Amo har en nära döden upplevelse

Jag brukar ibland skryta med att min sambo är himla modig. Han säger alltid vad han tycker om allt och ibland kan det knyta sig i min mage för han kan vara himla obekväm på ett sätt som jag aldrig skulle vara. Han är tuff helt enkelt.
Igår hade jag en riktig skitdag. Jag är trött i kroppen, jag är som en sur disktrasa i hela kroppen, jag är irriterad och gråter om jag ser kattungar på teve. Jag var inte på bra humör och jag fick chansen efter att Amo frågat hur det var fatt att prata om det.
Jag pratade om det och var inte särskilt konstruktiv. (Jag har viss självkännedom).
För att säga sanningen så gnällde jag. Detta säger jag med eftertankens kranka blekhet.
Amo sa vänligt:
- Du borde faktiskt ta och tänka positivt och rycka upp dig. (Han säger själv att han inte sa orden "rycka upp dig", men det sa han, fast på ett snällt sätt).
Dödens bleka anlete svävade därmed över hans huvud. Jag blev så arg att jag inte riktigt kan förklara hur arg jag blev. På nått sätt hann jag också tänka på hur jävla modig han måste vara som säger sådana saker till en gravid kvinna. (Gravida kvinnor är skitfarliga och oberäkneliga).
Sen fortsatte Amo att, på det mest uthålliga sätt att prata med mig och jag pratade lite också och tyckte att jag lyckades riktigt bra med att framhålla min egen moraliska överlägsenhet utan att framstå som en martyr. Innan jag hade öppnat munnen givetvis för jag råkade haspla ur mig:
- Du kan inte fatta hur det känns att inte göra någonting att inte orka göra någonting, det är så jävla tråkigt att gå här och vänta och vänta och att inte orka göra nått. Jag känner mig så värdelös!
Varpå barnets far, min sambo, Amo säger:
- Men du gör ju visst nått, du håller ju på att vänta barn och det är inte konstigt att du inte orkar göra något annat. Jag räknar ju inte med att du ska orka gör någonting.
Så blev den stunden av gnäll liksom ogiltig. Jag blev hörd och faktum är att nu har jag inte haft dåligt samvete eller varit fullt så uttråkad i två hela dagar. Tjo hoo!