5 km på rekordtid, en härlig känsla!

Igår åkte jag till Bruces skog. En otroligt vacker bokskog utanför Helsingborg. Skogen har den fenomenala fördelen att den är platt. Ingen jädra orienteringsportig terräng med 80% uppförsbackar. Otroligt skön promenadväg, tre spår, 5 och 8 km och en ridväg.
Jag bestämde att 5 km skulle vara bäst för mig. Grönt spår.

Det var skönt att springa på mjukt underlag. Smärtan i skenbensmusklernahåller på att släppa tror jag, den var inte så himla ihållande när jag gick. Det kan ju bero på underlaget kanske.
Jag har börjat göra avancerade strechövningar och tränar balettsmidighet. Har verkligen inga muskler att göra pliéer med men det kommer väl det också. Huvudsaken att jag blir smidigare och musklerna blir mjukare.

Jag gjorde mitt lilla pass, 12 minuters snabb promenad som uppvärmning, 3x4 minuter jogg och promenad och avslutande 10 minuter promenad.

Jag trodde att jag gjort 5 km på 28 minuter, en inte så bra tid kan man tycka men jag, som utan självkritik tyckte att min dagsform var häpnadsväckande trodde fullt och fast att jag lyckats åstadkomma något fantastiskt. Det kändes superbra! 28 minuer på en halvmil blir ju 56 minuter på en mil, ungefär lika bra som när jag sprang i min ungdom! Tjejmilen: Here I come!
Sedan kollade jag kartan vid parkeringen.
Det visade sig då att jag högst tagit mig runt en sträcka på kanske, om man är himla snäll, 3,5 km. Jag har alltså, sprungit 3,5 på en Urusel tid. Förutom att jag inte har någon hastighet att skryta över eller någon slags känsla för sträckor märkte jag, när jag synade kartan, att jag sprungit fel, jag bytte snitsling mitt i och sprang gult spår... Hur kan man gå vilse på en snitslad bana?

Hur som helst kan jag meddela att det var en fantastisk känsla att ha sprungit snabbt! Det är verkligen en känsla jag ska hålla fast i!

Tänk vad bra det ska kännas att ha sprungit snabbt på riktigt.