Omstart: Tre månader till form

Jag var ute igår och promenerade. Ho ho! Mitt barn skrek som en galning och fick en tankning som inte gav mycket lugn i den lilla kroppen. Jag bestämde mig för att spurta hem. Halvvägs hemma, en sträcka på ca 2 km, inser jag att min kondition inte på lång vägar är vad den borde vara. Det är väl bara så att jag får börja om från början i löpspåret. Tur för mig att jag gjort det en gång så jag vet att det tar tre månader från otränad till tränad... Med lite jävlaranamma givetvis.

Offentlig amning

Igår på BVC började han kinka, stoppa händerna i munnen och skrika, jag bärjade amma honom i väntrummet. Karln som satt mittemot flyttade sig vänligt och diskret till en plats som var utom "synhåll". Jag tycker det är svårare än jag trodde att amma på allmän plats. Förra veckan var jag på Väla och försökte amma, det gick sådär, jag var nervös, tyckte att folk glodde och såg irriterade ut och han fick fel tag och jag åkte från Väla både modstulen och med en blåsa på bröstvårtan.

Om att inte få på sig kläder... ...och pingis

Jag har väninnor som säger, med röster som vibrerar av förtrytelse, att de inte fick på sig kläder under första tiden med sin baby. Det får inte jag heller. Det är skitskönt! Okej jag fattar att det är surt när man ska iväg. Men det är härligt att vara klädd i pyjamas.
Under mina amningsstunder har jag kollat på OS.
Pingis. Den ultimata mellanstadieuppehållsrumstidsfördrivet.
Är det verkligen en sport för vuxna män?
De blir tvivelsutan svettiga, jag ser ju att pingis är förenat med en viss ansträngning. Men de ser så stora och klumpiga ut...
Pingis kommer aldrig bli lika coolt som biljard.
Min bror har varit på pingisklubb, dvs ett uteställe där man spelar pingis och dricker öl. Det var tydligen kul. Unisex på nått vis. Pingis kvalar inte in på manlighetstoppen.
Pingis är typ den där sporten som de roliga humorkillarna sysslar med.
Fan också, nu har jag verkligen argumenterat mig ut på rågåkern.
Det är ju humorkillarna man vill ha.

Saker ingen berättar för en om hur kroppen blir efter graviditeten

Det har tog mig nästan 3 dygn att inse att jag hade en drömförlossning.
Egentligen var det bara 6 timmar med jobbigare värk- och krystarbete, moderkakan gled ut på 7 minuter, jag förlorade en halv kaffekopp blod.
Jag skulle nog vilja byta den där poäng 7:an mot en 9:a eller 10:a. Det är nästan så att jag måste säga att jag inte riktigt förstår att jag fött barn.
Dock har min kropp efterslängar av att ha pressat ut babyn. Ett par dagar trodde jag faktiskt att de skulle ringa från förlossningen och fråga när jag ska komma och hämta soffgruppen.
Promenader är exempelvis plågsamt för min svanskota verkar ha fått sig en törn.
Boten överlag heter något så käckt som knipövningar. Det är inte nått man hör talas särskilt mycket om. Jo, man får höra att man ska motionera sitt underrede med knipövningar, men inte varför.
Sjukgymnasten som hade information för alla inblandade mammor på Egenvården var mycket rakt på sak och sa:
- Man blir förslappad.
Är det nått jag inte står ut med tanken på är förslappning.
Sjukgymnasten utgöt sig också långt och länge om att "om alla kvinnor kunde ta och gör knipövningar så skulle trosskyddsindustrin gå i putten".
Just nu jobbar jag alltså stenhårt på att Proctor and Gamble ska gå i putten.
Springa får jag tidigast börja göra två veckor efter förlossningen.
Jag längtar.

Förlossathon del 5 - Hemma - Endorfinerna rinner ur kroppen

Vi kom hem vid 17 tiden dagen efter att han föddes.
Jag var fortfarande pigg på endorfiner och minns inte något av vad vi gjorde hemma under den dagen. Jag minns bara att jag gick omkring med en känsla av ödmjuk vördnad i bröstet.
Sedan grät jag en flod av trötta tårar av glädje och närjag gjort det kunde jag sova.

Förlosssathon del 4 - Egenvård - På egen hand

När man får barn får man mängder av tips och råd. Det gäller att välja vem man lyssnar på. En annan sak som händer är att ingen ifrågasätter att är ens barn är ens barn. (Ge och ta lite).
Vi kom till egenvården vid 02.00 och åt lite smörgåsar.
Somnade med babyn mellan oss.
Babyn vaknade och skrek.
Jag matade.
Han åt.
Amo sov.
Klockan 10 kom en BM in på rummet, hon pratade som muminmamman. Vi hade tappat linskyddet till kameran på förlossningssalen. Vi pratade lite om förlossningen och jag bad henne visa mig hur man ammar. Det är en konst i sig. Vi fick kläm på't.
Doktorn kom och böjde, bände, lös i munnen, tittade i ögonen och klämde i största allmänhet. Barnet är utan anmärkning.
Amo och jag fick myror i kroppen.
Det var mycket spring på avdelningen. Jag blev stressad. Vi berättade för muminmamman att vi ville åka hem, hon sa att det troligen var lika bra. Vi hade ett avslutande samtal och bestämde tid för ytterliggare en undersökning av babyn.
Jag fick poängsätta min förlossning. Mellan 1 som var extremt dåligt och 10 som var extremt bra satte jag 7. BM undersökte mig ochjag var också utan anmärkning.
Sedan bar det av hemmåt.

Förlossathlon del 3 - Målgång - Profylax regerar

Klockan 16 kom värkarna igång igen, som precis som barnmorskan utlovat. Klart hanterbara, precis som gårdagens värkar. Jag kände mig ointresserad, säker på att min kropp skulle fortsätta spela mig spratt. Bakade en kladdkaka och en mjuk pepparkaka med lingonsylt. Smakade på båda. Meddelade Amo att jag behagade bada och bad honom komma med för att klocka värkarna. Vi tog in en fotölj i badrummet så att kan kunde sitta bekvämt. Vi startade på 9 minuters mellanrum.
Det närmade sig 6 minuter och jag andades duktigt. Nu var värkarna jämna igen. Det tog i ungefär likadant som det gjorde igår när vi åkte in. Vi ringde förlossningen, de ville ha ner värkarna till 4 minuters mellanrum innan vi skulle åka in igen. Jag flåsade på och i efterklokhetens ljus borde vi ha fattat att jag öppnat mig eftersom jag var tvungen att börja flåsandas.
Jag klev upp ur badet med Amo som assisterade lyftkran när det var 4 minuter mellan värkarna och efter ett samtal med barnmorskan sa hon att hon tyckte jag skulle komma in. Hon talade lugnt och sakligt som om det inte alls gällde livet utan mer som om det var frågan av utvecklingssamtal i årskurs sju.
Amo härjade genom huset efter våra grejjer och jag började skrika av värkarna. Vi kom till slut ut genom dörren. Jag klev ut och drabbades av kulmen på en värk. Vrålade över nejden. Stapplade frammåt. Amo packade bilen. Jag kände att jag behövde spy så jag ställde mig på alla fyra i rabatten och kräktes rikligt. (Räktoast från Prego i Viken är lika god på nedvägen som på uppvägen). Ett gäng killar promenerade förbi. Jag hukade mig så mycket jag kunde. Jag vill inte tänka på om de kanske drabbas av förlossningsrädsla av detta eller om de kanske blir mer ambitiösa preventivmedels användare.
Vi kom iväg och Amo körde som värsta limousinechauffören. Jag hade inte vett att uppskatta färden alls. Vid sjukhuset närapå kröp jag ur bilen, skrek mig förbi akutmottagningen och korridoren till rum 6 var den längsta väg jag färdats i mitt liv. Jag skrev detta i ett e-mail till min vän J som svarade:
- Det där med längst vägen i sitt liv, för mig var det 52 meter från den varma bussen efter vasaloppet över en parkering till duschen, jag var vilsen, nedkyld, förvirrad och undrade vem som bestämde över den gamla kroppen jag såg vingla under mina ögon...
Ungefär så kändes den långa vägen från hissen till rum 6.
Väl inne på rummet satte USK ett CTG och BM konstaterade att jag var 9 cm öppen. Hon sa:
- Om du känner dig bajsnödig eller vill krysta så ge dig hän.
Vetskapen om att jag var 9 cm öppen gladde mig något enormt. Det sägs att den värsta delen av en förlossning är när man är öppen 7-8 cm. Det värsta var över, vilket jag också lättad sa till BM. Hon skrattade och sa att det hade jag rätt i. Sedan visade hon mig med sina fingrar hur krystningen skulle gå till. Hon satte sina tummar och pekfingrar samman til en cirkel och sa:
- När du är såhär öppen så har du bara en krystning kvar. Nu gör du bara som jag säger så spricker du inte. Han har mycket utrymme och verkar vilja komma ut på vänster sida. Jag la mig på vänster sida. Började krysta.
Sanningen att säga hade jag inte alls lust att krysta. Jag ville vila. Man har ju hört det att man brukar få vila innan krystvärkarna kommer. Inte jag. BM såg i journalen att jag sagt ja till att vara med i deras pallstudie, de tog fram pallen, jag segade mig ur sängen. Satte mig på pallen, gled runt som om jag haft olja på rumpan, tog mig igenom två krystvärkar. De kom fram till att jag blivit slumpad till att vara kontrollgrupp i pallstudien och därmed inte skulle sitta på pallen. BM sa skarpt att om jag ville sitta kvar skulle jag göra det. Hon hade nog koll på hur otroligt jobbigt det är att klättra runt när man vill trycka ut ett barn. Men min rumpa gled runt och det var inte bekvämt. Jag klättrade upp i sängen tog två krystvärkar på knä, helt omöjligt. Landade tillbaks på vänster sida och efter ungefär ytterliggare tre krystvärkar sa BM:
- Kommer du ihåg vad jag sa om när du är 10 cm öppen, då är det bara en krystning kvar. Ta i nu!
Sen tryckte jag på och det sa plopp, ungen gled ut, landade med BM:s hjälp på min mage, han var knallblå och han skrek på en gång.

BM och USK:en totalcoachade mig och den kvinnan är helt enastående, hon fångade mig och min Anders exakt där vi var och ledde oss handfast. Jag ska tillägga att detta är inte den hela historien. Jag minns inte alla detaljer. Det är en underlig resa att föda barn. Omodern, underligt och alldeles, alldeles underbart.

Förlossathon del 2 - Stoppad latensfas - Omgruppering av trupperna

Vaknade vid 8.
Åt en smörgås och drack jos.
Funderade över gårdagen.
Amo och jag har nu chansen att "göra om" latensfasen. Vi kanske kommer bli värsta latensfasproffsen.
Vi måste hitta sätt att göra oss av med tröttheten. Den mentala tröttheten. Läxan från igår är att när huvudet jobbar sliter det på kroppen. När kroppen sedan ska jobba skiter det sig för den orkar inte. Något jag borde minnas från mina turer i joggingspåret. Stäng av skallen! Få hjärnan att göra nått annat. Räkna kottar eller nått annat viktigt, stava svåra ord baklänges. När hjärnan börjar lägga sig i vad kropp och själ gör så går det över styr. Idag ska jag baka kakor, brownies och kanelbullar. Det kommer pinvärkar då och då och jag ger högaktingsfullt sjutton i dem. Andas bara men ignorerar deras intervall. Värkarna kommer oavsett vad man gör så man behöver inte koncentrera sig på dem även om det är lätt att göra.
Vi har bestämt att äta lunch ute och att jag ska baka idag. BM trodde att verkan av pillren skulle vara definitivt över till kvällen så då börjar det väl igen.
När det står i förlossningsbeskrivningen att latensfasen kan ta dygn betyder det dygn. Men det pratar man inte så mycket om. Det är lätt att få känslan av att den som kommer in utan öppning har åkt in för tidigt. (Klantigt och lite hysteriskt) För mig var det jätte-på-gång, min känsla var att jag var klar för att krysta. Tydligen inte. Kanske som för den som aldrig sprungit över västerbron. Den tar slut men man vet inte när och inte hur ont det gör innan det slutar göra ont.
Jag är, sammanfattningsvis, glad att jag fick en dag att övningsandas på. Det blev inte en bebis men ett provskott. Sista värken innan sömnen visade verkligen hur viktigt det är att andas. Att göra motstånd mot värken är lönlöst och man är chanslös. Det var nära panik eftersom värken fulkomligen överrumplade mig. Det gjorde oerhört ont.
En sak till: Mina vänner tänker på mig. Det är jag så oerhört tacksam för. Tankar har helt enkelt magisk kraft.

