Jag är jättetjock, jättesnygg och ska träna Pilates

Nej... eller ja... eller Nja.
Det är gosegulligt på nått vis att gå förbi en mörkt fönster och se siluetten av mig själv, som en barbamamma (Ja, jag har himla korta ben också). Jag ser hur stor magen är, det gör inte de flesta. För de flesta ser jag bara skumt uppsvullen ut kan jag tro. Idag passerade jag ett par tjejjer i nedre 20-årsåldern. De glodde på mig och nickade sådär menande som tjejjer i nedre 20-årsåldern gör innan de lärt sig att vara subtila. Antingen tycker de jag är gudomligt vacker, det finns en viss risk eller så tycker de jag borde banta eftersom jag ser ut som tidigare skrivet barbamamma. Jag borde nog ta och raka benen innan jag blir helt inmobil.

Idag ska jag förövrigt gå på Pilates för gravida. Ho ho! Det är på en av Helsingborgs finare adresser och jag förstår att det inte är läge att ta på de kaffefläckiga jogginbrallorna direkt. (Berättar sedan sanningen om det fina gymmet). Jag är lite rädd att min positionella makt inte är särskilt stark och att jag blir sedd som en tjock tant från Miatorp. Jag får helt enkelt slå på hela charmen och den där inneboende strålkastaren av kärlek och välvilja som gör mig fullständigt oemotståndlig.

I övrigt är mina mammasnickarbrallor en hit. Förutom när man ska på toa. Det finns en viss riskt att hängslena dräller ner i toalettskålen. Jag säger inte att de har gjort det, det var bara himla nära. Det är skönt att ha nått som kramar om magen. Det är också skönt att ha nått att spänna ut magen i utan att brallorna åker ner och jag ser ut som en ballongartadhiphopare. I förrgår höll jag på att gå omkull en typ 15 årig kille med nedhasade brallor. Varken han eller jag gick särskilt galant men jag var i snabbare och på något sätt smidigare. Han kunde ha brutit fötterna om jag puffat till honom.