponny genom grindarna. Jag tackade mycket för att han stannade och han log mot mig.
Sen när jag gick in igen såg jag att jag har en Stor tandkrämsfläck på tröjan. Vit fläck på svart tröja... Jag är ett mirakel.

Poolattack - jag vill inte lära kännas!

Simmade igår. Jag låg och flöt som en kork i väntan på att kunna krypa under banavskiljarna utan att krocka med någon. Karln som skulle simma förbi stannade och började prata sådär otvunget som en del människor gör. Jag gillar inte att prata med okända människor. Jag är superblyg. Jag gillar inte när folk som börjar prata med mig inte läser av mitt kroppspråk och bara låter mig vara. Jag gillar inte att prata om mig själv med okända människor.
Trots detta blev konversationen ganska trevlig. Han pratade mest. Det var lite som om han inte fått prata med en människa på jättelänge. Jag nickade, ställde adekvata frågor och pratade lite löst om världsläget.

I förr-förra veckan såg jag Fredrik Lindströms show. Där tog han upp Sverige och svenskhet, showen heter "Är svenskar människor?" (tror jag). Jag konstaterar att även om jag inte är så typiskt svensk som han beskriver eller har ambitionen att beskriva, så har jag dragen av att vara det. Jävlar vad jag är privat.

Han pratade om ditten och datten, jag lyssnade på ditten och datten och sen gick jag upp ur bassängen. Han såg inte riktigt nöjd ut när han såg min mage. Faktum är att han frågade om vi skulle ta en kopp kaffe nästa gång vi träffades samtidigt som min gigantiska mage blottades i vattenlinjen. Jag svarade att kanske det. Han sa, lite mindre entusiastiskt att, kanske det. Jag fattar inte varför jag inte vågade säga nej. Kanske för att jag tycker att det är otroligt jobbigt att bara säga:
- Nej, jag har inte lust att lära känna dig. Du invarderar min privata zon och jag är inte Polen!

Jag har insett att jag väljer människorna jag har i mitt liv noga. Åh, hå tänker vän av ordning, en pretentiös jävel som ... ... ja och jag klarar inte av energitjyvar eller folk som inte utmanar mig eller glömmer att bjuda in mig i samtalet. Jag vet, man får bjuda in sig själv, ibland är det tröttande at göra det 10 gånger på lika många minuter. Samtal sker mellan två parter, alla har ansvar för allas välbefinnande. Jag gillar helt enkelt nte när människor börjar prata otvunget.

Då frågar vän av ordning hur jag gör för att lära känna folk.
Svaret är att jag tittar noga på människor runt om kring mig och tar god tid på mig är svaret. Ja, jag är blyg och pretentiös!

Med detta sagt och för att vara riktigt PK: folk får göra som de vill med att prata otvunget, det kanske är riktigt bra, en dag kommer jag förvandlas till den hyena jag verkligen är och be alla otvugna människor att fara och flyga.
- Nej, jag vill inte dricka kaffe för jag har på känn att du vill svärma och jag är inte kåt på dig!
- Nej, jag vill inte dricka kaffe för jag vill inte lyssna på berättelser från din barndom!
- Nej, jag är en självupptagen, självtillräcklig typ som inte orkar lära känna folk!

Fredrik Lindström berättar en episod om en Semla i sin show. Konklusionen är att det kanske är bättre att säga ifrån när ett café serverar semlan fel, även om det är obehagligt, än att man misstänker att det är ens eget fel att caféet gör konkurs på grund av att de inte vet om hur en semla ska serveras... ...typ.
- Jag vill ju inte bli skyldig till en konkurs Gu'bevars!

En dålig mamma

Jag har tidigare skrivit att jag aldrig kommer att vara en så bra förälder som nu före barnet är här. Pyttsan säger jag! Idag däckade jag av uttorkning. Det är sådant som oftast drabbar folk som super för mycket på semestrar i varmeare länder.
Först klippte jag gräsmattan, det är en bra, långsam aktivitet och eftersom man får stöd av gräsklipparhandtaget är det en jättebra aktivitet. Träning inför barnvagnskörningen.
Jag höll på att tuppa av och vimsade runt som en tok och tillslut kom Amo och jag fram till att det kanske var vätska som saknades. Jag har nu druckit närmare en liter vatten med samarin, två liter vatten utan salt, jag har också ätit ordentligt. Typiskt att jag inte vätskat upp ordentligt tidigare.

Jag undrar hur det här kändes för fripassageraren. Jag ha ringen lust att bygga upp nått dåligt samvete och samtidigt undrar jag ju. På föräldrakursen fick vi en ordentlig tillsägelse att barnet känner det mamman känner. En annan utsaga från kursen är att "barnet tar det barnet behöver". Alltså kanske, kanske den fick tillräckligt medan mitt förråd tog slut. Jag tror inte att jag vill ta reda på hur det verkligen ligger till.

