Offentlig amning

Igår på BVC började han kinka, stoppa händerna i munnen och skrika, jag bärjade amma honom i väntrummet. Karln som satt mittemot flyttade sig vänligt och diskret till en plats som var utom "synhåll". Jag tycker det är svårare än jag trodde att amma på allmän plats. Förra veckan var jag på Väla och försökte amma, det gick sådär, jag var nervös, tyckte att folk glodde och såg irriterade ut och han fick fel tag och jag åkte från Väla både modstulen och med en blåsa på bröstvårtan.

Om att inte få på sig kläder... ...och pingis

Jag har väninnor som säger, med röster som vibrerar av förtrytelse, att de inte fick på sig kläder under första tiden med sin baby. Det får inte jag heller. Det är skitskönt! Okej jag fattar att det är surt när man ska iväg. Men det är härligt att vara klädd i pyjamas.
Under mina amningsstunder har jag kollat på OS.
Pingis. Den ultimata mellanstadieuppehållsrumstidsfördrivet.
Är det verkligen en sport för vuxna män?
De blir tvivelsutan svettiga, jag ser ju att pingis är förenat med en viss ansträngning. Men de ser så stora och klumpiga ut...
Pingis kommer aldrig bli lika coolt som biljard.
Min bror har varit på pingisklubb, dvs ett uteställe där man spelar pingis och dricker öl. Det var tydligen kul. Unisex på nått vis. Pingis kvalar inte in på manlighetstoppen.
Pingis är typ den där sporten som de roliga humorkillarna sysslar med.
Fan också, nu har jag verkligen argumenterat mig ut på rågåkern.
Det är ju humorkillarna man vill ha.

Saker ingen berättar för en om hur kroppen blir efter graviditeten

Det har tog mig nästan 3 dygn att inse att jag hade en drömförlossning.
Egentligen var det bara 6 timmar med jobbigare värk- och krystarbete, moderkakan gled ut på 7 minuter, jag förlorade en halv kaffekopp blod.
Jag skulle nog vilja byta den där poäng 7:an mot en 9:a eller 10:a. Det är nästan så att jag måste säga att jag inte riktigt förstår att jag fött barn.
Dock har min kropp efterslängar av att ha pressat ut babyn. Ett par dagar trodde jag faktiskt att de skulle ringa från förlossningen och fråga när jag ska komma och hämta soffgruppen.
Promenader är exempelvis plågsamt för min svanskota verkar ha fått sig en törn.
Boten överlag heter något så käckt som knipövningar. Det är inte nått man hör talas särskilt mycket om. Jo, man får höra att man ska motionera sitt underrede med knipövningar, men inte varför.
Sjukgymnasten som hade information för alla inblandade mammor på Egenvården var mycket rakt på sak och sa:
- Man blir förslappad.
Är det nått jag inte står ut med tanken på är förslappning.
Sjukgymnasten utgöt sig också långt och länge om att "om alla kvinnor kunde ta och gör knipövningar så skulle trosskyddsindustrin gå i putten".
Just nu jobbar jag alltså stenhårt på att Proctor and Gamble ska gå i putten.
Springa får jag tidigast börja göra två veckor efter förlossningen.
Jag längtar.

Förlossathon del 5 - Hemma - Endorfinerna rinner ur kroppen

Vi kom hem vid 17 tiden dagen efter att han föddes.
Jag var fortfarande pigg på endorfiner och minns inte något av vad vi gjorde hemma under den dagen. Jag minns bara att jag gick omkring med en känsla av ödmjuk vördnad i bröstet.
Sedan grät jag en flod av trötta tårar av glädje och närjag gjort det kunde jag sova.

