En karl med pulsmätare och stegräknare

Jag har bivit anmodad via ett annat forum att skriva om den inbillat farlige mannen i Tyrestareservatet.

Nåväl, det var i höstas, i slutet av svampsäsongen då det börjar skymma vid halv fem och är svart vid pass 18.00. Jag bestämde mig vid tvåtiden att ta en tur och plocka lite svamp. När jag kom till reservatet bestämde jag mig för att gå längs en av de snitslade slingorna i skogen och gjorde så. Mitt lokalsinne är ingenting att lita på. Jag gick kanske 10 meter från stigen och korgen fylldes på och vid fyra började ljuset bli gråare. Jag snabbade på .

Klockan blev halv fem och jag hade liksom inte räknat med att det skulle vara lite mer skymming bland träden. Det var det. Plötsligt på stigen kommer en karl studsande mot mig. Han såg ganks amatt ut. Han stannade framför mig. Jag såg ut som en hare fångad av bilens ljuskäglor. Stelt väntande och stormgloende.

Vad är det som gör att varje gång jag möter en främmande karl på ett okänt eller lite mystkgt ställe så växer en stark rädsla för att bli mördad, styckad, våldtagen och nedgrävd. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Han suckade, stönade och andades andfått. Jag höll hårt i min korg.
- Var är jag, frågade han?
- I Tyrestareservatet, svarade jag artigt men avvaktande.
- Hur långt är det till Tyresta by?

Jag gjorde ett snabbt överslag och sa:
- Jag vet inte men jag tror att det är fyra km åt det hållet och en kilometer åt det hållet.
Han synade mig. Jag hade stövlar, stickad tröja, mössa, galonbyxor och var alltså inte särskilt attraktiv. Jag försökte se lite efterbliven ut.
- Jag har sprungit 2 milsslingan, sa han.
- Oj vad duktigt, sa jag och började röra mig lite åt en-kilometer-kvar-hållet.
- Jag undrar om jag ska springa hitåt sa han och pekade åt fyra kilometers hållet.
- Jo det ska du nog, sa jag, ska man springa 2 mil så ska man ju! Jag fokuserade mina tankar på att han skulle springa iväg.
- Vad heter du, sa han och presenterade sig.
Jag sa vad jag hette och sen vinkade jag lite "hej då" och vi skildes åt.

Sen tappade jag min svampkorg i ett dike och flera timmars arbete var förgäves. Jag stegade mot parkeringplatsen efter ett par långa sejourer upp i terrängen. Skogen hade glesnat avsevärt och det blev lite ljusare vid marken. Jag fnissade lite för mig själv åt mitt ganska töntiga och stela sätt att prata med karln jag mött. Faktum är att jag har en känsla av att majoriteten av alla män inte ger sig ut i skog och mark för att hitta ett lämpligt offer för eventuella lustar. Han var ju definitivt rätt utpumpad vid tillfället och då... nej det är nog inte så lätt att våldta, mörda och gräva ner någon då. Det är antagligen inte det som en motionär tänker mest på.

När jag kommer till parkeringsplatsen så står han där. Eftersvettad och klar. Ogenerat stegar han fram till mig och börjar prata om sin tur i skogen och hur glad han vara att han träffade mig just i det avgörande ögonblicket av total förvirring mellan gran och tall. Jag svängde lite med min korg och berättade att jag tappat all svamp i ett dike eftersom jag halkat utefter en stenhäll och nästan skadat mig. Han anmärkser att det är mycket praktiskt med galonbyxor. Jag håller med och sen berättar han att han just börjat springa, nybliven motionär. Sen drar han upp byxbenet och visar grej som ser ut som en elektronisk fotboja. Det är en stegräknare och sen visar han sin arm, en pulsmätare. Jag är tyst och inte så imponerad, jag har lärt mig att man ska åtminstone verka lite imponerad och det gör jag med resultat att han bjuder ut mig på en fika, inte nu men nästa helg eftersom barnen är hos mamma då.

Han är kanske sinnesförvirrad av sin språngmarch. Jag har aldrig blivit utbjuden då jag varit iklädd galonbyxor förut. Kanske ser han den fantastiska glöden från djupet innuti min svampplockar kropp, han kanske ser min sinnliga känslighet, hur jag är intensivt utålig och charmig. Elller också så ser han bara en människa som borde vara mer desperat än vad han är att få ett ragg.

Jag tackar nej, artigt såklart.
- Man måste ju få fråga, säger han, lite bitter i tonen.
- Man måste ju få säga nej, säger jag.

Vi går mot våra bilar.
Jag är glad att inte ha blivit överfallen.
Han är nog ganska glad att slippa tjejen i galonbyxor.

Kanske han bara var ute och sprang efter en ny mamma till barnen.