Förlossathon del 1 - Latensfas - Pinvärkar jo jag tackar!

NU är det dags, tänkte jag 6.30 för då minsann kom första värken och klockan 7.43 började vattnet gå, eller de så kallade hinnorna sprack. Plopp sa det mellan benen och det kändes som om jag kissat på mig. Det var inte så mycket. Vatten blandat med mens ungefär. När jag ringde förlossningen lät det inte uppseendeväckande åt något håll.
- Kom in när det är 5 minuter mellan värkarna, sa barnmorskan.
Värkarna minskade successivt avståndet. Avstannade lite, vilket kan vara normalt och fortsatte sedan. Två rejäla bad drog också på intensiteten.
Jobbigast i det här läget var att hålla ångan uppe. Mental styrka är a och o. Det är mycket, mycket lätt att lägga energi på fel saker. Amo skrev intensiva e-mail och "chattade" jag trodde jag skulle slå till honom. Knapp, kanpp lät det om honom och datorn och jag höll på att gå upp i limningen. Själv satt jag som en slapp valross och kände efter, följde med i rörelserna. Nu i efterhand så borde jag inte ha brytt mig utan bara hånglat med Amo, klippt gräsmattan eller bakat kakor. Det är svårt att veta hur det ska kännas eller om det känns rätt. Typiskt fall där hjärnan är liksom Uggla i Nalle Puh utgjuter sig om sakernas tillstånd och tycker och tänker medan hela resten av kroppen bara blir tröttare och tröttare.
Såhär känns en värk, på denna "nivå":
- Bebisen kanske sparkar eller buffar, pulsen ökar, sen kniper det tag i ljumskarna som om någon där inne inte alls försökte ta sig ut genom det avsedda hålet mellan benen utan rakt igenom magmusklerna.
Jag badade och tänkte på Rune som sprungit över Australien och rott över Atlanten. Jag vill inte sticka någon i ögat genom att upphöja hans prestation över den prestation som barnafödande innebär. Jag tror bara att det finns ett och annat att lära av en person som föresatt sig att löpa dag och natt eller att ro dag efter dag. Jag kunde identifiera att jag var på väg att bli modstulen:
- Smärta, tristess och väntan är inte vad den moderna människan vill ha när hon är på väg mot ett mål. Jag motiverade mig genom att bara tänka "glad och lycklig". Orkade inte med någon tydligare affirmation. Det var motigt till en början men hjärnan gav med sig och lallade med.
Vid 23 på kvällen var värkarna fortfarande 1,5 minuter långa och hade ett intervall på 6-7 minuter. Nu ska jag säga att värkarna tog i. Kramp. Ungefär som när man springer och får kramp. Kramp i bägge benen samtidigt, i varenda liten muskelfiber. Amo hjälpte till att andas. Han blåste sina andetag i min nacke, det var en höjdare. Vi var båda ganska trötta.
Vid 1 tiden åkte vi efter samtal till förlossningen.
Blev lagda i rum 13.
CTG sattes på, värkar mättes.
Jag blev undersökt.
- Du är inte öppen, sa BM, en professionell, trevlig dam som kändes oerhört trygg, lite sträng men trygg. Jag sa:
- Då får man lov att åka hem vá? Hem kändes som en pinnkoja i skogen, med stampat jordgolv . Jag var så förbaskatt trött. Matt och hade skitont! Hur i helvete skulle jag kunna sova?
- Ja, du ska åka hem. Men du ska få piller med dig. Två Panodil (Panodil? Ge mig ett hästpiller för fan!) och en tablett som får värkarna att lägga sig och sen en insomningstablett. Jag såg på BM och sa:
- Jag älskar dig!
Sen förklarade hon att jag har vad man kallar pinvärkar. Det är alltså värkar som är som riktiga värkar i täthet men som inte alls är lika starka och långa. Hon sa:
- Du tycker att du har ont nu men de riktiga värkarna är värre. Framförallt effektiva. Du kan ha pinvärkar i flera dagar och det är därför du får tabletterna, för att få lite vila. Du kommer inte orka med det aktiva förlossningsarbetet om vi inte låter dig vila nu. (Hon sa också att hon märkte att jag kunde andas och slappna av, jag vart lite stolt över det).
Vi åkte hem.
Jag tog pillren.
Vi kröp till kojs och den sista kända värken innan sömnen kom 2.44. Jag var inte alls beredd och spände mig. Far åt helvete vad ont det gjorde. Amo gjorde en hjälteinsats genom att andas som en shogun, han blåste på mig och tryckte ned mig i sängen. Jag grät lite av utmattning. Sedan sov vi.

Henke Larsson är kanske en flicka

Idag har jag städat, putsat, fejjat på ställen i huset som varit negligerade under en längre tid. Svetten lackar, jag är törstig som en björk i en balkonglåda. Tog en promenad i trädgården, jag var ändå tvungen att bära ut lite papper till pappersåtervinningen. Vår granne, den pensionerade trädgårdsmästaren höjer sin röst över äppelträdshäcken som skiljer våra tomter.
- Hur är det, frågar han.
- Bra, men jag är tjock, säger jag. Han har dålig syn så jag tycker att ett förtydligande är på sin plats.
- Jag har inte hört några barnskrik, säger han och sen pratar vi lite om den fantastiska sommaren och värmen som gör att man bara inte orkar någonting vettigt och att han är förkyld. Han berättar att hans fru minsann var jättestor när hon väntade deras första son, som nu är 57 år gammal. Frun, vars mage vi pratar om kommer fram till oss och förmanar att han minsann inte får stå ute i solen, han har lite feber och borde dessutom raka sig.
- Det var så roligt att känna på hennes mage och få en spark i örat. Han skrattar hjärtligt. Jag berättar att jag tycker att det är konstigt att bebisen där inne i mig är så stark.
- Som Henke Larsson, säger jag och känner att jag försöker flirta med hemmapubliken.
- Tror du det blir en fotbollspelare, säger han?
- Nja, säger jag, det bara känns som om det skulle kunna vara en fotbollspelare.
Frun säger:
- Det finns ju flickor också som spelar fotboll nuförtiden.
Han säger:
- Ja just det. Det kanske blir en liten flicka, det finns ju flickor som spelar fotboll!

BF-10: Trist och tråkigt

Nu är det 10 dagar kvar. Jag är superuttråkad och vill ha ungen här NU!
Jag hoppas på regelbundna värkar så fort jag får en förvärk.
Jag har tittat igenom alla program på History och Discovery Channel... Allt från hur jättestora saker flyttas, Korstågens uppgång och fall, arkeologiska utgrävningar i parti och minut, världskrigen har jag beskådat både i svartvitt och färg...
Jag har till och med börjat sticka. Huset är nästan kliniskt rent. (vilekt på intet sätt är min förtjänst).
Mitt mantra är Partus.
I kväll ska jag klippa gräsmattan igen både för att få motion och för att motivera resan nedåt, utåt!

Motion på stan, en talande sysselsättning

Idag har jag promenerat och shoppat. Shopping är ett slags motion jämförbart med hinderbana när kvinnan är höggravid. Människor ler tröstande mot mig. Barnmorskan sa vi vårt förra besök att "den kan komma när som helst". Säkert, säger jag, den kommer när den kommer och det är inte när som helst.
Förövrigt har jag promenerat på stan lite varje dag sedan en tag tillbaks. Igår kom tankarna på att tänk om vattnet går hipp som happ när jag är ute. Intressant tanke. Som på film.
Idag har jag utfört hinderbane övningarna: uppför trappa utan ledstång, nedför trappa utan ledstång, genom liten ynklig dörröppning eller förbi en lastbil tryckt mot en vägg. Jag har också talat med mina medmänniskor.
1, Den unga, smärta, vackra tjejen på kaféet log och sa:
- Skrik på mig om du vill ha hjälp. Jag stod och stirrade fånigt på deras kaffemeny. Kunde inte samla mig till ett val mellan 10 olika sorters kaffe.
- Skulle du ha något emot om jag tilltalar dig vänligt och respektfullt istället, hör jag mig själv säga? Hon såg mycket frågande ut. Jag log. Studerade menyn vidare, hon försvann bort, ut i köket, jag kunde inte välja mellan deras 10 kaffesorter så jag gick vidare.
2, Ett gäng ungdomar i en mycket färgstarkt målad minibuss stannade och frågade om vägen till närmaste apotek. Ha ha! Mitt lokalsinne är inte det bästa. Har aldrig varit det och just nu är det mycket under isen. De frågade efter ett Apotek. Jag känner till sjukhuset och dirigerade dem dit.
- Åk tillbaks, sväng uppför Hälsobacken, ta första till höger, åk rakt fram, följ skyltarna.
Kan det vara så att höggravida får en psi-koppling till närmaste förlossningsavdelning. Vet ej men jag hade munlädret till min fördel.
- Finns det inte något närmare, försökte den unge mannen.
- Jo, du kan bara vända och åka tillbaks genom stan, då hittar du ett mittemot Drottninggatan 7. Tyvärr blir det svårt för er att parkera på grund av festivalen, någon får hoppa ur bilen mitt på gatan, med risk för sitt liv.
Han log. Han förstod vad jag menade. Han frågade:
- Du den där festivalen? Var är den?
Jag kände stor sympati, vi talade samma dialekt.
- Det är hela stan, sa jag förklarande, köp ett Helsinborgs Dagblad så får ni en karta. Men det är svårt att missa den om man kör genom stan.
Han log, jag log.
För att citera Runeberg: Han talte icke men ögat talte. - Du obekante, du välbekante!

Amo har en nära döden upplevelse

Jag brukar ibland skryta med att min sambo är himla modig. Han säger alltid vad han tycker om allt och ibland kan det knyta sig i min mage för han kan vara himla obekväm på ett sätt som jag aldrig skulle vara. Han är tuff helt enkelt.
Igår hade jag en riktig skitdag. Jag är trött i kroppen, jag är som en sur disktrasa i hela kroppen, jag är irriterad och gråter om jag ser kattungar på teve. Jag var inte på bra humör och jag fick chansen efter att Amo frågat hur det var fatt att prata om det.
Jag pratade om det och var inte särskilt konstruktiv. (Jag har viss självkännedom).
För att säga sanningen så gnällde jag. Detta säger jag med eftertankens kranka blekhet.
Amo sa vänligt:
- Du borde faktiskt ta och tänka positivt och rycka upp dig. (Han säger själv att han inte sa orden "rycka upp dig", men det sa han, fast på ett snällt sätt).
Dödens bleka anlete svävade därmed över hans huvud. Jag blev så arg att jag inte riktigt kan förklara hur arg jag blev. På nått sätt hann jag också tänka på hur jävla modig han måste vara som säger sådana saker till en gravid kvinna. (Gravida kvinnor är skitfarliga och oberäkneliga).
Sen fortsatte Amo att, på det mest uthålliga sätt att prata med mig och jag pratade lite också och tyckte att jag lyckades riktigt bra med att framhålla min egen moraliska överlägsenhet utan att framstå som en martyr. Innan jag hade öppnat munnen givetvis för jag råkade haspla ur mig:
- Du kan inte fatta hur det känns att inte göra någonting att inte orka göra någonting, det är så jävla tråkigt att gå här och vänta och vänta och att inte orka göra nått. Jag känner mig så värdelös!
Varpå barnets far, min sambo, Amo säger:
- Men du gör ju visst nått, du håller ju på att vänta barn och det är inte konstigt att du inte orkar göra något annat. Jag räknar ju inte med att du ska orka gör någonting.
Så blev den stunden av gnäll liksom ogiltig. Jag blev hörd och faktum är att nu har jag inte haft dåligt samvete eller varit fullt så uttråkad i två hela dagar. Tjo hoo!