Förlosssathon del 4 - Egenvård - På egen hand

När man får barn får man mängder av tips och råd. Det gäller att välja vem man lyssnar på. En annan sak som händer är att ingen ifrågasätter att är ens barn är ens barn. (Ge och ta lite).
Vi kom till egenvården vid 02.00 och åt lite smörgåsar.
Somnade med babyn mellan oss.
Babyn vaknade och skrek.
Jag matade.
Han åt.
Amo sov.
Klockan 10 kom en BM in på rummet, hon pratade som muminmamman. Vi hade tappat linskyddet till kameran på förlossningssalen. Vi pratade lite om förlossningen och jag bad henne visa mig hur man ammar. Det är en konst i sig. Vi fick kläm på't.
Doktorn kom och böjde, bände, lös i munnen, tittade i ögonen och klämde i största allmänhet. Barnet är utan anmärkning.
Amo och jag fick myror i kroppen.
Det var mycket spring på avdelningen. Jag blev stressad. Vi berättade för muminmamman att vi ville åka hem, hon sa att det troligen var lika bra. Vi hade ett avslutande samtal och bestämde tid för ytterliggare en undersökning av babyn.
Jag fick poängsätta min förlossning. Mellan 1 som var extremt dåligt och 10 som var extremt bra satte jag 7. BM undersökte mig ochjag var också utan anmärkning.
Sedan bar det av hemmåt.

Förlossathlon del 3 - Målgång - Profylax regerar

Klockan 16 kom värkarna igång igen, som precis som barnmorskan utlovat. Klart hanterbara, precis som gårdagens värkar. Jag kände mig ointresserad, säker på att min kropp skulle fortsätta spela mig spratt. Bakade en kladdkaka och en mjuk pepparkaka med lingonsylt. Smakade på båda. Meddelade Amo att jag behagade bada och bad honom komma med för att klocka värkarna. Vi tog in en fotölj i badrummet så att kan kunde sitta bekvämt. Vi startade på 9 minuters mellanrum.
Det närmade sig 6 minuter och jag andades duktigt. Nu var värkarna jämna igen. Det tog i ungefär likadant som det gjorde igår när vi åkte in. Vi ringde förlossningen, de ville ha ner värkarna till 4 minuters mellanrum innan vi skulle åka in igen. Jag flåsade på och i efterklokhetens ljus borde vi ha fattat att jag öppnat mig eftersom jag var tvungen att börja flåsandas.
Jag klev upp ur badet med Amo som assisterade lyftkran när det var 4 minuter mellan värkarna och efter ett samtal med barnmorskan sa hon att hon tyckte jag skulle komma in. Hon talade lugnt och sakligt som om det inte alls gällde livet utan mer som om det var frågan av utvecklingssamtal i årskurs sju.
Amo härjade genom huset efter våra grejjer och jag började skrika av värkarna. Vi kom till slut ut genom dörren. Jag klev ut och drabbades av kulmen på en värk. Vrålade över nejden. Stapplade frammåt. Amo packade bilen. Jag kände att jag behövde spy så jag ställde mig på alla fyra i rabatten och kräktes rikligt. (Räktoast från Prego i Viken är lika god på nedvägen som på uppvägen). Ett gäng killar promenerade förbi. Jag hukade mig så mycket jag kunde. Jag vill inte tänka på om de kanske drabbas av förlossningsrädsla av detta eller om de kanske blir mer ambitiösa preventivmedels användare.
Vi kom iväg och Amo körde som värsta limousinechauffören. Jag hade inte vett att uppskatta färden alls. Vid sjukhuset närapå kröp jag ur bilen, skrek mig förbi akutmottagningen och korridoren till rum 6 var den längsta väg jag färdats i mitt liv. Jag skrev detta i ett e-mail till min vän J som svarade:
- Det där med längst vägen i sitt liv, för mig var det 52 meter från den varma bussen efter vasaloppet över en parkering till duschen, jag var vilsen, nedkyld, förvirrad och undrade vem som bestämde över den gamla kroppen jag såg vingla under mina ögon...
Ungefär så kändes den långa vägen från hissen till rum 6.
Väl inne på rummet satte USK ett CTG och BM konstaterade att jag var 9 cm öppen. Hon sa:
- Om du känner dig bajsnödig eller vill krysta så ge dig hän.
Vetskapen om att jag var 9 cm öppen gladde mig något enormt. Det sägs att den värsta delen av en förlossning är när man är öppen 7-8 cm. Det värsta var över, vilket jag också lättad sa till BM. Hon skrattade och sa att det hade jag rätt i. Sedan visade hon mig med sina fingrar hur krystningen skulle gå till. Hon satte sina tummar och pekfingrar samman til en cirkel och sa:
- När du är såhär öppen så har du bara en krystning kvar. Nu gör du bara som jag säger så spricker du inte. Han har mycket utrymme och verkar vilja komma ut på vänster sida. Jag la mig på vänster sida. Började krysta.
Sanningen att säga hade jag inte alls lust att krysta. Jag ville vila. Man har ju hört det att man brukar få vila innan krystvärkarna kommer. Inte jag. BM såg i journalen att jag sagt ja till att vara med i deras pallstudie, de tog fram pallen, jag segade mig ur sängen. Satte mig på pallen, gled runt som om jag haft olja på rumpan, tog mig igenom två krystvärkar. De kom fram till att jag blivit slumpad till att vara kontrollgrupp i pallstudien och därmed inte skulle sitta på pallen. BM sa skarpt att om jag ville sitta kvar skulle jag göra det. Hon hade nog koll på hur otroligt jobbigt det är att klättra runt när man vill trycka ut ett barn. Men min rumpa gled runt och det var inte bekvämt. Jag klättrade upp i sängen tog två krystvärkar på knä, helt omöjligt. Landade tillbaks på vänster sida och efter ungefär ytterliggare tre krystvärkar sa BM:
- Kommer du ihåg vad jag sa om när du är 10 cm öppen, då är det bara en krystning kvar. Ta i nu!
Sen tryckte jag på och det sa plopp, ungen gled ut, landade med BM:s hjälp på min mage, han var knallblå och han skrek på en gång.

