Ögat i bihålan

Det första är att mellan ögat och bihålan finns ett flortunt ben som heter nånting som låter som papper; det är för att vi ska förstå att det är papperstunt. Om det benet går sönder eller krossas så kan ögat trilla ner i bihålan. Då kan man hissa upp ögat med hjälp av en kudde som man fyller med saltlösning. Sen spikar man igen hålet med en titaniumplatta. (Observera att jag inte är medicinskt kunnig eller särskilt insatt i proceduren i helhet). Det som fångade mina tankar är att en man i tyskland råkade ut för detta och under tiden ögat låg i bihålan så kunde man lysa på hans kind med en ficklampa och han reagerade för ljuset.
Jag tror att om jag funderar för mycket på det här så kan det hända att jag blir lite knasig.

Inbjudan till kvinnokollektivet

Jag har uppmärksammat en helt ny grej!
Jag är gravid och det ger mig en fribiljett till det som kan kallas för kvinnokalaskollektivet. Helt plötsligt har jag en eller till och med fler saker att prata med andra kvinnor om. Saker som jag tycker är intressanta och som de tycker är intressant. Nu ska jag inte säga att jag inte har mycket gemensamt med kvinnor, det har jag visst det, jag har vänner som är kvinnor och vi har väldigt gott utbyte av varandra och i de flesta av dessa relationer spelar kön mindre roll. Men jag hade en lång period på mellan- och högstadiet då det inte gick så bra med tjejer. Till skillnad från d flesta män jag känner har jag inte riktigt hämtat mig från de intryck jag då inhämtade av det kvinnosläktet.
Jag har alltid haft svårt att skapa ytliga vänskapliga relationer. Jag är nästan otrevligt reserverad mot folk ibland eller också störtdyker jag in i vänskapen med samma effektivitet som en förälskad tonåring.
Nu minsann blir jag bjuden på fikaträff med andra stormagar. Jag brukar aldrig få sådana spontana inbjudningar. Nu är det inte frågan om att vi har något annat gemensamt än en viss betydande rondör. Politisk ståndpunkt och musiksmak är satt åt sidan. Nu gäller otvunget ytligt umgänge och tjat om havandeskap, bebisar och amning. Det är jättekul.
Det finns helt enkelt en massa saker att lära sig just nu! Både om mig och om andra!
Jag inser att jag började denna fika-och-umgänges-resa redan tidigare i år när jag pluggade. Jag har ju bara pluggat med tjejer. På sätt och vis kan man säga att "klassen" består av 30 tjejjer, två killar och jag. Det har varit mycket lärorikt att umgås med tjejer, jag är ju ingenjör, har jobbat med enbart killar eller väldigt manhaftiga damer. Jag identifierar mig inte särskilt mycket med kvinns och har aldrig gjort det. Jag fick en chock på gymnasiet när jag insåg att jag var den enda som hade kroppsbehåring. Det är nämligen så att jag aldrig skoolats in i det här med rakning av ben och armhålor. Min mor har i det närmaste ingen generande hårväxt och därför har vårt hem aldrig haft den typiska arsenalen av vassa hygienartiklar. Jomen, jag såg ut som Chewbacka...
Jag har alltid tyckt att jag haft svårt att komma med i gänget, särskilt tjejgrupper. Nu blir jag spontaninbjuden enbart för att jag är tjej eller helt enkelt har legitimitet att vara kvinna! Det är något helt annat än mellanstadiet det här kan man säga!
Jag inser nu att bebisen är en fribiljett till ett kompis-kalas. Det är så spännande att jag nästan spricker.

Zlatan har gjort mål och jag har förvärkar

Jag tittar på fotboll. Vi har en riktigt lugn familjekväll. Jag har förvärkar. Livmodern tränar, fostret sparkar, jag andas.
L-J berättade att man får en känsla för vem det är som är där inne redan innan den kommer ut. Jag vet inte jag. Mingel, fest och popmusik sover fostret sig igenom. Det slår inte fel, är jag bland folk och någon kommer fram för att få känna på magen så ger fostret inte en puff ifrån sig.
Föreläsningar med tråkiga föreläsare och fotbollsmatcher resulterar i livliga rörelser. Lika så tystnad.
Det kan vara en pluggis som gillar sport eller en avslappnad festprisse.
Det finns en viss risk att den blivande pappan kanske tycker att det här med popmusiken är något vi måste arbeta med i framtiden.

