Vecka 34, Ett erkännande

Förr-föra helgen var jag i Halmstad på kräftskiva, festa orkar man göra fastän man är sjuk. Träffade min inspiratör och gode vän A. berättade om mina bravader i fråga om träning och konditionell utveckling. Jag erkände att jag springer långsamt. Han frågade om de som går med gångstavar går om mig. (Han hånskrattade tyst när han sa det). Jag förnekade, å det bestämdaste, att jag springer SÅ sakta. Sen har jag ju fått ruelse förstås. Har jag ljugit?

De gångstavande människor som jag har mött och sprungit om har inte kunnat GÅNGSTAVA sig förbi mig. Stavarna där jag springer sitter ofta i händerna på småtjocka tanter som dessutom passar en hund eller farbröder som ser ut att höra ihop med en småtjock tant och en hund och... de (varken tanten eller frabrorn) ser inte motiverade ut.

Sedan är det ju det där tillfället då pojkvännen A följde med i spåret. Han gick faktiskt i rask takt, bredvid, snett bakom mig. Jag vill gärna ha det till småsprang, i alla fall den biten han var bredvid mig… Jag tror att om min oerhört vältränade faster skulle gångstava bredvid mig skulle jag inte ha en chans att hänga med men hon är ju i det närmaste professionell.

Fan också.

Jag måste, måste, måste bli snabbare. Samt frisk.