BM och USK:en totalcoachade mig och den kvinnan är helt enastående, hon fångade mig och min Anders exakt där vi var och ledde oss handfast. Jag ska tillägga att detta är inte den hela historien. Jag minns inte alla detaljer. Det är en underlig resa att föda barn. Omodern, underligt och alldeles, alldeles underbart.

Förlossathon del 2 - Stoppad latensfas - Omgruppering av trupperna

Vaknade vid 8.
Åt en smörgås och drack jos.
Funderade över gårdagen.
Amo och jag har nu chansen att "göra om" latensfasen. Vi kanske kommer bli värsta latensfasproffsen.
Vi måste hitta sätt att göra oss av med tröttheten. Den mentala tröttheten. Läxan från igår är att när huvudet jobbar sliter det på kroppen. När kroppen sedan ska jobba skiter det sig för den orkar inte. Något jag borde minnas från mina turer i joggingspåret. Stäng av skallen! Få hjärnan att göra nått annat. Räkna kottar eller nått annat viktigt, stava svåra ord baklänges. När hjärnan börjar lägga sig i vad kropp och själ gör så går det över styr. Idag ska jag baka kakor, brownies och kanelbullar. Det kommer pinvärkar då och då och jag ger högaktingsfullt sjutton i dem. Andas bara men ignorerar deras intervall. Värkarna kommer oavsett vad man gör så man behöver inte koncentrera sig på dem även om det är lätt att göra.
Vi har bestämt att äta lunch ute och att jag ska baka idag. BM trodde att verkan av pillren skulle vara definitivt över till kvällen så då börjar det väl igen.
När det står i förlossningsbeskrivningen att latensfasen kan ta dygn betyder det dygn. Men det pratar man inte så mycket om. Det är lätt att få känslan av att den som kommer in utan öppning har åkt in för tidigt. (Klantigt och lite hysteriskt) För mig var det jätte-på-gång, min känsla var att jag var klar för att krysta. Tydligen inte. Kanske som för den som aldrig sprungit över västerbron. Den tar slut men man vet inte när och inte hur ont det gör innan det slutar göra ont.
Jag är, sammanfattningsvis, glad att jag fick en dag att övningsandas på. Det blev inte en bebis men ett provskott. Sista värken innan sömnen visade verkligen hur viktigt det är att andas. Att göra motstånd mot värken är lönlöst och man är chanslös. Det var nära panik eftersom värken fulkomligen överrumplade mig. Det gjorde oerhört ont.
En sak till: Mina vänner tänker på mig. Det är jag så oerhört tacksam för. Tankar har helt enkelt magisk kraft.

Förlossathon del 1 - Latensfas - Pinvärkar jo jag tackar!