Tillväxtultraljud och ett ljus som gått upp...

Klockan 14.45 var vi på plats. Klockan 17.00 fick vi komma in till doktorn. Amo klättrade lite på väggarna. Jag gjorde som jag brukar i dessa situationer som jag ändå inte kan råda över: jag slappade.
Det var akutfall på förlossningen. Det fick vi veta när vi väntat i 45 minuter. Ytterliggare 45 minuter senare kom en läkare och en barnmorska eller två läkare gående genom korridoren, den ena av dem grät bittert och sa att hon bara ville gå hem.
Det gjorde inte så mycket att väntan blev två timmar.
En effektiv och trevlig läkare gjorde tillväxtultraljudet.
Skallen, längd från rumpa till huvudtoppen och längden på lårbenet mättes. Dessutom kollades pulsationen i navelsträngen. Allt väl. Jag fick en chock när läkaren mätte huvudet eftersom det framstod som gigantiskt... Det gick långsamt upp för mig att läkaren självklart förstorat bilden för att lättare kunna mäta. Det är inte roligt att vara så trög.
Vi kom överens om att barnet för det första har det så trångt att rörelser troligen inte känns motiverade och dessutom kan den ha vridit sig och sparkar åt nått håll där jag inte känner det. Tidigare har den haft en genuint preusisk dyngsrytm. Jag saknar den rytmen.

Ah! En helt annan sak. Jag har äntligen fattat ett skämt:
Amo har en t-shirt på vilken det står ungefär:
"Jag åkte till fängelset för att träffa Charles Mason och han sa:
- Är det varmt här eller är det jag som är galen."
Intressant att det är just nu, på botten av min intellektuella förmåga, efter 6 års nära relation, som jag fattar det skämtet.

Trängsel?

Åkte till sjukhuset efter att jag inte kände några fosterrörelser på ett par timmar.
På sjukhuset gjordes CTG. Jag fick notera eventuella fosterrörelser och allt var normalt. Tid bokades för tillväxtultraljud måndagen den 14.
Jag var fullständigt slut när vi kom hem.
Badade och funderade allvarligt på likheterna med mitt liv och "En kos dagbok".

Mänskligt förfall, HUTT åt helvete

Ja, idag har varit en dag i förfallets tecken.
Jag skulle slipa en vägg. Har kollat rörelsen, det fungerar, måste bara vara långsam och inte ta i. Somnade istället i soffan nästan direkt efter frukost. Klockan 11 insåg jag att jag var törstig, 11.30 kom utmattningen, jag drack resorb. Det hjälpte inte. Jag drack mer vatten. Sms:ade Amo och bad honom ringa om ett par timmar för att kolla att jag var vaken. Jag kände mig urlakad och hängig. La mig i sängen. Vaknade 13. Hungrig. Lagade sill och kokt potatis. Sillen, som ine hade utgånget datum var dålig. Jag blev desillusionerad och åt en smörgås. Åt kokt potatis. Blev ilsk och den trogne bloggläsaren med gott minne minns att jag skrivit om HUTT-principen. Jag ska inte bli för hungrig, uttråkad, trött och törstig... Nog, jag hade minus på alla parametrar. Jag tinade ett par bullar. Åt dem med mjölk. Läste lite. Suget efter saltlaktis kom. Ohanterligt. Oöverkommligt.
Tog en promenad till stormarknaden som finns 5 minuter bort. Mötte en intensivt svettandes stavgångare på vägen. Jag försökte sträcka upp mig för att dölja mina böjelser. Hon hade supersnygg figur.
Jag höll på att dö av kissnödighet. Kastade mig in på kundtoan. Grät lite för mig själv.
Gick till godishyllan. plockade saltlakrits.
Betalade. Köpe en bärkasse som täckmantel för godispåsen. Kände mig som en amerikansk bänksupare som sitter och dricker ur en pappåse. Jag åt ur min bärkasse. Mötte den spänstiga stavgångaren på väg hem. Fan vad fräsch hon var! Jag låtsades att jag hade yoghurt i bärkassen...
Lakritsen var inte så god som jag tänkt mig.
Slängde ganska mycket av den. Mådde ändå illa.
Har mått illa sedan dess.
Ska dricka mer vatten.
Glädjs lite åt att det är första gången under graviditeten som hunger, uttråkning, trötthet och törst har löpt amok med mig. Inser att mina marginaler är obefintliga.

En underbar barnmorska

Igår hos barnmorskan pratade vi förlossning, amning och barn i övrigt. Amo fick en skarp tillsägelse att läsa boken "Lyckad amning", man kan säga att det är hans hemläxa till nästa besök. Jag kunde ju stolt meddela att jag läst boken. (Blivande mammor är så rättrådiga så, bäst i klassen och med guldstjärna). Sen kom frågan upp om vi packat förlossningsväskan. Jag tittade utan att blinka på barnmorskan och sa att det är inte min sak, det är Amo som har hand om väskan. Tydligen är inte det ett vanligt svar från en blivande mamma och jag känner mig som värsta bästa superdelegeraren. Hur som helst, vi har en lista med saker som ska packas ner i väskan. Det finns en viss risk att vi hamnar på storlek koffert stället för väska. Tydligen, enligt barnmorskan, behövs endast:
- Patientbricka för mamma.
- Journal för mamma.
- Handledningen "Lyckad amning".
- Mössa till barnet.
Det är skönt att veta att om man får lust att föda på stan så klarar sjukvården av att man inte har alla "bra att ha grejjer" med sig.

Trimmade värden!

Jag har gått upp 11 kg hittills under graviditeten och är i vecka 36, det är bra. Järnvärde och blodtryck är utmärkta. Jag är så stolt!

Ett nytt jag har givit sig tillkänna

Jag "boar" i stor stil. Jag har aldrig varit så motiverad att hänga upp gardiner, måla, spackla och titta på kakel. Min sambo sa igår, när jag informerade honom om mina planer, eftersom de självklart involverar honom som arbetskraft att han tycker att vi skulle sätta oss ned och planera lite mer ingående hur saker och ting ska vara. Han förstår inte hur farligt han lever. Jag är inte den snälla goda kvinna "han gjorde med barn" längre; jag är ett gravidmonster som inte ger sig förrän min vilja är hans lag. Demokrati? Jag tror inte det!
Profylaxandning kan nog vara bra för att hantera andra svårigheter än sammandragningar, jag ska tipsa honom om detta.

Placenta med blåbärssylt.

Idag har jag läst min kära Culinaria Europa kokbok. Å vilket vidunder boken är. Fullproppad med recept och kulinariska bilder och allsköns information om mat från hela Europa. Under kapitlet från Ungern beskrivs palacsinta, lövtunna pannkakor som en kock vid namn Károly Gundel tog till historien genom att fylla dem med valnötter, russin och apelsin. Till informationen om dessa läckerheter läggs också uppgiften att att ordet palacsinta härstammar från romarnas ord (latin) för rund kaka, placenta. Detta gäller även de svenska pannkakorna.
Där ser man.
Jag tror jag ska göra lite placenta till middag imorgon. Med blåbärssylt.

Stadie av fatigue och livsglädje

Har just kommit hem från två veckor på annan ort. Jag kan inte kalla det semester även om jag inte gjort ett handtag. Hela jag är obekväm och gnäll och klagan är bara förnamnet. Är det inte för varmt så är det för kallt och då får bebisen hicka och skumpar runt i min mage som en rodeoryttare.
Jag gråter för allt:
- reklamfilm har äntligen den genomslagskraft som reklammakarna önskar sig. Jag Känner!
- regn är så himla fint. Så naturligt, så bra och så himla fint!
- gräs är också himla fint, plus att det är skönt att gå på. Bara det värt en flod av tårar.
- böcker tar slut. Hur kan dom! (Bu, hu, hu!)
- Ernst. Jag blir så lycklig av honom. Tårarna bara rinner.

Tips från babycoachen

Har varit hos min kusin och insupit all möjlig information om allt från bärselar till bästa amningspump och konstruktionen hos barnkläder. Min kusins fästmö, J, är dagisfröken och därför proffs på barn samt har en egen liten kis. Hon är ascool, när mormor fick sammanbrott för att lillkillen rev ut varenda pinal från köksskåpen när vi var på födelsedagsbesök sa J att han bara tränar avståndsbedömning. Dessutom ska för tydlighetens skull tilläggas att det var J:s skåp som ungen rev i, inte mormors.
Jag ställde hur som helst tusen frågor som den ganska valhänta kvinna jag är och vet nu att:
Barnet kan hålla uppe sitt huvud själv vid ca 3 månaders ålder. (Varför finns inte den informationen tydligt utskriven någonstans på Internet).
För kläder för en nyfödd gäller:
- byxben med fötter
- byxben med knäppning i grenen
- tröjor med omlott knäppning
Man lär sig ganska snabbt vad det är för person som ploppat ut. Barn är ingenting att vara rädd för.
Avent amningspump är bäst.
Ergobaby är en bra bärsele.
Man ska inte lyssna på alla tips man får för då bli man galen.

Jag konstaterar att jag just har tagit steget fullt ut och blivit en såndär gravid kvinna som inte kan sluta tänka på att jag är gravid.
Fan, tänk om Tänk om min barnmorska skulle informera mig om att det skulle vara fyra månader kvar av den här graviditeten istället för 1 månad. Tänk om just min graviditet är felräknad och kommer pågå längre. Tänk om hon sa:
-Du är ju egentligen en flodhäst, då är du inte ens halvvägs genom grossessen nu...
Jag tror jag skulle smälla av då.

Ögat i bihålan

Det första är att mellan ögat och bihålan finns ett flortunt ben som heter nånting som låter som papper; det är för att vi ska förstå att det är papperstunt. Om det benet går sönder eller krossas så kan ögat trilla ner i bihålan. Då kan man hissa upp ögat med hjälp av en kudde som man fyller med saltlösning. Sen spikar man igen hålet med en titaniumplatta. (Observera att jag inte är medicinskt kunnig eller särskilt insatt i proceduren i helhet). Det som fångade mina tankar är att en man i tyskland råkade ut för detta och under tiden ögat låg i bihålan så kunde man lysa på hans kind med en ficklampa och han reagerade för ljuset.
Jag tror att om jag funderar för mycket på det här så kan det hända att jag blir lite knasig.

