Henke Larsson är kanske en flicka

Idag har jag städat, putsat, fejjat på ställen i huset som varit negligerade under en längre tid. Svetten lackar, jag är törstig som en björk i en balkonglåda. Tog en promenad i trädgården, jag var ändå tvungen att bära ut lite papper till pappersåtervinningen. Vår granne, den pensionerade trädgårdsmästaren höjer sin röst över äppelträdshäcken som skiljer våra tomter.
- Hur är det, frågar han.
- Bra, men jag är tjock, säger jag. Han har dålig syn så jag tycker att ett förtydligande är på sin plats.
- Jag har inte hört några barnskrik, säger han och sen pratar vi lite om den fantastiska sommaren och värmen som gör att man bara inte orkar någonting vettigt och att han är förkyld. Han berättar att hans fru minsann var jättestor när hon väntade deras första son, som nu är 57 år gammal. Frun, vars mage vi pratar om kommer fram till oss och förmanar att han minsann inte får stå ute i solen, han har lite feber och borde dessutom raka sig.
- Det var så roligt att känna på hennes mage och få en spark i örat. Han skrattar hjärtligt. Jag berättar att jag tycker att det är konstigt att bebisen där inne i mig är så stark.
- Som Henke Larsson, säger jag och känner att jag försöker flirta med hemmapubliken.
- Tror du det blir en fotbollspelare, säger han?
- Nja, säger jag, det bara känns som om det skulle kunna vara en fotbollspelare.
Frun säger:
- Det finns ju flickor också som spelar fotboll nuförtiden.
Han säger:
- Ja just det. Det kanske blir en liten flicka, det finns ju flickor som spelar fotboll!

BF-10: Trist och tråkigt

Nu är det 10 dagar kvar. Jag är superuttråkad och vill ha ungen här NU!
Jag hoppas på regelbundna värkar så fort jag får en förvärk.
Jag har tittat igenom alla program på History och Discovery Channel... Allt från hur jättestora saker flyttas, Korstågens uppgång och fall, arkeologiska utgrävningar i parti och minut, världskrigen har jag beskådat både i svartvitt och färg...
Jag har till och med börjat sticka. Huset är nästan kliniskt rent. (vilekt på intet sätt är min förtjänst).
Mitt mantra är Partus.
I kväll ska jag klippa gräsmattan igen både för att få motion och för att motivera resan nedåt, utåt!

Motion på stan, en talande sysselsättning

Idag har jag promenerat och shoppat. Shopping är ett slags motion jämförbart med hinderbana när kvinnan är höggravid. Människor ler tröstande mot mig. Barnmorskan sa vi vårt förra besök att "den kan komma när som helst". Säkert, säger jag, den kommer när den kommer och det är inte när som helst.
Förövrigt har jag promenerat på stan lite varje dag sedan en tag tillbaks. Igår kom tankarna på att tänk om vattnet går hipp som happ när jag är ute. Intressant tanke. Som på film.
Idag har jag utfört hinderbane övningarna: uppför trappa utan ledstång, nedför trappa utan ledstång, genom liten ynklig dörröppning eller förbi en lastbil tryckt mot en vägg. Jag har också talat med mina medmänniskor.
1, Den unga, smärta, vackra tjejen på kaféet log och sa:
- Skrik på mig om du vill ha hjälp. Jag stod och stirrade fånigt på deras kaffemeny. Kunde inte samla mig till ett val mellan 10 olika sorters kaffe.
- Skulle du ha något emot om jag tilltalar dig vänligt och respektfullt istället, hör jag mig själv säga? Hon såg mycket frågande ut. Jag log. Studerade menyn vidare, hon försvann bort, ut i köket, jag kunde inte välja mellan deras 10 kaffesorter så jag gick vidare.
2, Ett gäng ungdomar i en mycket färgstarkt målad minibuss stannade och frågade om vägen till närmaste apotek. Ha ha! Mitt lokalsinne är inte det bästa. Har aldrig varit det och just nu är det mycket under isen. De frågade efter ett Apotek. Jag känner till sjukhuset och dirigerade dem dit.
- Åk tillbaks, sväng uppför Hälsobacken, ta första till höger, åk rakt fram, följ skyltarna.
Kan det vara så att höggravida får en psi-koppling till närmaste förlossningsavdelning. Vet ej men jag hade munlädret till min fördel.
- Finns det inte något närmare, försökte den unge mannen.
- Jo, du kan bara vända och åka tillbaks genom stan, då hittar du ett mittemot Drottninggatan 7. Tyvärr blir det svårt för er att parkera på grund av festivalen, någon får hoppa ur bilen mitt på gatan, med risk för sitt liv.
Han log. Han förstod vad jag menade. Han frågade:
- Du den där festivalen? Var är den?
Jag kände stor sympati, vi talade samma dialekt.
- Det är hela stan, sa jag förklarande, köp ett Helsinborgs Dagblad så får ni en karta. Men det är svårt att missa den om man kör genom stan.
Han log, jag log.
För att citera Runeberg: Han talte icke men ögat talte. - Du obekante, du välbekante!