NU är det dags, tänkte jag 6.30 för då minsann kom första värken och klockan 7.43 började vattnet gå, eller de så kallade hinnorna sprack. Plopp sa det mellan benen och det kändes som om jag kissat på mig. Det var inte så mycket. Vatten blandat med mens ungefär. När jag ringde förlossningen lät det inte uppseendeväckande åt något håll.
- Kom in när det är 5 minuter mellan värkarna, sa barnmorskan.
Värkarna minskade successivt avståndet. Avstannade lite, vilket kan vara normalt och fortsatte sedan. Två rejäla bad drog också på intensiteten.
Jobbigast i det här läget var att hålla ångan uppe. Mental styrka är a och o. Det är mycket, mycket lätt att lägga energi på fel saker. Amo skrev intensiva e-mail och "chattade" jag trodde jag skulle slå till honom. Knapp, kanpp lät det om honom och datorn och jag höll på att gå upp i limningen. Själv satt jag som en slapp valross och kände efter, följde med i rörelserna. Nu i efterhand så borde jag inte ha brytt mig utan bara hånglat med Amo, klippt gräsmattan eller bakat kakor. Det är svårt att veta hur det ska kännas eller om det känns rätt. Typiskt fall där hjärnan är liksom Uggla i Nalle Puh utgjuter sig om sakernas tillstånd och tycker och tänker medan hela resten av kroppen bara blir tröttare och tröttare.
Såhär känns en värk, på denna "nivå":
- Bebisen kanske sparkar eller buffar, pulsen ökar, sen kniper det tag i ljumskarna som om någon där inne inte alls försökte ta sig ut genom det avsedda hålet mellan benen utan rakt igenom magmusklerna.
Jag badade och tänkte på Rune som sprungit över Australien och rott över Atlanten. Jag vill inte sticka någon i ögat genom att upphöja hans prestation över den prestation som barnafödande innebär. Jag tror bara att det finns ett och annat att lära av en person som föresatt sig att löpa dag och natt eller att ro dag efter dag. Jag kunde identifiera att jag var på väg att bli modstulen:
- Smärta, tristess och väntan är inte vad den moderna människan vill ha när hon är på väg mot ett mål. Jag motiverade mig genom att bara tänka "glad och lycklig". Orkade inte med någon tydligare affirmation. Det var motigt till en början men hjärnan gav med sig och lallade med.
Vid 23 på kvällen var värkarna fortfarande 1,5 minuter långa och hade ett intervall på 6-7 minuter. Nu ska jag säga att värkarna tog i. Kramp. Ungefär som när man springer och får kramp. Kramp i bägge benen samtidigt, i varenda liten muskelfiber. Amo hjälpte till att andas. Han blåste sina andetag i min nacke, det var en höjdare. Vi var båda ganska trötta.
Vid 1 tiden åkte vi efter samtal till förlossningen.
Blev lagda i rum 13.
CTG sattes på, värkar mättes.
Jag blev undersökt.
- Du är inte öppen, sa BM, en professionell, trevlig dam som kändes oerhört trygg, lite sträng men trygg. Jag sa:
- Då får man lov att åka hem vá? Hem kändes som en pinnkoja i skogen, med stampat jordgolv . Jag var så förbaskatt trött. Matt och hade skitont! Hur i helvete skulle jag kunna sova?
- Ja, du ska åka hem. Men du ska få piller med dig. Två Panodil (Panodil? Ge mig ett hästpiller för fan!) och en tablett som får värkarna att lägga sig och sen en insomningstablett. Jag såg på BM och sa:
- Jag älskar dig!
Sen förklarade hon att jag har vad man kallar pinvärkar. Det är alltså värkar som är som riktiga värkar i täthet men som inte alls är lika starka och långa. Hon sa:
- Du tycker att du har ont nu men de riktiga värkarna är värre. Framförallt effektiva. Du kan ha pinvärkar i flera dagar och det är därför du får tabletterna, för att få lite vila. Du kommer inte orka med det aktiva förlossningsarbetet om vi inte låter dig vila nu. (Hon sa också att hon märkte att jag kunde andas och slappna av, jag vart lite stolt över det).
Vi åkte hem.
Jag tog pillren.
Vi kröp till kojs och den sista kända värken innan sömnen kom 2.44. Jag var inte alls beredd och spände mig. Far åt helvete vad ont det gjorde. Amo gjorde en hjälteinsats genom att andas som en shogun, han blåste på mig och tryckte ned mig i sängen. Jag grät lite av utmattning. Sedan sov vi.