Ingen epidural? Livsviktiga andningsövingar.

Vi har nu kommit till klarhet med smärtan i min rumpa. Det är ischias. Jag har nu mycket respekt för folk som har ont. Jag har lärt mig att smärta är inget man kan förstå utan att ha upplevt den.
En av läkarna jag har besökt i ärendet berättade att han undersökt ungefär 96000 patienter och att vet man vad man gör är det inte svårt att bedöma smärta. Sedan erkände han att han gjort en grov felbedömning vid ett tillfälle och att det är något han ångrar, samtidigt hade hon en åkomma som en läkare kanske kan får se en gång under sin yrkesversamma liv. Jag funderar på om han har ringt kvinnan som han felbedömde och bett om ursäkt. Anledningen till att jag funderar på det är att jag träffat en karl som blivit felbehandlad av det sociala, han är grymt arg och bitter. För honom skulle en ursäkt göra en stor skillnad.
Doktorn ondgjorde sig också över att kvinnor idag är för otränade för att föda barn. De gamla apacherna minsann de red till sista krystvärken och skuttade glatt av hästen, tryckte ut barnet, la det i en korg och skuttade upp på hästen och red vidare. Nåväl, han konstaterade att med denna stilasittande livsstil vi har idag skulle vi behöva träna 8 timmar om dagen för att orka med att ha ett stillasittande eller tungt modernt arbete.
Den andra läkaren konstaterade ischiasen. Det tog inte många sekunder.
Efter ischiasläkarbesöket var jag på lasaretet och tittade på förlossningsavdelningen. Är det något jag kommer ihåg från min tid som rodelåkare är att det är viktigt att känna till banan. Förlossingsavdelningen var helt ok. Om man har tur när man kommer dit får man ett rum med sundsutsikt. Jag ska beställa solsken och varma vindar också.
Hur som helst, på rundvandingen träffade jag en kvinna som var med på profylaxkursen och vi gjorde som alla gravida gör, vi pratade om våra graviditeter, hon hade allehanda krämpor som kan sammanfattas med vatten i händer och fötter. Jag har ju ischias och jag var ju inte sämre än att jag nämnde det. Då får jag den där galen gravid kvinna blicken som gravida kvinnor kan få när de läst något på Internet om hemsk vårdpersonal. Nu säger jag inte att det är helt adekvat att bli galen, för ett par timmar under förlossningen kommer mitt liv ligga i andras händer. Det skulle fylla vilken hjälte som helst med vankelmod och oro. Hon säger:
- Berätta inte för narkosläkaren att du har ischias, för då får du inte någon epidural.
Ingen epidural.
Ingen epidural!!!
Jag har planerat att inte behöva någon epidural. Men vad vet jag, jag kanske blir vansinnig och helt enkelt inte står ut mer efter att ha kräkts av smärta och bajsat på mig av samma orsak?
Jag ringde i panik min vän kirurgen. Jag slog fel nummer och kom till en Robert. Han hade ingen aning om det här med ischias och epidural.
Jag gjorde ett till besök på förlossningsavdelningen. Frågade om ischias och eidural. Anledningen till att narkosläkaren kanske inte vill ge epidural är att när man lägger bedövningen måste patienten kuta med ryggen, något som jag inte kan göra. Jag blev rekommenderad att boka ett besök med narkosläkaren innan förlossningen för att det ska stå i min journal att man får och kan lägga epidural på mig. Eller att det inte är att rekommendera.
Det bara att förbereda sig. Om jag inte kan få epidural livlinan så är det bra att veta det innan jag ligger där med kräks i näsan.
Man kan säga att andningsövningarna har uppriorierats från väldigt viktiga till livsviktiga.

Träning för själ och hjärta

Jag har nu läst en termin beteendevetenskap på Lunds Universitet, första terminen på Socionomprogrammet. Det har varit mycket enkelt, jag har seglat genom litteratur, föreläsningar och frågeställningar. Faktum är att hade någon sagt till mig för 15 år sedan att om du läser när du är 35 så kommer du tycka att det är mycket lätt så hade jag inte trott på det.
Det finns fler olika anledningar till att detta har varit enkelt:
Jag är mer avslappnad. Mitt liv hänger inte på G eller VG eller att få beröm av läraren.
Jag har en massa erfarenhet att gräva ur för att sätta praktiska bilder på teoretiska resonemang, erfarenhet som stärker mina resonemang och tankesätt.
Jag har tränat upp en förmåga att snabbt sätta mig in i sammanhang.