Amo har en nära döden upplevelse

Jag brukar ibland skryta med att min sambo är himla modig. Han säger alltid vad han tycker om allt och ibland kan det knyta sig i min mage för han kan vara himla obekväm på ett sätt som jag aldrig skulle vara. Han är tuff helt enkelt.
Igår hade jag en riktig skitdag. Jag är trött i kroppen, jag är som en sur disktrasa i hela kroppen, jag är irriterad och gråter om jag ser kattungar på teve. Jag var inte på bra humör och jag fick chansen efter att Amo frågat hur det var fatt att prata om det.
Jag pratade om det och var inte särskilt konstruktiv. (Jag har viss självkännedom).
För att säga sanningen så gnällde jag. Detta säger jag med eftertankens kranka blekhet.
Amo sa vänligt:
- Du borde faktiskt ta och tänka positivt och rycka upp dig. (Han säger själv att han inte sa orden "rycka upp dig", men det sa han, fast på ett snällt sätt).
Dödens bleka anlete svävade därmed över hans huvud. Jag blev så arg att jag inte riktigt kan förklara hur arg jag blev. På nått sätt hann jag också tänka på hur jävla modig han måste vara som säger sådana saker till en gravid kvinna. (Gravida kvinnor är skitfarliga och oberäkneliga).
Sen fortsatte Amo att, på det mest uthålliga sätt att prata med mig och jag pratade lite också och tyckte att jag lyckades riktigt bra med att framhålla min egen moraliska överlägsenhet utan att framstå som en martyr. Innan jag hade öppnat munnen givetvis för jag råkade haspla ur mig:
- Du kan inte fatta hur det känns att inte göra någonting att inte orka göra någonting, det är så jävla tråkigt att gå här och vänta och vänta och att inte orka göra nått. Jag känner mig så värdelös!
Varpå barnets far, min sambo, Amo säger:
- Men du gör ju visst nått, du håller ju på att vänta barn och det är inte konstigt att du inte orkar göra något annat. Jag räknar ju inte med att du ska orka gör någonting.
Så blev den stunden av gnäll liksom ogiltig. Jag blev hörd och faktum är att nu har jag inte haft dåligt samvete eller varit fullt så uttråkad i två hela dagar. Tjo hoo!

Tillväxtultraljud och ett ljus som gått upp...

Klockan 14.45 var vi på plats. Klockan 17.00 fick vi komma in till doktorn. Amo klättrade lite på väggarna. Jag gjorde som jag brukar i dessa situationer som jag ändå inte kan råda över: jag slappade.
Det var akutfall på förlossningen. Det fick vi veta när vi väntat i 45 minuter. Ytterliggare 45 minuter senare kom en läkare och en barnmorska eller två läkare gående genom korridoren, den ena av dem grät bittert och sa att hon bara ville gå hem.
Det gjorde inte så mycket att väntan blev två timmar.
En effektiv och trevlig läkare gjorde tillväxtultraljudet.
Skallen, längd från rumpa till huvudtoppen och längden på lårbenet mättes. Dessutom kollades pulsationen i navelsträngen. Allt väl. Jag fick en chock när läkaren mätte huvudet eftersom det framstod som gigantiskt... Det gick långsamt upp för mig att läkaren självklart förstorat bilden för att lättare kunna mäta. Det är inte roligt att vara så trög.
Vi kom överens om att barnet för det första har det så trångt att rörelser troligen inte känns motiverade och dessutom kan den ha vridit sig och sparkar åt nått håll där jag inte känner det. Tidigare har den haft en genuint preusisk dyngsrytm. Jag saknar den rytmen.