Inbjudan till kvinnokollektivet

Jag har uppmärksammat en helt ny grej!
Jag är gravid och det ger mig en fribiljett till det som kan kallas för kvinnokalaskollektivet. Helt plötsligt har jag en eller till och med fler saker att prata med andra kvinnor om. Saker som jag tycker är intressanta och som de tycker är intressant. Nu ska jag inte säga att jag inte har mycket gemensamt med kvinnor, det har jag visst det, jag har vänner som är kvinnor och vi har väldigt gott utbyte av varandra och i de flesta av dessa relationer spelar kön mindre roll. Men jag hade en lång period på mellan- och högstadiet då det inte gick så bra med tjejer. Till skillnad från d flesta män jag känner har jag inte riktigt hämtat mig från de intryck jag då inhämtade av det kvinnosläktet.
Jag har alltid haft svårt att skapa ytliga vänskapliga relationer. Jag är nästan otrevligt reserverad mot folk ibland eller också störtdyker jag in i vänskapen med samma effektivitet som en förälskad tonåring.
Nu minsann blir jag bjuden på fikaträff med andra stormagar. Jag brukar aldrig få sådana spontana inbjudningar. Nu är det inte frågan om att vi har något annat gemensamt än en viss betydande rondör. Politisk ståndpunkt och musiksmak är satt åt sidan. Nu gäller otvunget ytligt umgänge och tjat om havandeskap, bebisar och amning. Det är jättekul.
Det finns helt enkelt en massa saker att lära sig just nu! Både om mig och om andra!
Jag inser att jag började denna fika-och-umgänges-resa redan tidigare i år när jag pluggade. Jag har ju bara pluggat med tjejer. På sätt och vis kan man säga att "klassen" består av 30 tjejjer, två killar och jag. Det har varit mycket lärorikt att umgås med tjejer, jag är ju ingenjör, har jobbat med enbart killar eller väldigt manhaftiga damer. Jag identifierar mig inte särskilt mycket med kvinns och har aldrig gjort det. Jag fick en chock på gymnasiet när jag insåg att jag var den enda som hade kroppsbehåring. Det är nämligen så att jag aldrig skoolats in i det här med rakning av ben och armhålor. Min mor har i det närmaste ingen generande hårväxt och därför har vårt hem aldrig haft den typiska arsenalen av vassa hygienartiklar. Jomen, jag såg ut som Chewbacka...
Jag har alltid tyckt att jag haft svårt att komma med i gänget, särskilt tjejgrupper. Nu blir jag spontaninbjuden enbart för att jag är tjej eller helt enkelt har legitimitet att vara kvinna! Det är något helt annat än mellanstadiet det här kan man säga!
Jag inser nu att bebisen är en fribiljett till ett kompis-kalas. Det är så spännande att jag nästan spricker.

Zlatan har gjort mål och jag har förvärkar

Jag tittar på fotboll. Vi har en riktigt lugn familjekväll. Jag har förvärkar. Livmodern tränar, fostret sparkar, jag andas.
L-J berättade att man får en känsla för vem det är som är där inne redan innan den kommer ut. Jag vet inte jag. Mingel, fest och popmusik sover fostret sig igenom. Det slår inte fel, är jag bland folk och någon kommer fram för att få känna på magen så ger fostret inte en puff ifrån sig.
Föreläsningar med tråkiga föreläsare och fotbollsmatcher resulterar i livliga rörelser. Lika så tystnad.
Det kan vara en pluggis som gillar sport eller en avslappnad festprisse.
Det finns en viss risk att den blivande pappan kanske tycker att det här med popmusiken är något vi måste arbeta med i framtiden.

Ingen epidural? Livsviktiga andningsövingar.

Vi har nu kommit till klarhet med smärtan i min rumpa. Det är ischias. Jag har nu mycket respekt för folk som har ont. Jag har lärt mig att smärta är inget man kan förstå utan att ha upplevt den.
En av läkarna jag har besökt i ärendet berättade att han undersökt ungefär 96000 patienter och att vet man vad man gör är det inte svårt att bedöma smärta. Sedan erkände han att han gjort en grov felbedömning vid ett tillfälle och att det är något han ångrar, samtidigt hade hon en åkomma som en läkare kanske kan får se en gång under sin yrkesversamma liv. Jag funderar på om han har ringt kvinnan som han felbedömde och bett om ursäkt. Anledningen till att jag funderar på det är att jag träffat en karl som blivit felbehandlad av det sociala, han är grymt arg och bitter. För honom skulle en ursäkt göra en stor skillnad.
Doktorn ondgjorde sig också över att kvinnor idag är för otränade för att föda barn. De gamla apacherna minsann de red till sista krystvärken och skuttade glatt av hästen, tryckte ut barnet, la det i en korg och skuttade upp på hästen och red vidare. Nåväl, han konstaterade att med denna stilasittande livsstil vi har idag skulle vi behöva träna 8 timmar om dagen för att orka med att ha ett stillasittande eller tungt modernt arbete.
Den andra läkaren konstaterade ischiasen. Det tog inte många sekunder.
Efter ischiasläkarbesöket var jag på lasaretet och tittade på förlossningsavdelningen. Är det något jag kommer ihåg från min tid som rodelåkare är att det är viktigt att känna till banan. Förlossingsavdelningen var helt ok. Om man har tur när man kommer dit får man ett rum med sundsutsikt. Jag ska beställa solsken och varma vindar också.
Hur som helst, på rundvandingen träffade jag en kvinna som var med på profylaxkursen och vi gjorde som alla gravida gör, vi pratade om våra graviditeter, hon hade allehanda krämpor som kan sammanfattas med vatten i händer och fötter. Jag har ju ischias och jag var ju inte sämre än att jag nämnde det. Då får jag den där galen gravid kvinna blicken som gravida kvinnor kan få när de läst något på Internet om hemsk vårdpersonal. Nu säger jag inte att det är helt adekvat att bli galen, för ett par timmar under förlossningen kommer mitt liv ligga i andras händer. Det skulle fylla vilken hjälte som helst med vankelmod och oro. Hon säger:
- Berätta inte för narkosläkaren att du har ischias, för då får du inte någon epidural.
Ingen epidural.
Ingen epidural!!!
Jag har planerat att inte behöva någon epidural. Men vad vet jag, jag kanske blir vansinnig och helt enkelt inte står ut mer efter att ha kräkts av smärta och bajsat på mig av samma orsak?
Jag ringde i panik min vän kirurgen. Jag slog fel nummer och kom till en Robert. Han hade ingen aning om det här med ischias och epidural.
Jag gjorde ett till besök på förlossningsavdelningen. Frågade om ischias och eidural. Anledningen till att narkosläkaren kanske inte vill ge epidural är att när man lägger bedövningen måste patienten kuta med ryggen, något som jag inte kan göra. Jag blev rekommenderad att boka ett besök med narkosläkaren innan förlossningen för att det ska stå i min journal att man får och kan lägga epidural på mig. Eller att det inte är att rekommendera.
Det bara att förbereda sig. Om jag inte kan få epidural livlinan så är det bra att veta det innan jag ligger där med kräks i näsan.
Man kan säga att andningsövningarna har uppriorierats från väldigt viktiga till livsviktiga.

Träning för själ och hjärta

Jag har nu läst en termin beteendevetenskap på Lunds Universitet, första terminen på Socionomprogrammet. Det har varit mycket enkelt, jag har seglat genom litteratur, föreläsningar och frågeställningar. Faktum är att hade någon sagt till mig för 15 år sedan att om du läser när du är 35 så kommer du tycka att det är mycket lätt så hade jag inte trott på det.
Det finns fler olika anledningar till att detta har varit enkelt:
Jag är mer avslappnad. Mitt liv hänger inte på G eller VG eller att få beröm av läraren.
Jag har en massa erfarenhet att gräva ur för att sätta praktiska bilder på teoretiska resonemang, erfarenhet som stärker mina resonemang och tankesätt.
Jag har tränat upp en förmåga att snabbt sätta mig in i sammanhang.

Samtidigt som det har varit mycket enkelt så har det varit extremt givande. Jag har varje gång jag träffat mina klasskamrater fått höra att jag är så duktig och smart. Jag har varje gång jag träffar dem fått frågor vars svar alla har hörsammat. Först reflekterade jag inte över det utan gav mina snygga självsäkra "konslutsvar", oantastliga och rappa, kanske inte korrekta men troligen ganska rätt. Ett svar är ett svar.
Sedan har jag insett att när människor öppnar sina öron för en får man faktiskt lov att vara ödmjuk och lyssna efter vad de vill eller behöver höra. Det är inte meningen att jag ska leverera det som är bekvämt för mig att säga eller som får mig att framstå som smart. Aha! Där har jag lärt mig något! Lyssnade är också en form av smarthet.

För lite mer än ett år sedan lyssnade jag på David Lega (musik på hemsidan), paralymic simmaren som nu skriver böcker och föreläser om motivation. Han visade under föreläsningen hur han skriver med munnen och fötterna. Publiken applåderade i uppriktig beundran inför hans finmotoriska färdighet. Han tittade på publiken och säger:
- Ni undrar kanske varför jag har så bra självförtroende? Är det så konstigt? Jag får ju applåder varje gång jag skriver mitt namn!
Just det har jag upplevt under den här terminen. Varenda gång jag har öppnat munnen har jag fått beundran. Jag har fått respekt och blivit eftersökt som en smart person. Det är prislöst hur bra det känns!

Detta har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är att se till att umgås med folk som faktiskt stödjer mig. Nu menar jag inte ja-sägarna, jag menar uppriktiga och stödjande personer. Det är enkelt att se dessa bra människor på nära håll. Det är svårare i sitt arbetsliv och det är minst lika viktigt i arbetslivet att ha dem runt sig.

Jag håller en kurs i grundläggande ledarskap som är riktad till tonåringar, där pratar vi mycket om hur vi förhåller oss till andra, hur vi beter oss mot varandra, vad som är viktigt när man bemöter andra och så vidare. Det är chockerande att se hur mycket skit ungdomar tar från varandra. Det har varit lärorikt att se att jag också tar skit, om än mer förfinad dito. Vuxna har ju en tendens att vara mer raffinerade i sitt sätt att bete sig. Jag tror inte att jag riktigt förstått förrän nu hur stor påverkan beundran, vänliga kommentarer, lyssnande har på oss som personer.

Det är det senaste halvårets verkliga läxa.

Jord i trosorna, lågintensiv träning.

I helgen har det planterats och rensats i rabatterna. Det har klippts och fejjats och jag har blivit solbränd. Den del av min kropp som jag smörjde in har fin färd, den del jag missade lyser scharklakansröd och gör ont.
Helgen har bestått av lågintensiv träning kan man säga och jag kan ju inte göra så mycket... Jag kan ju inte bära jord, jag kan inte bära vattenkannan, jag kan nästan inte sitta och rensa ogräs. Däremot kan jag gå ett och ett halvt steg efter Amo och peka och tala om hur det ska vara. Mycket promenerande och munlädret har glappat.

Min goda väninna Å är också trädgårdstränad. Hon jobbar i och för sig för egen maskin även denna säsong. Vi utbytte erfarenheter och ondgjorde oss över att vi verkar bli så skitiga när vi håller på. Vi har båda råkat ut för framför allt damer som kan gräva en hel dag i tung kladdig lerjord utan en fläck på byxa eller handske. Det ska nämnas att dessa damerna har dessutom en parant frisyr i behåll efter en dags arbete. Hur går detta till frågade vi oss?
Å utgöt sig, med affekt i rösten:
- Jag har jord överallt, i öronen, i håret, i behån, fan tro om jag inte har jord i trosorna!
Jag försökte verka cool och var uppriktigt tacksam över att hon sa något som jag lika bra skulle kunna säga. Jag vet inte vad det är för typiskt tjejjigt som gör att jag kan småmysa över att grisa ner mig och dessutom att höra om andras nedsmutsning. Det är underbart!

Summering kondiskunskapen

Nu har jag varit en ganska regelbunden motionär i snart ett år.
Jag är inte heller motionsberoende. Ha! Jag vet massor av saker som är roligare att göra än att träna. Lata mig till exempel.
Ibland kan jag känna lust att sätta ena foten före den andra i snabbare tempo. Ibland.

Hur som helst, jag har lät mig vissa saker:
1, Efter 30 minuters träning får jag en liten endorfinkick, den gör att jag kan börja skratta samtidigt som jag springer, skuttar runt i F&S ringen eller i simhallen.
2, Det tar ca 3 månader att gå från Riktigt urkass kondition till hjälpligt bra kondition. Från 5 minuter ihållande jogging till en timmes dito.
3, Självbedrägeri fungerar! Det är helt möjligt att lura sig att bli bättre och bättre på att springa. Det som krävs är att ha lite jävlar anamma och ge sig ut samtidigt som man berättar för sig själv att det är jättekul! Tänk jättekul för varje steg, efter ett tag händer nått i huvudet. Det blir jättekul.