Jordgubbslängtan

Igår låg jag och grät under melodifestivalen och längtade efter jordgubbar.
Jag knuffade på Amo och sa att det skulle vara dags för honom att ta sig samman och gå ut och leta reda på jordgubbar. Han påpekade snällt att klockan var efter 22 och att jag verkligen betedde mig som en gravid kvinna. Han insåg nog inte hur nära döden han var. Inte döden kanske men hot om våld och allmän skadegörelse.

Konstigt förresten att jag längtar efter jordgubbar, senaste järnvärdet var 130. Det var utmärkt sa barnmorskan. Jag tror att det handlar om att äta sötsaker.

Manlighetstoppen

... jag trodde inte mina ögon, en av killarna som simtränade simmade en hel bassänglängd under vatten! Där låg jag och guppade, helt i lä, kan man säga.

Han såg dessutom ganska fräsch ut när han väl tog yta igen.

Detta hamnar på min privata manlighetstopp tillsammans med:
- Vattenskidåkning på en skida
- Handbollspel
- Noggrann mätning med tumstock

Intressant träningspass

Åh underbara kropp som bär mig genom luft, på mark, genom vatten, i vatten!
Träningspasset började med att jag i sakta mak gick över torget bredvid badhuset. En karl snöt sig i näven snett framför mig. Jag började längta efter joggningen. Samtidigt tänkte jag att det där är faktiskt ganska äckligt att behöva se på. Tro mig, jag vet hur skönt det är att snyta sig vid behov. Lite ödmjukhet seglade genom mig.

I bassängen fanns ytterliggare en motionär. Jag simmade i sakta mak. Hon hade mer fart. En farbror gled ner i poolen och förstörde helt och hållet både riktning och tempo. Han simmade åt fel håll trots skyltar som inte en blind höna skulle missa. Dessutom simmade han ryggsim utan att se till att han simmade i motsatt riktning som någon annan. En krock var nära. Jag har svårt för farbröder.

Det var ljuvligt att simma. Underbart tyngdlöst och nästan all smärta försvann. Jag kände mig lite öm i ryggslutet men inte farligt alls. Problemen började när jag skulle upp ur poolen. Min högra bakhalva vägrade samarbeta. Kroppen var som ett piano att släpa på . Jag stapplade som en gammal tant med ålderskrämpor till dusch och bastu. Ingen sansad kvinna kan tänka sig att bli gravid när de får se mig, jag skärper mig järnet för att inte gravida i allmänhet ska framstå som veklingar.

Smärtan har sedan simningen långsamt glidit av mig. Nu vet jag att till nästa gång ska jag gå långsamt upp ur poolen. De har en trappa för dem som är äldre. Jag använde den och var kanske lite oförsiktig. Nästa gång ska jag vara mer långsam.

Jag funderade ett tag på att be någon om hjälp att knyta skorna och beslutade efter moget övervägande att ha en relaxad oknuten look. Sedan besökte jag en mataffär som jag aldrig varit i förut. Otroligt bra affär. Billiga grönsaker, trevlig personal och bra utbud i övrigt. Jag fick ett ryck och köpte jordgubbar som jag nu har mumsat på, faktum är att jag ätit ganska fort och intensivt och nu mår lite illa. Det är en hårfin skillnad mellan njutning och avsmak ibland.

Dags för bad!

Jag har fått tipset om att gå på vattengympa istället för att gå på Pilates. Där ser man vad man får för att utgjuta sig över sina krämpor, positiva tips!
Idag blir det bassängen helt enkelt. Jag kan ju inte sära på benen så mycket så det får bli kombinerad crawl med bröstsim. Dessutom ska jag flyta. Bara ligga som en gigantisk ballong i vattnet och guppa runt.

En väninna berättade att hon gjorde misstaget att dyka när hon var 7 månader gravid. Det ska inte jag göra.

En brilliant idé och maktbalans

Jag tyckte att min idé med tygblöjor är suverän. Det finns massor av fördelar, i oprioriterad ordning: Ekologi, ekonomi och potträning.
Det där med potträning har jag mest dåligt samvete för, det är lite medeltid över det. Stackars barn. Det verkar dock inte som att föräldrar som använder tygblöjor lider över det, de sjunger tygblöjans lov och pris och barnen verkar inte heller lida. Det verkar mer som att det är superjobbigt att hålla på med blöjavvänjning vid 4 års ålder.
Det är bara att konstatera att jag kommer aldrig vara så ideell, idealisk och väl genomförd som innan jag har bajs att ta hand om.

