Jag erkänner smärta

Dags igen för en liten tur mot kondition, hälsa och allmänt ökat välmående.

Har under tisdag och onsdag visualiserat ordentligt vad den här turen skulle innebära, vad som kommer hända och hur det kommer kännas. Igår fick jag något av en insikt i att det är lätt att springa. Bara lätt. Bara lätt och positivt. Jag skrev ner det i min almanacka.

- Det är lätt att springa.

Ett mentalt skifte. Nog för att det tog ett par dagar att skapa den känslan. Mina känslor är viktiga för mig. Nog för att jag inte har full respekt för mina känslor, särskilt inte när känslorna motarbetar mina syften: jag menar obefogad rädsla, skam och skuld. Känslor som pockar på att vilja bli tagna på allvar när de faktiskt bara är att betrakta som hjärnspöken.

Jag har alltså uppfunnit hjärnspöket "det är lätt att springa". Det fungerar.
Om jag inte hade denna känsla hade jag verkligen skitit i det här med springningen efter dagens lilla träningstur.

1, Jag springer i en park. Mitt i parken hade ett gäng placerat sig och hade pick-nick. Jag drabbades av någon slags himla fåfänga och var tvungen att se till att lunka iväg någon annanstans. Detta hade jag inte visualiserat... Jo, jag har ju visualiserat publik. Men jag har också visualiserat publik i kombination med ett mer fit jag... Universum lyssnar lite väl fort ibland.

2, Jag har gått i högklackade skor hela dagen och strechade inte före turen. Ont var bara början.
Första tre minutaren gjorde rejält ont och det kändes som om två hundar bitit sig fast i mina vader. Den andra tre minutaren var lite lättare, med tyngd på lite.
Tredje treminutaren var en jävla plåga. Jag tänkte att det _går_ inte att springa långsammare, jag får bara gilla läget! Sen tänkte jag att oavsett vad som händer så är denna tid, när jag bygger upp mig den jobbigaste. Det är det här som är jobbigt. För jag varje nytt steg blir det bättre.
Den sista tre minutaren pågick bara med fötter som kändes som ölbackar av gummi. Den slutfördes och jag promenerade tills dess att mina vader hade slappnat av lite, det tog ett tag. Sen strechade jag varje vad i 5 minuter och har lärt mig av det högklackade misstaget.

3, Jag har visualiserat sol också. På hemvägen hade jag solen i ögonen och med vader stumma som vedträn var det inte kul.

Fruktansvärt gnäll idag!

Det är kanske som att föda barn. Man glömmer smärtan. Man vill göra om det! En god vän berättade för mig att vi inte har något smärtminne, inte som vi har doftminne eller känslominne. Vi kan inte återskapa smärta. När den är slut så är den slut.

Jag ser med spänning fram emot söndagens träningstur. Jag ska visualisera lite mer modest och fysiskt.


Jag håller på att visualisera längre fram. Jag vet inte vad som är