Med detta vill jag ha sagt att jag har empiriskt bevisat med min kropp som verktyg att kondition inte är något man har, det är något man förtjänar. Det går att bygga upp sin kondition. Detta har jag trott var ett påhitt, typ en sådan sak som gäller andra men inte mig. Det går aldrig, var vad jag tänkte. Nu tänker jag:
- Jävlar, det fungerade! Nu har jag Ingen ursäkt att inte bli bättre än att jag inte orkar. (Är orkar ett begrepp som bara finns på svenska?)

Sen detta med självbedrägeri, det är ju inte så schysst att erkänna att man lurar sig själv. Å andra sidan fungerar det. Du som inte tror mig kan ju särskåda sig själv lite och kolla hur mycket du neggar på dig själv. ... och det fungerar ju eller hur?

Jag har kommit till slutsatsen att det är mer ok att vara negativ. Det är mycket lättare att tillåta sig att tänka:
- Jag orkar inte.
- Jag kan inte.
- Det är för svårt.

Hjärnan har en tendens att leverera det "vi vill ha".
På låg nivå: Tänker man elaka saker om sig själv blir man ledsen.
Tricket är att ge hjärnan det som ger en själv det man helst vill ha.
Jag tror att jag ska börja meditera på:
- Jag är oemotståndlig.
- Jag är stark.
- Jag är snabb.

Sen ska jag njuta av leveransen. Jag undrar om jag inte ska ta och börja njuta redan nu.

Trädgårdsmotion

Jag hade glömt att det är trädgårdskärlstömning idag och hörde bilen plocka upp grannens kärl tidigare idag.
Jag rusade ut och hämtade kärlet från baksidan av tomten.
Trädgårdskärlstömningsmannen tvärbromsade med bilen när han såg mig galoppera som
en tjock ponny genom grindarna. Jag tackade mycket för att han stannade och han log mot mig.
Sen när jag gick in igen såg jag att jag har en Stor tandkrämsfläck på tröjan. Vit fläck på svart tröja... Jag är ett mirakel.

Poolattack - jag vill inte lära kännas!

Simmade igår. Jag låg och flöt som en kork i väntan på att kunna krypa under banavskiljarna utan att krocka med någon. Karln som skulle simma förbi stannade och började prata sådär otvunget som en del människor gör. Jag gillar inte att prata med okända människor. Jag är superblyg. Jag gillar inte när folk som börjar prata med mig inte läser av mitt kroppspråk och bara låter mig vara. Jag gillar inte att prata om mig själv med okända människor.
Trots detta blev konversationen ganska trevlig. Han pratade mest. Det var lite som om han inte fått prata med en människa på jättelänge. Jag nickade, ställde adekvata frågor och pratade lite löst om världsläget.

I förr-förra veckan såg jag Fredrik Lindströms show. Där tog han upp Sverige och svenskhet, showen heter "Är svenskar människor?" (tror jag). Jag konstaterar att även om jag inte är så typiskt svensk som han beskriver eller har ambitionen att beskriva, så har jag dragen av att vara det. Jävlar vad jag är privat.

Han pratade om ditten och datten, jag lyssnade på ditten och datten och sen gick jag upp ur bassängen. Han såg inte riktigt nöjd ut när han såg min mage. Faktum är att han frågade om vi skulle ta en kopp kaffe nästa gång vi träffades samtidigt som min gigantiska mage blottades i vattenlinjen. Jag svarade att kanske det. Han sa, lite mindre entusiastiskt att, kanske det. Jag fattar inte varför jag inte vågade säga nej. Kanske för att jag tycker att det är otroligt jobbigt att bara säga:
- Nej, jag har inte lust att lära känna dig. Du invarderar min privata zon och jag är inte Polen!

Jag har insett att jag väljer människorna jag har i mitt liv noga. Åh, hå tänker vän av ordning, en pretentiös jävel som ... ... ja och jag klarar inte av energitjyvar eller folk som inte utmanar mig eller glömmer att bjuda in mig i samtalet. Jag vet, man får bjuda in sig själv, ibland är det tröttande at göra det 10 gånger på lika många minuter. Samtal sker mellan två parter, alla har ansvar för allas välbefinnande. Jag gillar helt enkelt nte när människor börjar prata otvunget.

Då frågar vän av ordning hur jag gör för att lära känna folk.
Svaret är att jag tittar noga på människor runt om kring mig och tar god tid på mig är svaret. Ja, jag är blyg och pretentiös!

Med detta sagt och för att vara riktigt PK: folk får göra som de vill med att prata otvunget, det kanske är riktigt bra, en dag kommer jag förvandlas till den hyena jag verkligen är och be alla otvugna människor att fara och flyga.
- Nej, jag vill inte dricka kaffe för jag har på känn att du vill svärma och jag är inte kåt på dig!
- Nej, jag vill inte dricka kaffe för jag vill inte lyssna på berättelser från din barndom!
- Nej, jag är en självupptagen, självtillräcklig typ som inte orkar lära känna folk!

Fredrik Lindström berättar en episod om en Semla i sin show. Konklusionen är att det kanske är bättre att säga ifrån när ett café serverar semlan fel, även om det är obehagligt, än att man misstänker att det är ens eget fel att caféet gör konkurs på grund av att de inte vet om hur en semla ska serveras... ...typ.
- Jag vill ju inte bli skyldig till en konkurs Gu'bevars!

En dålig mamma

Jag har tidigare skrivit att jag aldrig kommer att vara en så bra förälder som nu före barnet är här. Pyttsan säger jag! Idag däckade jag av uttorkning. Det är sådant som oftast drabbar folk som super för mycket på semestrar i varmeare länder.
Först klippte jag gräsmattan, det är en bra, långsam aktivitet och eftersom man får stöd av gräsklipparhandtaget är det en jättebra aktivitet. Träning inför barnvagnskörningen.
Jag höll på att tuppa av och vimsade runt som en tok och tillslut kom Amo och jag fram till att det kanske var vätska som saknades. Jag har nu druckit närmare en liter vatten med samarin, två liter vatten utan salt, jag har också ätit ordentligt. Typiskt att jag inte vätskat upp ordentligt tidigare.

Jag undrar hur det här kändes för fripassageraren. Jag ha ringen lust att bygga upp nått dåligt samvete och samtidigt undrar jag ju. På föräldrakursen fick vi en ordentlig tillsägelse att barnet känner det mamman känner. En annan utsaga från kursen är att "barnet tar det barnet behöver". Alltså kanske, kanske den fick tillräckligt medan mitt förråd tog slut. Jag tror inte att jag vill ta reda på hur det verkligen ligger till.

Jordgubbslängtan

Igår låg jag och grät under melodifestivalen och längtade efter jordgubbar.
Jag knuffade på Amo och sa att det skulle vara dags för honom att ta sig samman och gå ut och leta reda på jordgubbar. Han påpekade snällt att klockan var efter 22 och att jag verkligen betedde mig som en gravid kvinna. Han insåg nog inte hur nära döden han var. Inte döden kanske men hot om våld och allmän skadegörelse.

Konstigt förresten att jag längtar efter jordgubbar, senaste järnvärdet var 130. Det var utmärkt sa barnmorskan. Jag tror att det handlar om att äta sötsaker.

Manlighetstoppen

... jag trodde inte mina ögon, en av killarna som simtränade simmade en hel bassänglängd under vatten! Där låg jag och guppade, helt i lä, kan man säga.

Han såg dessutom ganska fräsch ut när han väl tog yta igen.

Detta hamnar på min privata manlighetstopp tillsammans med:
- Vattenskidåkning på en skida
- Handbollspel
- Noggrann mätning med tumstock

Intressant träningspass

Åh underbara kropp som bär mig genom luft, på mark, genom vatten, i vatten!
Träningspasset började med att jag i sakta mak gick över torget bredvid badhuset. En karl snöt sig i näven snett framför mig. Jag började längta efter joggningen. Samtidigt tänkte jag att det där är faktiskt ganska äckligt att behöva se på. Tro mig, jag vet hur skönt det är att snyta sig vid behov. Lite ödmjukhet seglade genom mig.

I bassängen fanns ytterliggare en motionär. Jag simmade i sakta mak. Hon hade mer fart. En farbror gled ner i poolen och förstörde helt och hållet både riktning och tempo. Han simmade åt fel håll trots skyltar som inte en blind höna skulle missa. Dessutom simmade han ryggsim utan att se till att han simmade i motsatt riktning som någon annan. En krock var nära. Jag har svårt för farbröder.

Det var ljuvligt att simma. Underbart tyngdlöst och nästan all smärta försvann. Jag kände mig lite öm i ryggslutet men inte farligt alls. Problemen började när jag skulle upp ur poolen. Min högra bakhalva vägrade samarbeta. Kroppen var som ett piano att släpa på . Jag stapplade som en gammal tant med ålderskrämpor till dusch och bastu. Ingen sansad kvinna kan tänka sig att bli gravid när de får se mig, jag skärper mig järnet för att inte gravida i allmänhet ska framstå som veklingar.

Smärtan har sedan simningen långsamt glidit av mig. Nu vet jag att till nästa gång ska jag gå långsamt upp ur poolen. De har en trappa för dem som är äldre. Jag använde den och var kanske lite oförsiktig. Nästa gång ska jag vara mer långsam.

Jag funderade ett tag på att be någon om hjälp att knyta skorna och beslutade efter moget övervägande att ha en relaxad oknuten look. Sedan besökte jag en mataffär som jag aldrig varit i förut. Otroligt bra affär. Billiga grönsaker, trevlig personal och bra utbud i övrigt. Jag fick ett ryck och köpte jordgubbar som jag nu har mumsat på, faktum är att jag ätit ganska fort och intensivt och nu mår lite illa. Det är en hårfin skillnad mellan njutning och avsmak ibland.

Dags för bad!

Jag har fått tipset om att gå på vattengympa istället för att gå på Pilates. Där ser man vad man får för att utgjuta sig över sina krämpor, positiva tips!
Idag blir det bassängen helt enkelt. Jag kan ju inte sära på benen så mycket så det får bli kombinerad crawl med bröstsim. Dessutom ska jag flyta. Bara ligga som en gigantisk ballong i vattnet och guppa runt.

En väninna berättade att hon gjorde misstaget att dyka när hon var 7 månader gravid. Det ska inte jag göra.

En brilliant idé och maktbalans

Jag tyckte att min idé med tygblöjor är suverän. Det finns massor av fördelar, i oprioriterad ordning: Ekologi, ekonomi och potträning.
Det där med potträning har jag mest dåligt samvete för, det är lite medeltid över det. Stackars barn. Det verkar dock inte som att föräldrar som använder tygblöjor lider över det, de sjunger tygblöjans lov och pris och barnen verkar inte heller lida. Det verkar mer som att det är superjobbigt att hålla på med blöjavvänjning vid 4 års ålder.
Det är bara att konstatera att jag kommer aldrig vara så ideell, idealisk och väl genomförd som innan jag har bajs att ta hand om.

I ekonomins namn (jävla barnvagn) föreslog jag Amo att vi skulle köpa tygblöjor på bocket: second hand, billigt och bra. Han blev vit i ansiktet och såg ut som Skriet av Edvard Munch. Eftersom jag håller på med ett konstprojket just nu så har jag läst på lite och kan meddela att om Skriet skrev Munch: "Jag stod där, darrande av rädsla. Och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen." ... Ungefär så. Fast på Amo var det mest ögonen som skrek. Och de skrek nej.