Samtidigt som det har varit mycket enkelt så har det varit extremt givande. Jag har varje gång jag träffat mina klasskamrater fått höra att jag är så duktig och smart. Jag har varje gång jag träffar dem fått frågor vars svar alla har hörsammat. Först reflekterade jag inte över det utan gav mina snygga självsäkra "konslutsvar", oantastliga och rappa, kanske inte korrekta men troligen ganska rätt. Ett svar är ett svar.
Sedan har jag insett att när människor öppnar sina öron för en får man faktiskt lov att vara ödmjuk och lyssna efter vad de vill eller behöver höra. Det är inte meningen att jag ska leverera det som är bekvämt för mig att säga eller som får mig att framstå som smart. Aha! Där har jag lärt mig något! Lyssnade är också en form av smarthet.

För lite mer än ett år sedan lyssnade jag på David Lega (musik på hemsidan), paralymic simmaren som nu skriver böcker och föreläser om motivation. Han visade under föreläsningen hur han skriver med munnen och fötterna. Publiken applåderade i uppriktig beundran inför hans finmotoriska färdighet. Han tittade på publiken och säger:
- Ni undrar kanske varför jag har så bra självförtroende? Är det så konstigt? Jag får ju applåder varje gång jag skriver mitt namn!
Just det har jag upplevt under den här terminen. Varenda gång jag har öppnat munnen har jag fått beundran. Jag har fått respekt och blivit eftersökt som en smart person. Det är prislöst hur bra det känns!

Detta har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är att se till att umgås med folk som faktiskt stödjer mig. Nu menar jag inte ja-sägarna, jag menar uppriktiga och stödjande personer. Det är enkelt att se dessa bra människor på nära håll. Det är svårare i sitt arbetsliv och det är minst lika viktigt i arbetslivet att ha dem runt sig.

Jag håller en kurs i grundläggande ledarskap som är riktad till tonåringar, där pratar vi mycket om hur vi förhåller oss till andra, hur vi beter oss mot varandra, vad som är viktigt när man bemöter andra och så vidare. Det är chockerande att se hur mycket skit ungdomar tar från varandra. Det har varit lärorikt att se att jag också tar skit, om än mer förfinad dito. Vuxna har ju en tendens att vara mer raffinerade i sitt sätt att bete sig. Jag tror inte att jag riktigt förstått förrän nu hur stor påverkan beundran, vänliga kommentarer, lyssnande har på oss som personer.

Det är det senaste halvårets verkliga läxa.

Jord i trosorna, lågintensiv träning.

I helgen har det planterats och rensats i rabatterna. Det har klippts och fejjats och jag har blivit solbränd. Den del av min kropp som jag smörjde in har fin färd, den del jag missade lyser scharklakansröd och gör ont.
Helgen har bestått av lågintensiv träning kan man säga och jag kan ju inte göra så mycket... Jag kan ju inte bära jord, jag kan inte bära vattenkannan, jag kan nästan inte sitta och rensa ogräs. Däremot kan jag gå ett och ett halvt steg efter Amo och peka och tala om hur det ska vara. Mycket promenerande och munlädret har glappat.

Min goda väninna Å är också trädgårdstränad. Hon jobbar i och för sig för egen maskin även denna säsong. Vi utbytte erfarenheter och ondgjorde oss över att vi verkar bli så skitiga när vi håller på. Vi har båda råkat ut för framför allt damer som kan gräva en hel dag i tung kladdig lerjord utan en fläck på byxa eller handske. Det ska nämnas att dessa damerna har dessutom en parant frisyr i behåll efter en dags arbete. Hur går detta till frågade vi oss?
Å utgöt sig, med affekt i rösten:
- Jag har jord överallt, i öronen, i håret, i behån, fan tro om jag inte har jord i trosorna!
Jag försökte verka cool och var uppriktigt tacksam över att hon sa något som jag lika bra skulle kunna säga. Jag vet inte vad det är för typiskt tjejjigt som gör att jag kan småmysa över att grisa ner mig och dessutom att höra om andras nedsmutsning. Det är underbart!