Jag är mitt eget super

I tidningen Barn publiceras en artikel om Supermammor, sådana som skrivit böcker (bästsäljare), åkt jorden runt eller gjort nått annat världsviktigt under sin mammaledighet.
Blir jag avundsjuk? Ja.
Blir jag missunnsam? Nej.
Blir jag glad för deras skull? Ja.
Jag är mer frågande än handlingskraftig just för stunden, jag skulle också vilja göra saker men står handfallen och tittar på den vackra himlen istället.
Å ena sidan, gjorde jag nått superballt under min mammaledighet så skulle jag vilja bli publicerad och få uppmärksamhet. Helst mycket uppmärksamhet och ett pris eller en utmärkelse också.
Å andra sidan skulle jag inte vilja att andra skulle känna att deras välling och mysklädsmammaledighet vore sämre än min!
Bara rubriken Supermamma ger mig kalla kårar. Jag som inte ens klarat av förlossningen.

Varför måste allt vara så märkvärdigt?
En väninna till mig läste två utbildningar samtidigt som hon var mammaledig. Dessutom gick hon någon distanskurs i journalistik. Jag uttryckte min beundran inför denna handlingskraft. Hon sa:
- Nu tycker jag inte att vi ska märkvärdifiera det där.
Jag har funderat mycket på det där. Det är klart att prestationer är märkvärdiga och att vi ska känna stolthet. Men det är klart att märkvärdigheten kanske beror på utgångspunkten. Dessutom:
- Varför ska vi alltid ta oss för något?
Jag är skolad så. Jag kan, om det kniper, sitta och låtsats göra saker för att folk ska tro att jag är himla upptagen. Problemet ställer sig under kategorin av frågor:
- Varför är det jobbigt att var den enda som inte tar tillfället i akt att vara ute och passa på att solbada när vädret tillåter?

En god vän till mig säger:
- Det är du själv som bestämmer skillnaden mellan lycklig och lyckad.

Jag har visst ett och annat att fundera på.