Senare föreslog Amo att om det blir en pojke ska den heta Glenn. Amo är ju från Göteborg, det är tydligen ett vanligt namn i den landsänden. Jag sa att i så fall ska vi köpa blöjor på blocket. Det visade sig att jag har det perfekta förhandlingsvapnet just nu. Man kan säga att begagnade tygblöjor är ett bra verktyg att sätta stopp med.

Snyggt chassi

Nu är barnvagnen beställd och på barnvagnsleverantörens hemsida finns en utförlig instruktion om hur man joggar med barnvagn. Först ska man träningsspringa utan barnet i barnvagnen. Jag undrar hur det kommer kännas. Tänk om man möter någon som nyfiket kollar i vagnen. Vad ska de tänka?
- Hon har tappat ungen!
Jag kanske blir tvungen att lära mig flåsa:
- Jag tränar.
Som om det inte framgår när man är ute och motionerar. Jag måste fundera ut nått klurigt.

För övrigt är det skitdyrt med barnvagn. Det är löjligt dyrt och jag som ondgjort mig över folk som spenderar massor på barnvagnar har funnit det för gott att köpa en dyr barnvagn av förhoppningsvis hög kvalitet. Jag kommer inte våga visa mig med barnvagnen för då tror folk att jag tror att jag är nått.

Jag har således bestämt att eftersom det finns pengar att spara på att använda tygblöjor så... ja... ungen får ha tygblöjor.

Styrkan i den tyska nationalsången

Idag har jag tagit mig tid att handla mat och andra attiraljer till hushållet. I affären drabbades jag av en sak som jag aldrig riktigt fattat att gravid kvinnor kan drabbas av. Så kallade förvärkar, det piggar upp att veta att livmodern är ute på träningstur utan att jag blivit tillfrågad. Och det gör ont. Ont på samma sätt som när man spänner en muskel och inte slappnar av på ett långt, långt tag. Jag trodde att förvärkar för det första skulle vara ganska svaga och snabbt övergående sådär så att de knappt märks och för det andra inte gör ONT.

Jag såg ju givetvis chansen att övningsandas... Positiva, förträffliga jag. Det tog ett tag för mg att inse att jag hade en chans att göra något. Till en början var jag lite förstummad av händelsernas utveckling. Jag hade kunnat välja på att bryta ihop i delidisken och gråtit högljutt istället för att öva på anding. Ibland är valen man har att göra här i livet mycket tydliga.

Jag bestämde att det skulle se minst onormalt ut om jag andades genom att sjunga istället för att bara andas som jag gör hemma... När jag sitter hemma och andas brukar A titta på mig och säga:
- Jag vet att du tränar men jag tycker det låter som du ska dö. En slags svårtolkad form av peppning.
När man sjunger måste man tänka på hållningen, slappna av och tänka frammåt. Många likheter med att dyka genom en värk.

Jag sjöng mig förbi delidisken, frysmatsboxarna och mejeriprodukterna. Jag sjöng när jag hämtade diskmedel och när jag gick förbi smågodiset. Jag ska säga att jag inte sjöng särskilt högt eller utåtriktat, mer för att ha andingskontroll. Jag sjöng mig ända till kassan och där tog alla låtar slut. Magen stod ut som en ballong och gjorde skitont. Jag tänkte att det spelar ingen roll om jag bara kastar mig in i en låt, vilken som helst, det behöver inte vara från början och ta med alla verserna, det viktiga är att andas kontrollerat och avslappnat. Sen började jag nynna på tysklands nationalsång.
Det ska sägas att det var först då som jag kände att det här kanske är ett lite skumt beteende. Det finns faktiskt saker man inte får gå omkring och göra för sig själv. Prata och sjunga till exemple. Barnsånger och psalmer är väl ok. En nationalsång är väl att betrakta som på gränsen till nervsammanbrott kan jag tro.

... samlag på rygg rekommenderas inte

Jag var på 28 veckorsbesök på MVC i veckan som gick.
Vi pratade foglossning och jag fick ett infoblad om saken jag inte får göra eftersom jag har ont. Till listan som jag fick hos sjukgymnasten för två månader sedan läggs nu rådet att inte idka samlag i ryggliggande ställning. Barnmorskan fnös och sa:
- Varför står det här där! (Jag fick lite känslan av att hon inte heller är överförtjust i överförmyndarsamhället).
- Det stämmer, sa jag.
- Har du prövat, sa hon.
- Ja, sa jag.
- Jaha, dåså, det har inte jag, sa hon och skrattade.

Förövrigt kan man se när bebisen sparkar utanpå magen. Det är superfräckt!

Jag är mitt eget super

I tidningen Barn publiceras en artikel om Supermammor, sådana som skrivit böcker (bästsäljare), åkt jorden runt eller gjort nått annat världsviktigt under sin mammaledighet.
Blir jag avundsjuk? Ja.
Blir jag missunnsam? Nej.
Blir jag glad för deras skull? Ja.
Jag är mer frågande än handlingskraftig just för stunden, jag skulle också vilja göra saker men står handfallen och tittar på den vackra himlen istället.
Å ena sidan, gjorde jag nått superballt under min mammaledighet så skulle jag vilja bli publicerad och få uppmärksamhet. Helst mycket uppmärksamhet och ett pris eller en utmärkelse också.
Å andra sidan skulle jag inte vilja att andra skulle känna att deras välling och mysklädsmammaledighet vore sämre än min!
Bara rubriken Supermamma ger mig kalla kårar. Jag som inte ens klarat av förlossningen.

Varför måste allt vara så märkvärdigt?
En väninna till mig läste två utbildningar samtidigt som hon var mammaledig. Dessutom gick hon någon distanskurs i journalistik. Jag uttryckte min beundran inför denna handlingskraft. Hon sa:
- Nu tycker jag inte att vi ska märkvärdifiera det där.
Jag har funderat mycket på det där. Det är klart att prestationer är märkvärdiga och att vi ska känna stolthet. Men det är klart att märkvärdigheten kanske beror på utgångspunkten. Dessutom:
- Varför ska vi alltid ta oss för något?
Jag är skolad så. Jag kan, om det kniper, sitta och låtsats göra saker för att folk ska tro att jag är himla upptagen. Problemet ställer sig under kategorin av frågor:
- Varför är det jobbigt att var den enda som inte tar tillfället i akt att vara ute och passa på att solbada när vädret tillåter?

En god vän till mig säger:
- Det är du själv som bestämmer skillnaden mellan lycklig och lyckad.

Jag har visst ett och annat att fundera på.

Jag kan andas, jag är inte rädd

Nu har jag och min partner (som det heter i förlossningssammanhang) varit på profylaxkurs och ja, det rekommenderas.

Jag har lärt mig andas. Djupandas, mellanandas och lättandas. Deesuom har jag lärt mig att det är faktiskt så att man märker när man måste byta andingsteknik "av sig själv" och att det svåra med att andas är inte att andas IN det är att andas UT. Jag hade i och för sig en lång period när jag var liten, typ som 4 eller 5 åring, när jag dels hade bacillskräck och dels har minnen av att jag, när jag skulle sova kunde upparbeta en grym ångest inför att tänk om jag "glömmer att andas" när jag ska sova.
Nu, 30 år senare, har jag äntligen fått lära mig att det verkar vara lättare att svimma av att man håller andan än att svimma av att man glömmer att andas in. Himla tur!

Min partner, numer fadern till barnet, vi har varit och bekräftat faderskapet hos familjeenheten, har fått lära sig hur man ger kroppsligt beröm, berättar för någon att den ska slappna av genom att visa, att vara påstridig men snäll och att säga saker som "bara en sammandragning till". Dessutom ror jag att han äntligen har fattat hur in i hela fridens namn viktig han kommer att vara för att den här förlossningen, dubbelt marathon med höjdhopp, ska fungera!
Efter den här kursen kan jag bara säga att det inte finns någon jag hellre skulle vilja ha med på förlossningen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att före kursen hade jag en väldigt flummig bild av hur en förlossning går till. Dels har jag svårt att få ihop skeenden genom at läsa om dem, det är lite svårt med textsnuttar som "när kvinnan är 7-8 cm öppen så...". Nu har jag en handfast bild över ungefär hur det kommer flyta på, om det går som det ska. Det är lättare när någon berättar.
Jag tror jag ska rita en bild av det hela och ta med på förlossningen, kanske kommer de tycka att jag är galen och i det här fallet är det faktiskt helt ok.

... ont, det gör ont!

Nu hjälper inte Pilatesen längre. Eller jo, den hjälper, jag blir ju starkare men foglossningen har tagit över. Satan i helvete vad det gör ont! Det är som att ha en kniv instucken ovanför skinkorna. Nu är det inget snack om att böja sig ned. Det går inte. Det blir inget bära kassar, inget rensa ogräs i rabatten, inget plocka saker från golvet. Det sista kommer föranleda mig att inte lägga saker på golvet, vilket troligen är en glädje för kärleken som tja... ...klagar just på den av mina personliga egenskaper ibland.

...oerhört drag på karlar

Idag fick jag för första gången en blick av uppskattning från en man som gravid kvinna. Lite "jag vill välta omkull dig och ge dig en ordentlig omgång sex" i kombination med "du påminner om min mamma". Jag log och såg helig ut.

Vad har detta med träning att göra frågar vän av ordning. Inget förutom att pulsen slår snabbare.

.. mer statistik från Facebook...

Sammanfattning av hur mina friends på facebook värderar mig:
gained 6 places, now #4 sexiest
lost 4 places, now #7 person with the best body

Summa summarum, alla som tycker jag är sexig har rätt, de har troligen inte en aning om att jag är en sexgudinna, med den reservationen att om jag inte äter mina järntabletter ordentligt så är jag trött och tyvärr har jag fått himla svårt att manövrera i horisontalläge.

Jag är helt fascinerad av magen. Plus att det rör sig i den. Det är grymt coolt att man nästan kan se hur den växer från vecka till vecka. Jag tycker att den är fin.

Större socialt svängrum

... idag klappade jag mig själv på magen i bästa heliga blivande mamma stil. För en månad sedan hade jag bara sett ut som en överviktig brud med desperat behov efter närhet. Nu ser jag ut som en gravid kvinna som klappar sig på magen. Det är mer socialt accepterat.
Det är förresten urskönt att gno lite på kistan då och då.
Jag hade ryggsäck på mig idag ch bar på laptop och ett gäng böcker, två päron och en vattenflaska, det var ganska tungt, jag fattar inte ett päron kan väga så mycket. Hur som helst så visade det sig att mitt omdöme om mitt omfång var helt satt ur spel och jag fastnade mellan två bokhyllor inne på ett antikvariat. Faktum är att jag inte riktigt har lärt mig att leva med magen. Det är mycket underligt att inte kunna klämma sig emellan på ställen där jag borde kunna klämma mig emellan och det är inte så att man kan baka runt med magen och få den till att ge efter, den är stenhård och det gör ont att klämma den. Att sova på mage är inte att tänka på. Det känns att det ligger någon där inne.
Träningsmässigt har jag för dagen 5 minuters flämtandning kvar att göra och kortprogrammet. Suck!

I träning: flämtandning och krystandning

Nu har träningsprogrammet ändrats igen. Jag har legat på latsidan, det ska erkännas, har promenerat "med magen" och knipit och haft bollen mellan benen. Magen har vuxit rejält. Den där inne kör runt som en formel 1 förare på regelbundna tider. Oftast när jag vill sova. Hur som helst har jag fått tillbaka motivationen.

Såhär ser det ut, i bästa fall:
Måndagar: promenad och organiserad Pilates. Muskelbyggaren framför alla. Övningarna ger kontroll och styrka. Sista gången, igår, var jag rejält svettig eftersom jag har lärt mig att göra övningarna med precision och därför orkar anstränga mig mer. Fick beröm av läraren.
Tisdagar och torsdagar promenad och kortprogram från en bok som jag glömt titeln på... ...
Onsdagar promenad och längre program enligt Pilates, det jag minns.
Varje dag: andnings och krystningsövningar. Magmuskler är centrala. Jag flämtandas i 5 minuter. Det blir man rejält yr i pallet av. (En sammandragning är 2 minuter, klarar jag 5 har jag en viss marginal). Sedan "krystandas" jag 30 gånger. Samtidigt ska jag slappna av. Jag har förstått att kontrollerad avslappning är lika centralt som rätt tränade och kontrollerade magmuskler.

