Förlossathon del 1 - Latensfas - Pinvärkar jo jag tackar!

NU är det dags, tänkte jag 6.30 för då minsann kom första värken och klockan 7.43 började vattnet gå, eller de så kallade hinnorna sprack. Plopp sa det mellan benen och det kändes som om jag kissat på mig. Det var inte så mycket. Vatten blandat med mens ungefär. När jag ringde förlossningen lät det inte uppseendeväckande åt något håll.
- Kom in när det är 5 minuter mellan värkarna, sa barnmorskan.
Värkarna minskade successivt avståndet. Avstannade lite, vilket kan vara normalt och fortsatte sedan. Två rejäla bad drog också på intensiteten.
Jobbigast i det här läget var att hålla ångan uppe. Mental styrka är a och o. Det är mycket, mycket lätt att lägga energi på fel saker. Amo skrev intensiva e-mail och "chattade" jag trodde jag skulle slå till honom. Knapp, kanpp lät det om honom och datorn och jag höll på att gå upp i limningen. Själv satt jag som en slapp valross och kände efter, följde med i rörelserna. Nu i efterhand så borde jag inte ha brytt mig utan bara hånglat med Amo, klippt gräsmattan eller bakat kakor. Det är svårt att veta hur det ska kännas eller om det känns rätt. Typiskt fall där hjärnan är liksom Uggla i Nalle Puh utgjuter sig om sakernas tillstånd och tycker och tänker medan hela resten av kroppen bara blir tröttare och tröttare.
Såhär känns en värk, på denna "nivå":
- Bebisen kanske sparkar eller buffar, pulsen ökar, sen kniper det tag i ljumskarna som om någon där inne inte alls försökte ta sig ut genom det avsedda hålet mellan benen utan rakt igenom magmusklerna.
Jag badade och tänkte på Rune som sprungit över Australien och rott över Atlanten. Jag vill inte sticka någon i ögat genom att upphöja hans prestation över den prestation som barnafödande innebär. Jag tror bara att det finns ett och annat att lära av en person som föresatt sig att löpa dag och natt eller att ro dag efter dag. Jag kunde identifiera att jag var på väg att bli modstulen:
- Smärta, tristess och väntan är inte vad den moderna människan vill ha när hon är på väg mot ett mål. Jag motiverade mig genom att bara tänka "glad och lycklig". Orkade inte med någon tydligare affirmation. Det var motigt till en början men hjärnan gav med sig och lallade med.
Vid 23 på kvällen var värkarna fortfarande 1,5 minuter långa och hade ett intervall på 6-7 minuter. Nu ska jag säga att värkarna tog i. Kramp. Ungefär som när man springer och får kramp. Kramp i bägge benen samtidigt, i varenda liten muskelfiber. Amo hjälpte till att andas. Han blåste sina andetag i min nacke, det var en höjdare. Vi var båda ganska trötta.
Vid 1 tiden åkte vi efter samtal till förlossningen.
Blev lagda i rum 13.
CTG sattes på, värkar mättes.
Jag blev undersökt.
- Du är inte öppen, sa BM, en professionell, trevlig dam som kändes oerhört trygg, lite sträng men trygg. Jag sa:
- Då får man lov att åka hem vá? Hem kändes som en pinnkoja i skogen, med stampat jordgolv . Jag var så förbaskatt trött. Matt och hade skitont! Hur i helvete skulle jag kunna sova?
- Ja, du ska åka hem. Men du ska få piller med dig. Två Panodil (Panodil? Ge mig ett hästpiller för fan!) och en tablett som får värkarna att lägga sig och sen en insomningstablett. Jag såg på BM och sa:
- Jag älskar dig!
Sen förklarade hon att jag har vad man kallar pinvärkar. Det är alltså värkar som är som riktiga värkar i täthet men som inte alls är lika starka och långa. Hon sa:
- Du tycker att du har ont nu men de riktiga värkarna är värre. Framförallt effektiva. Du kan ha pinvärkar i flera dagar och det är därför du får tabletterna, för att få lite vila. Du kommer inte orka med det aktiva förlossningsarbetet om vi inte låter dig vila nu. (Hon sa också att hon märkte att jag kunde andas och slappna av, jag vart lite stolt över det).
Vi åkte hem.
Jag tog pillren.
Vi kröp till kojs och den sista kända värken innan sömnen kom 2.44. Jag var inte alls beredd och spände mig. Far åt helvete vad ont det gjorde. Amo gjorde en hjälteinsats genom att andas som en shogun, han blåste på mig och tryckte ned mig i sängen. Jag grät lite av utmattning. Sedan sov vi.