Förlossathlon del 3 - Målgång - Profylax regerar

Klockan 16 kom värkarna igång igen, som precis som barnmorskan utlovat. Klart hanterbara, precis som gårdagens värkar. Jag kände mig ointresserad, säker på att min kropp skulle fortsätta spela mig spratt. Bakade en kladdkaka och en mjuk pepparkaka med lingonsylt. Smakade på båda. Meddelade Amo att jag behagade bada och bad honom komma med för att klocka värkarna. Vi tog in en fotölj i badrummet så att kan kunde sitta bekvämt. Vi startade på 9 minuters mellanrum.
Det närmade sig 6 minuter och jag andades duktigt. Nu var värkarna jämna igen. Det tog i ungefär likadant som det gjorde igår när vi åkte in. Vi ringde förlossningen, de ville ha ner värkarna till 4 minuters mellanrum innan vi skulle åka in igen. Jag flåsade på och i efterklokhetens ljus borde vi ha fattat att jag öppnat mig eftersom jag var tvungen att börja flåsandas.
Jag klev upp ur badet med Amo som assisterade lyftkran när det var 4 minuter mellan värkarna och efter ett samtal med barnmorskan sa hon att hon tyckte jag skulle komma in. Hon talade lugnt och sakligt som om det inte alls gällde livet utan mer som om det var frågan av utvecklingssamtal i årskurs sju.
Amo härjade genom huset efter våra grejjer och jag började skrika av värkarna. Vi kom till slut ut genom dörren. Jag klev ut och drabbades av kulmen på en värk. Vrålade över nejden. Stapplade frammåt. Amo packade bilen. Jag kände att jag behövde spy så jag ställde mig på alla fyra i rabatten och kräktes rikligt. (Räktoast från Prego i Viken är lika god på nedvägen som på uppvägen). Ett gäng killar promenerade förbi. Jag hukade mig så mycket jag kunde. Jag vill inte tänka på om de kanske drabbas av förlossningsrädsla av detta eller om de kanske blir mer ambitiösa preventivmedels användare.
Vi kom iväg och Amo körde som värsta limousinechauffören. Jag hade inte vett att uppskatta färden alls. Vid sjukhuset närapå kröp jag ur bilen, skrek mig förbi akutmottagningen och korridoren till rum 6 var den längsta väg jag färdats i mitt liv. Jag skrev detta i ett e-mail till min vän J som svarade:
- Det där med längst vägen i sitt liv, för mig var det 52 meter från den varma bussen efter vasaloppet över en parkering till duschen, jag var vilsen, nedkyld, förvirrad och undrade vem som bestämde över den gamla kroppen jag såg vingla under mina ögon...
Ungefär så kändes den långa vägen från hissen till rum 6.
Väl inne på rummet satte USK ett CTG och BM konstaterade att jag var 9 cm öppen. Hon sa:
- Om du känner dig bajsnödig eller vill krysta så ge dig hän.
Vetskapen om att jag var 9 cm öppen gladde mig något enormt. Det sägs att den värsta delen av en förlossning är när man är öppen 7-8 cm. Det värsta var över, vilket jag också lättad sa till BM. Hon skrattade och sa att det hade jag rätt i. Sedan visade hon mig med sina fingrar hur krystningen skulle gå till. Hon satte sina tummar och pekfingrar samman til en cirkel och sa:
- När du är såhär öppen så har du bara en krystning kvar. Nu gör du bara som jag säger så spricker du inte. Han har mycket utrymme och verkar vilja komma ut på vänster sida. Jag la mig på vänster sida. Började krysta.
Sanningen att säga hade jag inte alls lust att krysta. Jag ville vila. Man har ju hört det att man brukar få vila innan krystvärkarna kommer. Inte jag. BM såg i journalen att jag sagt ja till att vara med i deras pallstudie, de tog fram pallen, jag segade mig ur sängen. Satte mig på pallen, gled runt som om jag haft olja på rumpan, tog mig igenom två krystvärkar. De kom fram till att jag blivit slumpad till att vara kontrollgrupp i pallstudien och därmed inte skulle sitta på pallen. BM sa skarpt att om jag ville sitta kvar skulle jag göra det. Hon hade nog koll på hur otroligt jobbigt det är att klättra runt när man vill trycka ut ett barn. Men min rumpa gled runt och det var inte bekvämt. Jag klättrade upp i sängen tog två krystvärkar på knä, helt omöjligt. Landade tillbaks på vänster sida och efter ungefär ytterliggare tre krystvärkar sa BM:
- Kommer du ihåg vad jag sa om när du är 10 cm öppen, då är det bara en krystning kvar. Ta i nu!
Sen tryckte jag på och det sa plopp, ungen gled ut, landade med BM:s hjälp på min mage, han var knallblå och han skrek på en gång.

BM och USK:en totalcoachade mig och den kvinnan är helt enastående, hon fångade mig och min Anders exakt där vi var och ledde oss handfast. Jag ska tillägga att detta är inte den hela historien. Jag minns inte alla detaljer. Det är en underlig resa att föda barn. Omodern, underligt och alldeles, alldeles underbart.