Pilates is the shit!

Jag har inget ont i häcken, nästan! Det är ett stort framteg. Jag har testgrävt i rabatten och i fredags promenerade jag i hela en halvtimme.

Pilates is the shit!

Barba-trick!

Bollen är köpt på en stor leksaksaffär, den är rund och mjuk och ger precis lagom motstånd. Det här kanske kommer att sluta med att jag kommer ha super tighta lår. ... eller inte.

Jag inser att jag faktiskt kommer att kunna gräva ner mina potatisar utan att lida efteråt genom att ha bollen mellan bena och ösa jord. Knipet med knäna stabiliserar höfterna och spänner skinkorna och vips: benen i rumpan är avlastade och min hållning nästan perfekt. Jag ser kanske lite konstig ut för det otränade ögat och mig spelar sånt inte någon roll. Jag vill ha en glad bak!

Jag har just passerat 20 veckors grossess och blev mycket besviken när jag i en av mina två "läs allt om din graviditet"-böcker kunde läsa att de flesta kvinnor känner att de har mycket energi under veckorna 14-20. Jämfört med vadå, frågar jag, vän av ordning? Jämfört med de 12 veckor jag sov, var yr och mådde illa. Jämfört med innan jag blev gravid? Jag vet inte och nu har de där enerigveckorna passerat.

Alltså... Nu är det halvtid.
Jag känner tydliga så kallade fosterrörelser. Tjohoo! Som en liten gummiboll som studsar runt där inne. Igår på Pilatesen var det som om den satte sig upp med huvudet rakt upp för när jag låg som bäst på rygg och böjde mina ben fram och tillbaka för att träna låren så buktade en tydlig tennisbollsform upp lite nedanför naveln. Jag fick lite Alienkänsla där.
I övrigt pågår den mest febrila aktiviteten där inne på natten. Eller när jag sitter still.

Det var jag som fes

Jag la mig som en värkande, mörbultad säl på Pilatesmattan. Rumpan gjorde så ont att en amputation hade varit att föredra. Före lektionen pratade jag med kvinnan som håller kursen, M, och hon visade mig hur jag skulle göra övningarna med en boll mellan knäna för att stabilisera höfterna.

Det var Grymt! Jag hade inte ett dugg ont efteråt. Faktum är att efteråt kände jag bara lättnad i bakre regionen. Jag ska köpa en boll och ha hemma.

Appråpå lättnad i bakre regionen... ... under en övning släppte jag väder. Badong ekade det mellan väggarna. Det är verkligen inte lätt att ha koll på sina kroppsfunktioner just nu.
Förra gången på yogan var det en tjej som gjorde sig av med överskottsluft. Jag var tacksam att det inte var jag, nu vet jag at det inte är så farligt att släppa sig högt och ljudligt i en sal med ett gäng sälformade kvinnor i trikåer.

Foglossning

... är min nya grej!

Idag var jag hos sjukgymnasten som klämde och kände och kunde tala om att jag har foglossning. Därav den ohyggliga smärta som molar i baken.

Jag fick en lektion i förbjudna rörelser. Sammanfattning:
Jag får inte bära, lyfta eller helst böja mig ner. (Alltså inte bära kassar från affären).
Jag får inte vrida mig. (Alltså inte dammsuga).
Jag får inte hänga på ett ben och vicka på rumpan. (Alltså försöka vara inbjudande och sexig).
Jag får inte sitta i mjuka soffor och fotöljer. (Alltså ha skönt).
Jag får inte sitta still länge. (Alltså slappa).
Jag får inte promenera länge. (Där rök motionen!)
Jag får absolut inte göra något som gör ont. (Det är lite svårt faktiskt).

Jag får knipa med underlivsmuskulaturen.
Jag får be om akupunktur.

A berättade för länge sedan att man kan hålla igång sig med tre promenader om tio minuter per dag. Det glädjer mig och jag gillar att vara glad!

En hjälteinsats i provhytten

.... i dag provade jag mamma-kläder i de två butiker som erbjuder mamma-kläder här i stan. Detta har inget med motion eller träning att göra, möjligen mental träning. Hur som helst, alla mamma-kläder har en sak gemensamt: de är gulliga och rara. Färger: mjuka fina pasteller eller vitt och kanske svart. Småblommigt.

Jag provade en blus och en jacka och sammanfattningsvis såg jag ut som ett 15-mannatält. Bilden av mig själv i spegeln drog alla hormoner till ögonen och jag grät som Lille-skutt. Jag tog mig samman och ringde Amo och kväkte att jag behöver hjälp. Han hittade mig i provrummet där jag röd och ilsken hade fått på mig mina vanliga men ohyggligt fult sittande kläder.

Jag flämtade och var i det läget villig att slåss och kanske göra illa någon. Det är också ett hormonutslag, intet ont anande åldringar kan få sig en känga. Detta är inte ett beteende som jag tycker är okej. Trots att jag är gravid får jag ju lov att bete mig som en vuxen människa och inte bara som ett inverterat anabolmonster. Amo fann sig i situationen och sa snabbt att allt skulle lösa sig om vi åkte till närmsta storstad, Malmö och shoppa nästa helg. Jag vet inte jag...

Jag hoppas att det finns något som kan klä mig. Jag har kollat L:s blogg, den regerar i djungeln av mamma-kläder. http://lotta.skriva.net/?p=673

Meddelande från Facebook... ännu en sak att fundera på

Jag har fått detta meddelande från Facebook. Här är meddelandet

This email was sent by Compare People.
To disable emails or to remove this application, go to:
http://www.facebook.com/editapps.php?app_id=2433486906&e=1&h=281f988f29c657f
--------------------
Social News for February 28, 2008
Here is what your friends think about...
... your strengths:
best travel companion
sexiest
most desired for marriage

... your weaknesses:
most confident
most athletic

Click here to see your full list or to see your friends' strengths and weaknesses.
--------------------

Jag säger inte något om de tre styrkorna. Ohho vad bra det känns.
Seriöst, på hur stort allvar ska jag ta mina vänner när Atletisk nämns i samma mening som jag.
Jag menar inte att vara negativ men det känns lögnaktigt, skojfriskt, för att inte säga ironiskt. Som om någon som inte känner mig har... bedömt mig...
Det kan också vara någon som har fyllt i fel, som när jag omnämnde L och M som helt klart är kvinnor som "best looking male". Ibland går Facebook inte att stoppa.

Yoga att andas och hålla balansen

Det är tur att vi lyssnar på såndär valsång och ljuva knäpptrummor, tyst musik som knappt är musik på yogan. Inget stampande av takten, alla har sin egen takt, sin egen andning. Jag skulle aldrig klara av att göra yogaövningarna i takt. Jag blir helt förvirrad av att lyfta, sänka, rulla ihop, böja, sträcka och luta samtidigt aom jag ska andas. Och hjälp vad det händer saker i kroppen när jag andas. Den här gången började vi med att andas djupt och känna efter i kroppen, vilket resulterade i att mina tårar började rinna som en vårflod. Jag grät inte och hulkade, tårarna bara rann.
Summa summarum, förutom att jag känner mig som Moby Dick:
Jag har en mycket starkare och vigare vänstersida än högersida. Balansen är bättre, mycket bättre när jag står på vänster ben än höger.

Citronvatten är min bästa vän just nu. Jag dricker oerhörda mängder vatten. Detta kan ha att göra med att fostervattnet byts ut ett par gånger om dagen.

Jag pratade med en kompis idag och erkände att jag faktiskt inte fattar detta med att jag är med barn. Amo har fattat för länge sedan, det var tydligen en mycket enkel koppling mellan samlag och bulle i ugnen för honom. Jag är helt frågande. Ändå har jag varit illamående, svullnat upp, har ont i rumpbenet, gråter om jag ser en söt katt och är lite grötig i skallen. Min kompis förklarade enkelt, han är man och har troligen också en kort väg mellan handling och resultat, att det är inte så konstigt att jag inte fattar eftersom det händer så mycket annat som stör fokus. Jag tyckte det var välvilligt och snällt sagt och nu när jag tänker på det så måste jag nog gråta lite igen.

I den dagliga regimen av knipövningar har jag från och med idag lagt stående på ett ben för att bättra på balansen.

Nu är jag en Pilateserfarenhet rikare

Jag erkänner.
Jag är en sån himla fördomsfull person att det inte är sant! Det är så typiskt, först målar jag upp en bild av skitsnygga vältränade människor och utmålar mig själv som obetydlig och lite looseraktig. Var det sant eller? Borde jag inte be alla mina Pilateskamrater om ursäkt? Alla utom en som skulle bli skitsur om jag sa:
- Jag ber om ursäkt, jag trodde ni var skitsnygga och posha.
En tjej var skitsnygg och jag tror hon kanske var posh, fick inte chansen att prata med henne.
Jag borde be om ursäkt. Det var ju helt normala kvinnor. Jag var yngst med mina 16 veckor. Men kanske älst på körkortet.

Jag har i alla fall provat en by träningsform. Det var skoj. Nåja, jag gick in i lokalen och bestämde mig raskt för att jag kommer hata det här. Sen började vi övningarna och jag hade lite ångest för att mina fötter kanske luktade, mig stör det ju inte, jag är ju gravidtäppt. Hur som helst... Det var inte sådär långsamt som yogan... Yoga är mer koncentrerat långsamt, Pilates mer koncentrerat snabbt.
Det var svårt att inte göra fel och nästa gång ska jag inte göra alla 10 repetitioner, jag ska göra så många jag kan utan att göra fel. Varför?
Jag hade ont i rump-benet när jag gick därifrån. Foglossning är den gravidas helvete och foglossning innebär ont i rump-benet. (Det finns ett fint anatomiskt namn på detta men jag vet inte vad... Mitt minne är inte vad det borde vara.)

Idag har jag känt träningsvärk för första gången på länge. Skönt! Underbart!

Jag är jättetjock, jättesnygg och ska träna Pilates

Nej... eller ja... eller Nja.
Det är gosegulligt på nått vis att gå förbi en mörkt fönster och se siluetten av mig själv, som en barbamamma (Ja, jag har himla korta ben också). Jag ser hur stor magen är, det gör inte de flesta. För de flesta ser jag bara skumt uppsvullen ut kan jag tro. Idag passerade jag ett par tjejjer i nedre 20-årsåldern. De glodde på mig och nickade sådär menande som tjejjer i nedre 20-årsåldern gör innan de lärt sig att vara subtila. Antingen tycker de jag är gudomligt vacker, det finns en viss risk eller så tycker de jag borde banta eftersom jag ser ut som tidigare skrivet barbamamma. Jag borde nog ta och raka benen innan jag blir helt inmobil.

Idag ska jag förövrigt gå på Pilates för gravida. Ho ho! Det är på en av Helsingborgs finare adresser och jag förstår att det inte är läge att ta på de kaffefläckiga jogginbrallorna direkt. (Berättar sedan sanningen om det fina gymmet). Jag är lite rädd att min positionella makt inte är särskilt stark och att jag blir sedd som en tjock tant från Miatorp. Jag får helt enkelt slå på hela charmen och den där inneboende strålkastaren av kärlek och välvilja som gör mig fullständigt oemotståndlig.

I övrigt är mina mammasnickarbrallor en hit. Förutom när man ska på toa. Det finns en viss riskt att hängslena dräller ner i toalettskålen. Jag säger inte att de har gjort det, det var bara himla nära. Det är skönt att ha nått som kramar om magen. Det är också skönt att ha nått att spänna ut magen i utan att brallorna åker ner och jag ser ut som en ballongartadhiphopare. I förrgår höll jag på att gå omkull en typ 15 årig kille med nedhasade brallor. Varken han eller jag gick särskilt galant men jag var i snabbare och på något sätt smidigare. Han kunde ha brutit fötterna om jag puffat till honom.