I ekonomins namn (jävla barnvagn) föreslog jag Amo att vi skulle köpa tygblöjor på bocket: second hand, billigt och bra. Han blev vit i ansiktet och såg ut som Skriet av Edvard Munch. Eftersom jag håller på med ett konstprojket just nu så har jag läst på lite och kan meddela att om Skriet skrev Munch: "Jag stod där, darrande av rädsla. Och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen." ... Ungefär så. Fast på Amo var det mest ögonen som skrek. Och de skrek nej.

Senare föreslog Amo att om det blir en pojke ska den heta Glenn. Amo är ju från Göteborg, det är tydligen ett vanligt namn i den landsänden. Jag sa att i så fall ska vi köpa blöjor på blocket. Det visade sig att jag har det perfekta förhandlingsvapnet just nu. Man kan säga att begagnade tygblöjor är ett bra verktyg att sätta stopp med.

Snyggt chassi

Nu är barnvagnen beställd och på barnvagnsleverantörens hemsida finns en utförlig instruktion om hur man joggar med barnvagn. Först ska man träningsspringa utan barnet i barnvagnen. Jag undrar hur det kommer kännas. Tänk om man möter någon som nyfiket kollar i vagnen. Vad ska de tänka?
- Hon har tappat ungen!
Jag kanske blir tvungen att lära mig flåsa:
- Jag tränar.
Som om det inte framgår när man är ute och motionerar. Jag måste fundera ut nått klurigt.

För övrigt är det skitdyrt med barnvagn. Det är löjligt dyrt och jag som ondgjort mig över folk som spenderar massor på barnvagnar har funnit det för gott att köpa en dyr barnvagn av förhoppningsvis hög kvalitet. Jag kommer inte våga visa mig med barnvagnen för då tror folk att jag tror att jag är nått.

Jag har således bestämt att eftersom det finns pengar att spara på att använda tygblöjor så... ja... ungen får ha tygblöjor.

Styrkan i den tyska nationalsången

Idag har jag tagit mig tid att handla mat och andra attiraljer till hushållet. I affären drabbades jag av en sak som jag aldrig riktigt fattat att gravid kvinnor kan drabbas av. Så kallade förvärkar, det piggar upp att veta att livmodern är ute på träningstur utan att jag blivit tillfrågad. Och det gör ont. Ont på samma sätt som när man spänner en muskel och inte slappnar av på ett långt, långt tag. Jag trodde att förvärkar för det första skulle vara ganska svaga och snabbt övergående sådär så att de knappt märks och för det andra inte gör ONT.

Jag såg ju givetvis chansen att övningsandas... Positiva, förträffliga jag. Det tog ett tag för mg att inse att jag hade en chans att göra något. Till en början var jag lite förstummad av händelsernas utveckling. Jag hade kunnat välja på att bryta ihop i delidisken och gråtit högljutt istället för att öva på anding. Ibland är valen man har att göra här i livet mycket tydliga.

Jag bestämde att det skulle se minst onormalt ut om jag andades genom att sjunga istället för att bara andas som jag gör hemma... När jag sitter hemma och andas brukar A titta på mig och säga:
- Jag vet att du tränar men jag tycker det låter som du ska dö. En slags svårtolkad form av peppning.
När man sjunger måste man tänka på hållningen, slappna av och tänka frammåt. Många likheter med att dyka genom en värk.

Jag sjöng mig förbi delidisken, frysmatsboxarna och mejeriprodukterna. Jag sjöng när jag hämtade diskmedel och när jag gick förbi smågodiset. Jag ska säga att jag inte sjöng särskilt högt eller utåtriktat, mer för att ha andingskontroll. Jag sjöng mig ända till kassan och där tog alla låtar slut. Magen stod ut som en ballong och gjorde skitont. Jag tänkte att det spelar ingen roll om jag bara kastar mig in i en låt, vilken som helst, det behöver inte vara från början och ta med alla verserna, det viktiga är att andas kontrollerat och avslappnat. Sen började jag nynna på tysklands nationalsång.
Det ska sägas att det var först då som jag kände att det här kanske är ett lite skumt beteende. Det finns faktiskt saker man inte får gå omkring och göra för sig själv. Prata och sjunga till exemple. Barnsånger och psalmer är väl ok. En nationalsång är väl att betrakta som på gränsen till nervsammanbrott kan jag tro.

... samlag på rygg rekommenderas inte

Jag var på 28 veckorsbesök på MVC i veckan som gick.
Vi pratade foglossning och jag fick ett infoblad om saken jag inte får göra eftersom jag har ont. Till listan som jag fick hos sjukgymnasten för två månader sedan läggs nu rådet att inte idka samlag i ryggliggande ställning. Barnmorskan fnös och sa:
- Varför står det här där! (Jag fick lite känslan av att hon inte heller är överförtjust i överförmyndarsamhället).
- Det stämmer, sa jag.
- Har du prövat, sa hon.
- Ja, sa jag.
- Jaha, dåså, det har inte jag, sa hon och skrattade.