Ah! En helt annan sak. Jag har äntligen fattat ett skämt:
Amo har en t-shirt på vilken det står ungefär:
"Jag åkte till fängelset för att träffa Charles Mason och han sa:
- Är det varmt här eller är det jag som är galen."
Intressant att det är just nu, på botten av min intellektuella förmåga, efter 6 års nära relation, som jag fattar det skämtet.

Trängsel?

Åkte till sjukhuset efter att jag inte kände några fosterrörelser på ett par timmar.
På sjukhuset gjordes CTG. Jag fick notera eventuella fosterrörelser och allt var normalt. Tid bokades för tillväxtultraljud måndagen den 14.
Jag var fullständigt slut när vi kom hem.
Badade och funderade allvarligt på likheterna med mitt liv och "En kos dagbok".

Mänskligt förfall, HUTT åt helvete

Ja, idag har varit en dag i förfallets tecken.
Jag skulle slipa en vägg. Har kollat rörelsen, det fungerar, måste bara vara långsam och inte ta i. Somnade istället i soffan nästan direkt efter frukost. Klockan 11 insåg jag att jag var törstig, 11.30 kom utmattningen, jag drack resorb. Det hjälpte inte. Jag drack mer vatten. Sms:ade Amo och bad honom ringa om ett par timmar för att kolla att jag var vaken. Jag kände mig urlakad och hängig. La mig i sängen. Vaknade 13. Hungrig. Lagade sill och kokt potatis. Sillen, som ine hade utgånget datum var dålig. Jag blev desillusionerad och åt en smörgås. Åt kokt potatis. Blev ilsk och den trogne bloggläsaren med gott minne minns att jag skrivit om HUTT-principen. Jag ska inte bli för hungrig, uttråkad, trött och törstig... Nog, jag hade minus på alla parametrar. Jag tinade ett par bullar. Åt dem med mjölk. Läste lite. Suget efter saltlaktis kom. Ohanterligt. Oöverkommligt.
Tog en promenad till stormarknaden som finns 5 minuter bort. Mötte en intensivt svettandes stavgångare på vägen. Jag försökte sträcka upp mig för att dölja mina böjelser. Hon hade supersnygg figur.
Jag höll på att dö av kissnödighet. Kastade mig in på kundtoan. Grät lite för mig själv.
Gick till godishyllan. plockade saltlakrits.
Betalade. Köpe en bärkasse som täckmantel för godispåsen. Kände mig som en amerikansk bänksupare som sitter och dricker ur en pappåse. Jag åt ur min bärkasse. Mötte den spänstiga stavgångaren på väg hem. Fan vad fräsch hon var! Jag låtsades att jag hade yoghurt i bärkassen...
Lakritsen var inte så god som jag tänkt mig.
Slängde ganska mycket av den. Mådde ändå illa.
Har mått illa sedan dess.
Ska dricka mer vatten.
Glädjs lite åt att det är första gången under graviditeten som hunger, uttråkning, trötthet och törst har löpt amok med mig. Inser att mina marginaler är obefintliga.

En underbar barnmorska

Igår hos barnmorskan pratade vi förlossning, amning och barn i övrigt. Amo fick en skarp tillsägelse att läsa boken "Lyckad amning", man kan säga att det är hans hemläxa till nästa besök. Jag kunde ju stolt meddela att jag läst boken. (Blivande mammor är så rättrådiga så, bäst i klassen och med guldstjärna). Sen kom frågan upp om vi packat förlossningsväskan. Jag tittade utan att blinka på barnmorskan och sa att det är inte min sak, det är Amo som har hand om väskan. Tydligen är inte det ett vanligt svar från en blivande mamma och jag känner mig som värsta bästa superdelegeraren. Hur som helst, vi har en lista med saker som ska packas ner i väskan. Det finns en viss risk att vi hamnar på storlek koffert stället för väska. Tydligen, enligt barnmorskan, behövs endast:
- Patientbricka för mamma.
- Journal för mamma.
- Handledningen "Lyckad amning".
- Mössa till barnet.
Det är skönt att veta att om man får lust att föda på stan så klarar sjukvården av att man inte har alla "bra att ha grejjer" med sig.