Gravidyoga - en säl i rörelse

Jag kom en kvart försent. Kom in mitt i övningen där alla låg på rygg och spände bäckenbottenmusklerna samtidigt med perfekt in och utandning. Det var ett väldigt flåsande. (Just det, jag glömde nämna Nästäppan i förra inlägget. Alla mina slemhinnor har svullnat upp och tja, bihålorna får helt enkelt inte plats i ansiktet längre).
Jag la mig på golvet och slogs av insikten att:
- Jag kommer inte upp härifrån, någonsin igen!
Jag har aldrig varit smal, jo, när jag var vegeterian och tränade 6 dagar i veckan. Man kan inte misslyckas med att vara smal då. Jag har alltid varit rörlig och vig. Därför är jag lite shockad över hur trögt det är att röra sig. Magen har blivit större. Den ska dessutom bli ännu större.
Det var mycket skönt med yoga. Jag blev väldigt yr i skallen av alla andningar. Det var nästan så att jag inte borde ha kört hem.
Nästa vecka ska Amo få lämna och hämta mig.

Äntligen träning på hög nivå.

Idag är en stor dag. Jag ska gå på Yoga för gravida.
Det är lätt att tro att man vet vad konstiga saker som händer med kroppen när den är gravid. Men så är det inte, det är ett evigt fokus på illamående och förstoppning. Det är inte allt. Jag har till exempel upptäckt följande:

Jag luktar illa.
Jag har klåda. Jämt och överallt.
Jag svettas och är törstig. Jämt och hela tiden.

Allt har dessutom sin naturliga förklaring. Inget magiskt eller mystiskt.

Nu ska jag inrikta kvällen på att andas. Väldigt festligt.

En timmes promenad med utan effekt

Igår var hela familjen på ultraljudsundersökning, ett så kallat NUPP-test. Alla var väldit engagerade utom själva föremålet för undersöknngen. Först sprattlades det ganska rejält där inne, jag tyckte mig se en snopp, men det kan ha varit en arm, fot eller hand... ... sen la sig det blivande barnet till rätta och i helt fel vinkel och efter en sammanlagt en halvtimmes trixande så skickades jag ut på en timmes promenad.
Otroligt bra, tänkte jag, nu ska vi få igång endorfinerna så jag pinnade iväg i bästa fart. Kom tillbaks till sjukhuset. Undersökningen fortsatte i ytterliggare en halvtimme och tja, det blivande barnet vägrade att vända sig. Lite vinkningar med handen, lite sparkar med foten och så lojt tillbakalutad.
Sammanfattningsvis är den blivande mamman inte nöjd även om det ar kul att se bilder på det som finns där inne. Den blivande pappan oerhört begaistrad över bilderna. Jag är mest nöjd med att jag fick till min promenad i dagsljus, utan blåst och regn.

Förövrigt har det blivande barnet en omvittnat söt näsa.

Sockerbelastning och ett prov på självkontroll

På grund av Diabetes typ 1 i familjen skickades jag iväg på sockerbelastning av MVC. Det var en skum upplevelse och den satte hela min dag i gungning. Jag visste att de inte skulle få något utslag på testet. Varför? Jag är kvinna, diabetes 1 ärvs på X-genen och är inte dominant. Jag kan ha fått genen från mamma som har diabetes 1 men troligen inte från pappa. Skulle jag ha en sportsmössa att utveckla diabetes hade jag redan gjort det.
Å andra sidan kan jag få diabetes 2. Så jag är i mitt stilla sinne mycket tacksam för att jag ställs så tidigt under bevakning.

Jag fick fasta från midnatt. Det var inte svårt att låta bli att äta efter 24, då jag tack och lov sov, problemet var dricka! Jag vakande törstig som ett djur och förblev törstig under hela testet. Klockan 7.30 drack jag en sockerlösning i vilken jag pressat lite citron och det smakade riktigt bra. Sedan fick jag sitta och vänta i två timmar för att därefter få ett blodprov taget. Jag låg i mina ögon lite högt, som diabetikerbarn har jag ju tagit chansen att testa mammas blodsockermätare, deras mojäng var kanske annorlunda kalibrerad. Men det var helt normalt. Jag hade som sagt inte räknat med något annat. Inte såhär tidigt i alla fall. Vem vet vad som händer?

Efter detta gick HUTT-strategin åt helvete. Jag petade i mig lite frukost, gick till skolan, satt på föreläsning, åt en undermålig lunch. Tjyvlyssnade på två killar på LTH:s dataingengörslinje som osade tönt och nörd. Tänkte erbjuda lite gratis sex eller ett klämm på mina tuttar som ren välgärning. De var i och för sig alldeles för uppslukade av att prata skillnader mellan Java och C++ och konstruktorer och new-funktioner för att någon kvinna över huvud taget skulle vara intressant.
Satt på föreläsning, gick hem.
Var hungrig, åt en banan. Kom hem och godisssuget slet tag i mig. Jag har inget godis hemma men uppfinningsrik är jag ju! Jag grep tag i diskbänken och sansade mig nog för att kunna vräka i mig mina vitaminer, mineraler och blutsaften. Sen drack jag två glas vatten och tog en tupplur.
Vaknade, försökte göra middag, det gick åt helvete. Rostade grönsaker hur kan man misslyckas? Jag grät lite, vi åt smörgås och yoghurt till middag och sedan mådde jag illa hela kvällen fram till jag somnade.

Jag är inte någon stålkvinna direkt.

Är vaken igen

Här upplevt en pigg period. Orkade gå till och från skolan(Campus Helsingborg) alla dagar förra veckan vilket är ett motionslyft som heter duga. O friska luft och regnmättade vindar. Det är en sådan frihet i att vara vaken mer än två timmar om dagen!

Sen tog Blutsaften slut och med den, tja, det tog tre dagar, min energi. Jag var inte heller snabb på att komma iväg till affären för att köpa ny blutsaft.
Förra onsdagen låg jag i min säng för att sova och plötsligt, vid 22.30 kom en oerhörd längtan efter Kebab över mig. Doften kom över mig och jag låg där och längtade. Tänkte be A gå och köpa en åt mig. (Jag har ju läst i Gravidlitteraturen att mannen har en alldeles speciell uppgift att fylla efter befruktningen, det är att ge kvinnan mat)!
Nu har ju jag tränat A i en verksamhet som heter: Mata inte djuret, så jag grät mig stilla till sömns, djupt olycklig, eftersom jag visste att det inte skulle tjäna något till att väcka honom och be om Kebab. Jag har inget annat att säga mer än att det är förvånade och frustrerande att vara en lipsill.

I övrigt har jag drömt att jag i värsta spänstiga stilen sprungit 8 mil på 8 timmar och 8 sekunder, min vän P sprang efter, han bar precis som vanligt på de 3 böcker han alltid bär på. Lite imponerande att han sprang så fort faktiskt, det trodde jag inte... Hur som helst, det var OS och upploppet gick genom en fullsatt aula i värsta Crouching tiger hidden Dragon stil.

Mer motionstips och mer shopping

Har nu varit på livsstilssamtal på MVC. Oerhört intressant och det visar sig att jag inte har någon livstil att tala om. Röker inte, dricker inte mer än vad som kan anses vara väldigt lite. Anses kanske vara skåpsnykterist rent av.

Barnmorkskan och jag pratade motion. Det var intressant att hon talade mycket snabbt och lyssnade mycket snabbt. Jag var mitt vanliga gravida gröt jag och hängde inte riktigt med. Hon påpekade att har man inte idrottat förut är det verkligen inte rätt tid att börja. Vi ska ha uppföljning på måndag och jag ska skriva ned allt viktigt tills dess.

På tisdag börjar vatten-gympa. Detta innebär att jag måste köpa en baddräkt som skyler brösten... Shoppa är ju alltid kul.

Promenader och HUTT-strategin

Det känns om om jag har fallit ned på botten av motionsbrunnen.
Det är glädjande att kunna meddela att jag orkar gå på promenad och lyckas nästan orka med en timme varje dag. Jag försöker skjuta in promenaden där det ändå är natuligt. Frisk luft ska inte underskattas, inte heller överskattas för det är himla kallt utomhus.

Det sägs att motion är himla bra. Det sänker blodtrycket, hjälper en att transportera bort överbliven vätska. Jag sällar mig till lovsångskören, jag blir starkare. Känns inte så just nu, jag vet bara. Just nu när kroppen är ruskigt belastad av all möjlig utveckling och nybildningar och progestosteron så är promenader mycket, mycket tillräckligt. I senaste inlägget har jag skrivit om dubbelmaran med twist. Jag har inte orkat ta mig till F&S ännu. Jag har ingen mammagrupp och har inte skrivit in mig som blivande moder i Svea rike.

Hur som helst har jag en ganska stark motiverande kraft för att lunka mig igenom uppbyggliga fysiska övningar:
- Jag är överviktig och jag kommer inte orka med att gå upp i vikt.
De senaste ett och ett halva åren har jag gått upp ruskigt mycket i vikt. Jag har varit deprimerad olycklig på jobbet och det har tagit knäcken på mig. Faktum är att jag är en rätt duktig hetsätare och det är lätt att gå upp i vikt då. Jag har retirerat till att stoppa saker i munnen för att trösta mig. Tidigare har jag arbetat ganska rejält med det där i terapi. Tyvärr kunde jag inte hålla emot när ångesten tog över. Jag var nog inte beredd på känslan. Jag gjorde som jag alltid brukar göra...

För att inte överäta nu har jag en strategi:
- Jag får inte bli för hungrig, för upprörd, för törstig eller för trött. HUTT-strategin.
Blir jag för hurgrig, upprörd, törstig eller trött finns risken att jag börjar mumsa för att jag inte vet hur jag ska bete mig. Eller för att jag ine orkar bete mig.

Upprördheten eller psykusk Utmattning håller jag stången med promenader. Promenader producerar endorfiner efter 30 minuter. Obetalbar lycka.

Jag har studerat vanliga sug hos blivande mammor, man verkar vilja vill ha produkter som i förlängningen innehåller näringsämnen. Det verkar som om mjölkprodukter och pizza ligger högt på listan över vad man är sugen på. Vad som saknades för kvinnan som tuggade på tvättsvampar har jag inten aning om. Jag har hur som helst inte råd att få okontrollerbara sug.
Därför har jag börjat äta tillskott i form av Omega-3 kapslar, kalcium och blutsaft. Blutsaften hjälper en del mot tröttheten. Trötthet gör att jag blir ledsen, ledsenhet gör att jag äter. Om det ändå vore så gott att jag SOV men nej, jag är mer av en gnällspik, när jag gnäller äter jag. Jag känner mig själv, jag måste stämma i bäcken.

Jag är i ansvarig för att jag ska må bra och då är det bara att se till att det fungerar. Amo drar sitt strå till stacken. Jag brukar testa hans team-spirit genom att be om glass eller nått annat som blivit utrensat ur frysen. Jag kommer ingenstans med böner till honom. Han brukar säga att jag kan ta ett glas vatten och hångla lite. Han kanske inte vet att det är med fara för sitt eget liv som han häver ur sig detta. Tur att han kan såndär japansk slåss sport med konstig stavning.

... en sak som jag inte riktigt har fått kläm på hur jag ska hantera är att jag vill ha kardemumma. Kardemumma doftar som en ljuvlig semester och sensuella smekningar och dessutom bullar. Jag sitter som Ferdinand över en kryddburk och genomfars av de ljuvligaste rysningar. Jag har krossat pepparkakor och har i en påse och sniffar på.

Kanelte blir man inte kaxig av.