Förövrigt kan man se när bebisen sparkar utanpå magen. Det är superfräckt!

Jag är mitt eget super

I tidningen Barn publiceras en artikel om Supermammor, sådana som skrivit böcker (bästsäljare), åkt jorden runt eller gjort nått annat världsviktigt under sin mammaledighet.
Blir jag avundsjuk? Ja.
Blir jag missunnsam? Nej.
Blir jag glad för deras skull? Ja.
Jag är mer frågande än handlingskraftig just för stunden, jag skulle också vilja göra saker men står handfallen och tittar på den vackra himlen istället.
Å ena sidan, gjorde jag nått superballt under min mammaledighet så skulle jag vilja bli publicerad och få uppmärksamhet. Helst mycket uppmärksamhet och ett pris eller en utmärkelse också.
Å andra sidan skulle jag inte vilja att andra skulle känna att deras välling och mysklädsmammaledighet vore sämre än min!
Bara rubriken Supermamma ger mig kalla kårar. Jag som inte ens klarat av förlossningen.

Varför måste allt vara så märkvärdigt?
En väninna till mig läste två utbildningar samtidigt som hon var mammaledig. Dessutom gick hon någon distanskurs i journalistik. Jag uttryckte min beundran inför denna handlingskraft. Hon sa:
- Nu tycker jag inte att vi ska märkvärdifiera det där.
Jag har funderat mycket på det där. Det är klart att prestationer är märkvärdiga och att vi ska känna stolthet. Men det är klart att märkvärdigheten kanske beror på utgångspunkten. Dessutom:
- Varför ska vi alltid ta oss för något?
Jag är skolad så. Jag kan, om det kniper, sitta och låtsats göra saker för att folk ska tro att jag är himla upptagen. Problemet ställer sig under kategorin av frågor:
- Varför är det jobbigt att var den enda som inte tar tillfället i akt att vara ute och passa på att solbada när vädret tillåter?

En god vän till mig säger:
- Det är du själv som bestämmer skillnaden mellan lycklig och lyckad.

Jag har visst ett och annat att fundera på.

Jag kan andas, jag är inte rädd

Nu har jag och min partner (som det heter i förlossningssammanhang) varit på profylaxkurs och ja, det rekommenderas.

Jag har lärt mig andas. Djupandas, mellanandas och lättandas. Deesuom har jag lärt mig att det är faktiskt så att man märker när man måste byta andingsteknik "av sig själv" och att det svåra med att andas är inte att andas IN det är att andas UT. Jag hade i och för sig en lång period när jag var liten, typ som 4 eller 5 åring, när jag dels hade bacillskräck och dels har minnen av att jag, när jag skulle sova kunde upparbeta en grym ångest inför att tänk om jag "glömmer att andas" när jag ska sova.
Nu, 30 år senare, har jag äntligen fått lära mig att det verkar vara lättare att svimma av att man håller andan än att svimma av att man glömmer att andas in. Himla tur!

Min partner, numer fadern till barnet, vi har varit och bekräftat faderskapet hos familjeenheten, har fått lära sig hur man ger kroppsligt beröm, berättar för någon att den ska slappna av genom att visa, att vara påstridig men snäll och att säga saker som "bara en sammandragning till". Dessutom ror jag att han äntligen har fattat hur in i hela fridens namn viktig han kommer att vara för att den här förlossningen, dubbelt marathon med höjdhopp, ska fungera!
Efter den här kursen kan jag bara säga att det inte finns någon jag hellre skulle vilja ha med på förlossningen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att före kursen hade jag en väldigt flummig bild av hur en förlossning går till. Dels har jag svårt att få ihop skeenden genom at läsa om dem, det är lite svårt med textsnuttar som "när kvinnan är 7-8 cm öppen så...". Nu har jag en handfast bild över ungefär hur det kommer flyta på, om det går som det ska. Det är lättare när någon berättar.
Jag tror jag ska rita en bild av det hela och ta med på förlossningen, kanske kommer de tycka att jag är galen och i det här fallet är det faktiskt helt ok.

... ont, det gör ont!

Nu hjälper inte Pilatesen längre. Eller jo, den hjälper, jag blir ju starkare men foglossningen har tagit över. Satan i helvete vad det gör ont! Det är som att ha en kniv instucken ovanför skinkorna. Nu är det inget snack om att böja sig ned. Det går inte. Det blir inget bära kassar, inget rensa ogräs i rabatten, inget plocka saker från golvet. Det sista kommer föranleda mig att inte lägga saker på golvet, vilket troligen är en glädje för kärleken som tja... ...klagar just på den av mina personliga egenskaper ibland.