Trimmade värden!

Jag har gått upp 11 kg hittills under graviditeten och är i vecka 36, det är bra. Järnvärde och blodtryck är utmärkta. Jag är så stolt!

Ett nytt jag har givit sig tillkänna

Jag "boar" i stor stil. Jag har aldrig varit så motiverad att hänga upp gardiner, måla, spackla och titta på kakel. Min sambo sa igår, när jag informerade honom om mina planer, eftersom de självklart involverar honom som arbetskraft att han tycker att vi skulle sätta oss ned och planera lite mer ingående hur saker och ting ska vara. Han förstår inte hur farligt han lever. Jag är inte den snälla goda kvinna "han gjorde med barn" längre; jag är ett gravidmonster som inte ger sig förrän min vilja är hans lag. Demokrati? Jag tror inte det!
Profylaxandning kan nog vara bra för att hantera andra svårigheter än sammandragningar, jag ska tipsa honom om detta.

Placenta med blåbärssylt.

Idag har jag läst min kära Culinaria Europa kokbok. Å vilket vidunder boken är. Fullproppad med recept och kulinariska bilder och allsköns information om mat från hela Europa. Under kapitlet från Ungern beskrivs palacsinta, lövtunna pannkakor som en kock vid namn Károly Gundel tog till historien genom att fylla dem med valnötter, russin och apelsin. Till informationen om dessa läckerheter läggs också uppgiften att att ordet palacsinta härstammar från romarnas ord (latin) för rund kaka, placenta. Detta gäller även de svenska pannkakorna.
Där ser man.
Jag tror jag ska göra lite placenta till middag imorgon. Med blåbärssylt.

Stadie av fatigue och livsglädje

Har just kommit hem från två veckor på annan ort. Jag kan inte kalla det semester även om jag inte gjort ett handtag. Hela jag är obekväm och gnäll och klagan är bara förnamnet. Är det inte för varmt så är det för kallt och då får bebisen hicka och skumpar runt i min mage som en rodeoryttare.
Jag gråter för allt:
- reklamfilm har äntligen den genomslagskraft som reklammakarna önskar sig. Jag Känner!
- regn är så himla fint. Så naturligt, så bra och så himla fint!
- gräs är också himla fint, plus att det är skönt att gå på. Bara det värt en flod av tårar.
- böcker tar slut. Hur kan dom! (Bu, hu, hu!)
- Ernst. Jag blir så lycklig av honom. Tårarna bara rinner.

Tips från babycoachen

Har varit hos min kusin och insupit all möjlig information om allt från bärselar till bästa amningspump och konstruktionen hos barnkläder. Min kusins fästmö, J, är dagisfröken och därför proffs på barn samt har en egen liten kis. Hon är ascool, när mormor fick sammanbrott för att lillkillen rev ut varenda pinal från köksskåpen när vi var på födelsedagsbesök sa J att han bara tränar avståndsbedömning. Dessutom ska för tydlighetens skull tilläggas att det var J:s skåp som ungen rev i, inte mormors.
Jag ställde hur som helst tusen frågor som den ganska valhänta kvinna jag är och vet nu att:
Barnet kan hålla uppe sitt huvud själv vid ca 3 månaders ålder. (Varför finns inte den informationen tydligt utskriven någonstans på Internet).
För kläder för en nyfödd gäller:
- byxben med fötter
- byxben med knäppning i grenen
- tröjor med omlott knäppning
Man lär sig ganska snabbt vad det är för person som ploppat ut. Barn är ingenting att vara rädd för.
Avent amningspump är bäst.
Ergobaby är en bra bärsele.
Man ska inte lyssna på alla tips man får för då bli man galen.

Jag konstaterar att jag just har tagit steget fullt ut och blivit en såndär gravid kvinna som inte kan sluta tänka på att jag är gravid.
Fan, tänk om Tänk om min barnmorska skulle informera mig om att det skulle vara fyra månader kvar av den här graviditeten istället för 1 månad. Tänk om just min graviditet är felräknad och kommer pågå längre. Tänk om hon sa:
-Du är ju egentligen en flodhäst, då är du inte ens halvvägs genom grossessen nu...
Jag tror jag skulle smälla av då.